Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: april 2011 (sida 1 av 3)

Pretty. Odd.

Lock för öronen.
Skyller på det ovanliga lufttrycket.

Solen skiner, gräset är grönt, fåglarna kvittrar och tja..
..det är förskräckligt platt här alltså. Och jag hade glömt hur det alltid blåser.

Annars är det so far so good. Drar till Lund om två timmar. Hinner inte fundera så mycket på hemkomsten än.
Men märkligt är det. För två dagar sedan åkte jag bräda. Nu cyklar jag utan att hålla i styret ner mot Ringsegård och havet.

Searching my soul

Sitter på den gamla Tangomadrassen och lyssnar på Ally McBeal-låten. Den passar.

En del av mig har fortfarande en gigantisk vill-inte-åka-hem-klump i magen, men överlag har jag accepterat att även de bästa dagarna någonsin tar slut, även om man inte vill det. Och det känns faktiskt mycket bättre när man får mejl av kompisarna hemma som planerar valborg och ger en uppdrag att ta med jordgubbar.

Det känns bra att sista dagen blir en dag med ett (för att vara jag) vansinnigt snabbt piståk i blåa Orellebacken, en extremt obefogad påkörning ovanför 360 (det var jag som blev påkörd om nån undrar), en tur upp till Mont de la Chambre komplett med utsikt över en helt kal Meribeldal och manchesterslask, runthoppande på vallarna i Moraine och avslutningsvis en fantastisk kullerbytta-med-skruv-to-faceplant i sista kröken av Plein Sud.
Man ska lämna med stil, det har jag alltid tyckt.

Jag har så roligt att jag glömmer bort kameran och min eviga medianörderi, och det hör faktiskt inte till vanligheterna.

Näe, vad ska man säga?

  1. Jag är så otroligt glad att jag bestämde mig för att göra en säsong till, och att jag gjorde den här. Jag kommer aldrig sluta tjata om det men Val Thorens är hemma. Det är tryggt, det kan inte skrämmas och jag är en bättre version av mig själv när jag är här. Vem fan hade jag vart idag om jag aldrig åkt hit till och börja med?
  2. Det är irriterande, men bra, att jag verkligen inte är less på att åka. 120 skiddagar senare och jag är fortfarande lika ivrig som i november. Vad jag än hittar på i höst så känns det bra att veta.
  3. UNPROPOHEJT!

Vi syns i marschallens skugga,
HB

Jag kan inte sova.

Anledningar:

  1. Linn fick den briljanta idén att vi skulle kolla på Passion of the Christ ”eftersom det är påsk”. Mhm. Äckligaste filmen jag någonsin sett. Utdraget döende i nästan två timmar. Fyfaan. Krävdes Sunes Jul för att få upp humöret från underjorden igen.
  2. Tydligen ska jag på intervju i Ljungskile om knappt två veckor. Ångest, skräck et cetera.
  3. Jag åker härifrån om 29 timmar.
  4. Lama, Snömonstret och Stefan lyssnar på oldschool hip-hop och verkar inte vara särskilt nära utgång.. än.

Bleh.


Hade dock ett riktigt kvalitetssamtal med ovanstående killar innan, över ett spontant glas fanta och dunkrosé. Trodde inte det för några dagar sedan, men jag kommer sakna dom.

i am the master of my fate
i am the captain of my soul

Still figuring out how to stay like this forever..

De senaste dagarna har min eventuella motivation inför studier vart ganska låg. Typ nere under noll.
Nu har jag precis läst ett mejl från bildjournalistikprogrammet i Sundsvall, och helt plötsligt kickar stora nojan igång igen.
Visst, dom vill bara att jag ska skicka in ett gäng bilder så att de vet om jag är helt miffad bakom en kamera eller inte, men ändå..
Tänk om jag kommer in?
Hur jävla sjukt vore inte det?

Bra att jag får ångest av ett pluttigt litet mejl då.

