Idag är jag dagens gästbloggerska. Jag känner mig ytterst hedrad, omtyckt, och inte minst, ärad.
Just nu sitter vi i Heddas lägenhet, har spelat några fantastiskt spännande omgångar med guitarhero (jag var kass, men vann dock mot Vera, ARIIIIBAAA!) och är otroligt nöjda med vår dag – vi har köttat dessa fluffiga vattenmolekyler tills de förvandlats till en hårdpackad massa.
Vi har startat en lavin som gjort att fjärilarna inte bara rusat runt i magen, utan dessutom gjort sig ytterst påminda i halsen när man ska skrika – AAAAKTAAA! och det enda man får fram är öhohgaaah!

Vi har haft first-tracks där Special-K kom ner med sitt största leende någonsin, och vi har haft den bästa, roligaste konversationen någonsin i en liftkö. Vi har också fundersamt suttit i en stolslift och undrat om den  franska liftwaffen stoppade liften för att vi krånglade lite med våra ryggsäckar på en area på 1*2. Undrandet fortsätter när han stirrar argt på oss när vi långsamt glider förbi.
Förhoppningsvis var han bara ruskigt avundsjuk på våra åk idag, som han visste att han missade. Hoppas hans dag fylldes av meningsfulla människor i jeans och utan vantar, så han hade något viktigt att tillföra världen.

För att komma tillbaka till den kanske lite annorlunda rubriken, så har Hedda så vackert skrivit detta fantastiska ord en gång tidigare.

Men: UNPROROHEJT kan bara stavas på ett sätt. Därmed pasta.

Bonjorno, och tack för mig

Charlotte