Oh well, det får jag ta tag i när jag kommer hem. Nu är jag här. Fortfarande. Älskade jävla Val Thorens som jag aldrig kommer klara mig helt utan nå mer.
Jag försöker hoppa på vallarna i Moraine, och det blir så himla uppenbart varför just den skevt lutande backen jämte Peclet, blåshålet från helvetet på vintern, är brädåkarnas älskling. Det är bara så kul! Och eftersom jag har bestämt att fotjäveln får bita ihop de sista timmarna jag har här så skiter jag i om det gör ont när jag landar. Får ha fotrehab när jag kommer hem.. eller inte. Betongparken lockar. Särskilt med tanke på att det står en nästan alldeles ny bräda därhemma och väntar. Men jisses vad det kommer kännas skevt att inte ha fast fötterna. Det är det som är så gött med att hoppa med snowboard – det känns som när man stompar på en skate, varenda gång, för fötterna är alltid på rätt ställe.
Och det gör mycket, mycket mindre ont att ramla.

Nej, dags att slita sig. Sista lönen ska hämtas, jag ska göra ett allvarligt försök att växla in en halv lakritsburk med kopparmynt på banken, gå förbi posten, säga hejdå till LIne som tar hjem imorgon, lämna in min bräda på service, bråka med tågbiljettsmaskinen och ett par saker till som jag verkligen inte lyckas komma ihåg.
Usch. Det är förjäkla sinnsykt det här.
Hur kunde drygt fem månader gå så fort? Det känns som igår, och ett helt liv sedan.
Antagligen för att jag har levt ett helt liv sedan dess. Eller mer.

Hoppas att väderleksrapporten fortsätter ha fel också, så jag får hoppa på vallarna i Moraine imorgon med.
(Egentligen ska det ha regnat konstant den senaste veckan.. snowforecast kastar pil som aldrig förr – det tackar vi för.)

Återkommer förmodligen imorgon med ett riktigt ångestinlägg. Tjoho.

Småstaden.

Det här skrev jag för snart tre år sedan. På ett sätt känner jag bara ”herregud vad liten jag var då”, på ett annat känns det precis likadant idag. Rädslan är densamma, bara mindre och mer kontrollerbar. Jag är starkare nu, freakin oövervinnerlig, och till 99,9% har jag slutat bry mig om dem som fortfarande ser den versionen av mig som jag hatar. Grejen är bara att även 0,1% kan göra sig hörd. Och jag är korkad nog att lyssna.

Tack och lov att det finns ett botemedel. Baba O’Reiley, slutna ögon och kör bildspelet över några av de bästa månaderna i mitt liv. That’s it, that’s all.


Solen skiner. Det är inte sommar än, men himlen är blå och termometern tjatar om sexton grader utanför fönstret.

Jaha?
Och?

Jag är en lealös klump.
Ligger i soffan och kollar på OC.
Någon annan stans.
Någonting som inte är här.

Det är svårt att komma hem. Det är svårt att gå från att ha varit helt anonym för nästan alla, men samtidigt mer existerande än någonsin, till att komma tillbaka.
Till småstaden.
Där vartannat ansikte du möter ute på lördagkvällen finns i din skolkatalog, har spelat innebandy med någon i din högstadieklass eller är kusin med någon annan du nyss gick förbi. Där du spelar samma roll för dem.
Jag låser mig vid den tanken. Alldeles för mycket.
Det var så skönt att bara vara en annan version av mig i fyra månader och lite till. Ta allting med en klackspark och släppa kontrollen.

Det kan jag inte här.
Jag gjorde bort mig så många gånger i vinter, gjorde så mycket jag verkligen borde ångra. Men nej. Jag bryr mig inte. Här hemma gör jag ingenting i jämförelse, och är rädd för allt.
Allt man gör, allt man tänker, allt man vill.
Det får vem som helst reda på.
Åtminstone känns det så.

För 31 dagar sedan åkte min vän kundvagn i korridorerna och hissen i ett hyreshus i alperna. Samma kväll dansade jag på ett bord. Jag som inte kan dansa.

klart att folk pekade.
klart att de skrattade.
klart att dom kollade.

Och jag klarade av det, utan problem. Där och då.
En dryg vecka senare står jag i ett hörn av myllret och försöker verka jätteupptagen av min mobil för att ha en anledning att titta ner, bort.
Det är så svårt.
Det är två skilda världar.
Det var inte föränn jag cyklade genom aprilnatten som jag insåg att personen jag ville vara när jag kom hem blev rädd och gick och gömde sig. Hon behöver fortfarande bli hållen i handen. Hon vet att hon kan själv. Det vet hon så innerligt väl.
Men inte riktigt än.

Eller, förresten..
Läs kapitel trettiotvå i ”Vi Som Aldrig Sa Hora” av Ronnie Sandahl.

…det fanns en tid då Hannes definierade sin personlighet utifrån vilka han inte tillhörde.
Då idealiserade han sitt utanförskap till oigenkännlighet. Framtiden fanns inom räckhåll. Knappt fyra timmar bort med tåget. Han var övertygad om att han en dag skulle kliva av tåget som en segrare. Den västgötska asfalten skulle smälta under hans fötter.
I en värld av idioter står han nu istället först i kön.
Kommer jag alltid att känna mig som en loser här?
Här, där jag hör hemma.

Det som skrämmer mig mest är tanken på att alla dom jag inte känner, alla dom som man bara känner igen, inte ser någon skillnad på den jag är nu och den jag var. Den jag hatade. Kanske fortfarande hatar.
Och det skrämmer mig att jag bryr mig.
För vi är bara statister i varandras liv, och hade det varit någon annan stans, varsomhelst, hade det inte spelat någon roll.
Men det här är Småstaden..

..och den drar ner mig till botten av ån.

Home is whenever I’m with me.

Att verkligen stanna från början till slutet på ett ställe får mig att tänka på att gå i barndom.

I början är allting så folktomt och stilla – liftar som står tysta i väntan på julhelgens brutala anstormning, stenar och klippor som ännu inte täckts av snö, backar som ligger mjuka och randiga till mitt på dagen. Den knäppa frihetskänslan inombords – att man får vara här, nu, när allting är som mest.

Det är tjugo grader varmare nu, men känslan är densamma. Sladdar ner under Sunny Express – liftstolarna hänger stilla mot de gråsvarta molnen – och ser Mont de la Chambre-liften stå ensam och övergiven i en mindre sjö. På hela vägen från Val Thorens och ner har jag nog sett tre personer förutom jag och Linn. Det är så konstigt, så vrickat. Solen skiner i alla fall på förmiddagarna och orört manchesterslask är ett helt fantastiskt underlag när man åker snowboard.
Det är som en bakvänd version av de första åken ner i Pulverimetern i december, när Anna förundrades över varför ingen annan åkte där. ”Vänta du bara” sa jag och försökte verka gammal och vis.
Pulverimetern har inte vart åkbar på länge nu, först på grund av överbefolkning och sedan på grund av att leran ersatte snön, men vad gör det när säsongens (jag vägrar skriva årets – förnekelse/ovetskap is the shit) kanske sista tur ner till Menuires för tankarna till samma backe för snart fem månader sedan?
Jag är universums härskare, det finns bara jag och snön.

Livet på en pinne, livet i en liten ask.
Jag måste komma på något sätt att fortsätta leva så här – jag kan inte vara utan det. Kan inte tänka på en vinter, eller flera, utan det här för då känns det som om luften tar slut.
Tyvärr får jag syrebrist på tanken av att aldrig ta mig bort från restaurangbranschen heller. Och det gör det hela en liten aning knepigare.

Jag inser att jag får hemåkandet att verka som någonting inte helt olikt döden, och ja – jag överdramatiserar kanske en smula, men jag är rädd för att komma hem. Det är väl inte så konstigt? De senaste fyra åren har tidsperioden maj-november varit en enda lång transportsträcka i väntan på ännu en tur till paradiset, och paradiset har aldrig varit bättre än i år.
Jag är rädd för att min lilla oövervinnerliga superhjälte som jag har haft inuti mig på sistone inte ska komma med hem. Så är det.

Men men, det är oundvikligt, det kryper närmre och närmre för varje sekund. Och det blir bra, det blir det säkert.

Jag får försöka tänka på annat. Typ pannkaksbonanzat vi hade hemma hos Per igår. Jag förstår inte hur David orkade.. tror han stekte pannkakor i över två timmar, snacka om vardagshjälte. Och gott var det.
Enda nackdelen var att jag glömde gå och handla igår igen, så jag fick äta pasta+ketchup till frukost för andra dagen i rad. När jag tänker efter var igår en väldigt bra matdag överlag. Fail på frullen, men picknicklunch *gissa vart* och pannkakor fick upp betyget rejält.

Nej.. nu är det dags att ta tag i mig själv. Step away from the Nutellaburk om man säger så. Jag har ett rum att städa och väskor att börja packa om jag inte ska vara tvungen att icke-åka på onsdag för att jag har skjutit upp allt tråk tills dess.

STEP AWAY FROM THE NUTELLABURK SA JAG!

..wake me up when november ends.

En vanlig dag.

Vaknade imorse och förväntade mig regn. Det var det inte. På något vis upphör jag aldrig att fascineras av att jag, efter fyra säsonger, fortfarande inte lyckats begripa att SnowForecast i bästa fall bara har lite fel och oftast har typ hur mycket fel som helst.
Trevligt är det i vilket fall.

En annan sak som är trevlig är att det är betydligt mycket mindre folk i backarna den här veckan.. visserligen är det fortfarande påsk, men inte på samma överfulla, hispiga, nu-dör-jag-sätt som förra veckan. Idag var det tomt i både nära-döden-backen och Plein Sud, och det hör inte till vanligheterna.
Apropå Plein Sud – där har de smällt upp en airbag till firandet av de sista tre dagarna som Fylleduschen har öppet. (Jag vågade inte hoppa. Anders hoppade.)

Folktomt stämmer ganska bra in på Tango också, fast när vi satt där och picknicklunchade såg det ut som om där borde vara ungefär tio personer till – det där med att lägga alla saker i en lite prydlig hög föll ingen av oss i smaken, vilket ledde till att alla bord utom ett var täckta av jackor, ryggskydd, hjälmar och dessutom en högst oklar fransk Playboytidning som ingen velat ta ansvar för den senaste veckan.

Summering: Jag åker bräda, det går bra. Foten mår bättre och jag mår precis lika prima som vanligt. Enda felet är väl att jag kan räkna dagarna jag har kvar här på ena handens fingrar, och det, mina vänner, är inget litet fel. Det är GIGANTISKT.
(Min motivation för eventuella studier minskar exponentiellt just nu.)

Ni skulle se mig här.

VARNING! Långt och fyllt av dravel om allt från odödlighet till mojitos och tillbaka igen.

Solsken ännu en dag, om än av det lite tveksammare slaget.

Byn känns så tom nu. Den senaste dryga veckan har fört med sig det ena avskedet efter det andra, och imorse rullade de sista RollinSnowbussarna hem. Jag har städat 109:an för sista gången i år, vilket känns rätt gött, och om en vecka är jag i Lund och odräglar mig i stadsparken.
Så galet surrealistiskt.

Förutom en kort stund igår morse när jag var allmänt less på allting vill jag bara hem mindre och mindre.
Det är här jag är odödlig. Inte för att jag har ABS-rygga (det har jag inte) utan för att det är här jag undantagslöst lyfter blicken från asfalten och upp mot bergen.
I Falkenberg är jag jag. Här är jag jag.
Det är en liten, men betydande skillnad.

Säsongens sista veckor har alltid någonting magiskt över sig – man fäller ut solcellerna, laddar batterierna och bara mår. Hur mycket tid som helst men ändå inte. Inga måsten mer än att rådda ihop hemfärd och börja packa. Burr. Lata dagar på Nevesbalkonger med utsikt över solbrända, tufsiga säsongare i färgglada Workers-tröjor. Slaskåkning bland tusentals livsfarliga turister som egentligen skulle behöva stödhjul. Gott om plats på dansgolven. Det är något speciellt helt enkelt.

I ett infall av jag vet inte vad for jag och Agnes ner till Orelle i tisdags. Liftvägen, såklart. (Offpistvägen får bli ett annat år, eller möjligen jäkligt sent i år.. man kan ju hoppas. Och nej, jag är inte bitter – jag bara konstaterar.) Där fann vi tusen nyanser av grönt, tjugofem grader i solen, porlande vattenfall och en gigantisk parkeringsplats. Gudarna ska veta att det tog emot att lämna solstolen och ta liften 1500 höjdmeter upp till kalfjället igen. Våren alltså.. ååh.
Kvällen bjöd på ”vi går ut och tar en hejdå-öl” som blev dans och drinkar på vårat nygamla (i brist på Tango) favoritställe – Saloon. En bra sista dag och kväll om man säger så.
Tyvärr är det alltid lika vemodigt att släpa bagage ner till busshållplatsen tidiga morgnar, men även dystra saker hör till.

I torsdags var det picknickdags, och på grund av isig snö som gjorde det omöjligt att skotra upp grejer i Plein Sud höll vi till på ett random ställe ungefär femtio meter bakom huset jag bor i. Det vart lite spännande, för under snön rann diverse spontana bäckar som blev större och större ju längre dagen gick, men förutom att folk blev blöta om fötterna var det fino.
Efter allt ätande utbröt ett snöbollskrig av det mer avancerade slaget, dvs det kastades faktiskt snöbollar – inte som det brukade bli i vintras att kriget övergick i brottningsmatch efter ungefär 10 sekunder. Blev faktiskt en smula imponerad av det idoga kastandet, det varade riktigt länge.
Tillslut omdistribuerade folk sig till Tango istället, där en stackars våghalsig kille blev beskjuten med soft-air-guns av en skara lokala barn i tioårsåldern. Det såg ut som om han hade vattenkoppor i storlek XXL efter en liten stund. Galet.

På kvällen vankades det Norrländsk Köttfärssås, komplett med kaffe och allt, följt av RappaKalja och utgång/födelsedagsfirande. Nasti hade tråkigt så jag fick hoppa in i baren på Downunder och göra Mojitos, vilket jag ser som en extremt nyttig erfarenhet. Mojitos är min nya favvodrink baserat på en massa olika kriterier:

  1. Den är pysslig (dvs imponerande) att färdigställa.
  2. Den innehåller skrammelis som är mycket häftigare än vanliga isbitar.
  3. Den innehåller nästan ingen kolsyra.
  4. Mosandet är ett bra sätt att göra sig av med eventuella aggressioner.
  5. Och som prickar över ö:etGOD!

Dessutom fick jag redan efter Mojito nummer två kommentaren ”you’re already better at this than some of our actual bargirls”. Mitt ego exploderade lite då. Sedan tyckte han att jag borde jobba på Saloon nästa säsong. jag vet inte jag.. det hade väl vart kul, men jag vill ju åka skidor också. Hmm. Tror å andra sidan att Saloon skulle må bra av omväxling, alltså att ha en tjej som är helt jäkla skidskadad.
Näh, barjobb är nog ingenting för mig. Bara ibland. I lagom doser.

Efter att ha totalockuperat dansgolvet på Summit en stund (tre små tjejer kan ta mycket plats om dom vill) gick vi till Malaysia och kollade på (hoppade/sjöng med till) Abraxas. Tyvärr lyckades jag tappa min ena öronpropp väldigt omgående och gick mest runt och spanade efter den. Inte helt lätt att leta efter en två kubikcentimeter stor skumgummiplopp på ett skitigt golv fullt av pårökta fransmän alltså..
Peppen dog helt synkroniserat till Chasing Cars och i går var jag som sagt väldigt opigg en stund. Lyckligtvis gick det över ett tag – de negativa sinnesstämningar som inte botas av Annas balkong + sol + Pain Chocolat är helt enkelt obotliga.

Kvällen blev min sista jobbkväll för säsongen. Jag och Anders och en exceptionellt lugn fredag. Sedan Sneskos semi-stängning, som jag ganska snabbt sket i och nu har jag helt plötsligt skrivit ikapp mig. Beröm till den som eventuellt orkat läsa med till slutet – känner att jag nog tappade en helt del när jag gick bort mig i mojitoträsket, men vad sjutton.

Idag har jag som sagt städat 312 och 109:an (fick tyvärr inte en halv flaska Morgan den här gången), på sedvanligt lördagsmanér käkat upp större delen av mina städpengar till lunch fast för ovanlighetens skull på Froggen (hade blivit svårt att äta köpemat på Tango) och umgåtts en stund med bijettautomaten på turistinfon. Den är faktiskt samarbetsvillig, men helt oförmågen att ge mig biljett hela vägen ut till flygplatsen, så jag får nog hänga på SNCF.fr (burr) en stund ikväll.
Usch på det.
Sedan var tanken att jag skulle städa mitt rum som ser ut som hej kom och hjälp mig men jag kom aldrig så långt. Dels för att mitt genidrag att göra dubbelsäng av min + Agnes madrasser är så himla trevligt – jag sover på diagonalen/tvärsen/som en boll mitt på bara för att jag kan – och dels för att jag kom mig för med att läsa mig igenom typ hela Knivlisas bloggarkiv. Har inte skrattat så mycket av en blogg på jag vet inte när.

Jag vill också bli asrolig nöjesjournalist när jag blir stor.

Och apropå rolig – på lunchen idag kom vi in på tvångsinläggningar, det vill säga folk som blir tvångsinlagda på sjukhus och sådär, varpå Anders helt sonika hasplar ur sig

”ja men som sillen”


”?!”


”den har ju inte så mycket att säga till om. den har så korta fenor.”

Sedan dog jag lite av skratt.

Förresten tänker jag vara O-Heddig nu. Jag tänker inte noja över att hjälp jag har inte åkt på två (!) dagar för det har jag inte, och min fot mår helt plötsligt så mycket bättre. Den gillar att inte knös ner i en snowboardkänga timmar i sträck. Men två dagar får vara nock. Om det inte regnar imorn förstås. Snart klättrar jag på väggar. Eller på min förskräckligt vingliga våningssäng.

720-gänget hade en förkärlek för stenar. Soliga sådana.

 

Meribel – Marmott Country. Plan des Mains har aldrig varit lerigare.

 

Hejdå till skidorna. *snirf*

 

Grillbild #1

 

Grillbild #2

 

Grillbild #3 – observera Agnes i Mumintäcke!

 

Avdelningen för fina solnedgångar med sommarfeeling. Ignorera dunjackan, så kallt var det inte. Nästan.

 

Tecknad öl nederst i bild!

 

Ropeway to VÅREN!

 

Femtioelva nyanser av grönt. Mest ljusgrönt dessutom. Jag älskar ljusgrönt!

 

”Jag tänker inte röra mig en centimeter.”

 

 

SchizOrelle: Ful parkering + fina, fina hus.

 

Apreski.

 

 

Precis så najs som det ser ut.

 

Huka er! Här kommer den Val Thorensiska barngerillan. Observera alla Tussilagosar.

Den ofrivillige snowboardåkaren

Solen gassar alltjämt här i vår sydvända lilla betongby. Dock har vädret (mitt favoritsamtalsämne, jag vet) en spännande förkärlek för att leverera moln under sena eftermiddagarna – dvs ungefär precis exakt när man vill somna i en trött hög på tangoterrassens smutsiga täcken.
Skitsamma, när det fixas fram en grill.

Carrefourhamburgare (innehåll 93% sågspån, 7% kött) blir oändligt mycket godare när de tillagas över kol ute i det fria än när de puttrar i en trött teflonpanna inomhus. Baggis som hamburgerbröd och finketchup – Heinz, inte euroflinet – och du har en bohemisk gourmetkvällsmat. Sort of.
Toppa med MNK-citat, skumma liknelser och tecknad öl så snackar vi bra kväll.
Förhoppningsvis bjuder mina sista dagar här på fler grillkvällar, kanske till och med utan moln.
Att vara invirad i ett täcke är gosigt, men tämligen opraktiskt. Man får så begränsad rörelseförmåga.

..vilket ooooosökt leder mig in på:

Foten.
Detta mitt kroppsliga gissel, resultatet av James Freakin Dowell och en stor dos överpepp.
Foten och mina pjäxor kommer allt annat än överens.
Däremot klarar foten av snowboardboots ganska bra. Summan av kardemumman blir att mina lagg åker hem imorgonbitti. Allihopa. Och att jag tänker tillbringa den sista dryga veckan surfandes slaskpucklar i Moraine.
Kan inte klaga – bara att få vara uppe på berget igen gör mig tossig. Dessutom har jag (tur i oturen) hittat en oturskompis, Gustav, som lyckades skada sig lite lagom redan i lördags. Lite lagom betyder ungefär jo men det går att åka, fast inte för fort, inte för mycket och att hoppa ska man inte ens tänka på.

Idag började vi med att åka mot Meribel, vilket var en fail av leriga mått.
Man kan väl säga som såhär: Det är tur för SETAM att de övriga dalarna ska stänga på söndag oavsett vad. Snön skriker med sin frånvaro, gräset frodas och marmotterna borde börja invadera sydsluttningarna närsomhelst nu. Skönt att få det konstaterat dock – nu kan jag hänga i Boismint, Orelle, Frysen och långa GF under återstoden av säsongen.

Nåja, nog för idag(natt). Barrundan igår inkräktade en del på min skönhetssömn – ögonen går i kors nu.

Måste vila inför ännu en dag av sol, slask och odlandet av den perfekta goggelbrännan. Valborg i Lund – jag tänker inte vara nån blekfis, det är ett som är säkert.
Puss/HB

Framsteg på fotfronten

Fot + pjäxa = det gör inte skitont i vart fall.
Även om fossingen ifråga har en ganska konstig grön färg..

Kör dundersuperkur med den nu – isklump och sedan en rejäl omgång zonsalva så ska den nog gå att trycka ner i en pjäxa under större delen av dagen imorgon. Tycker ändå att sju dagars vila får ses som godkänt när läkaren gissade på minst 10.

Tanken är ju att jag ska rejsa pist med Simon + vänner imorgon. Jag ska göra mitt bästa i vart fall.
Idag har vi ägnat oss åt megachill – öl, sol och godis på en viss Tangoterrass. De enda ansträngningarna var att

  1. Gå på mini tour-de-byn ner till Sherpa för att köpa frukost som sedan intogs på tidigare nämnda trädäck.
  2. Gå en lite längre tour-de-byn ner till SPAR för att köpa öl.
  3. Gå ner till snötorget för att titta på när Simons kompis åkte snowboard för första gången – iklädd ljusrosa mjukisbyxor och inga vantar. *studenter*
  4. Bära den resterande ölen samt en kudde till Dome de Polset.

Jobbigt värre.

Galet taggad på att äntligen få åka igen imorgon. Håll alla tillgängliga tummar och tår för att det går bra bara.