Att verkligen stanna från början till slutet på ett ställe får mig att tänka på att gå i barndom.

I början är allting så folktomt och stilla – liftar som står tysta i väntan på julhelgens brutala anstormning, stenar och klippor som ännu inte täckts av snö, backar som ligger mjuka och randiga till mitt på dagen. Den knäppa frihetskänslan inombords – att man får vara här, nu, när allting är som mest.

Det är tjugo grader varmare nu, men känslan är densamma. Sladdar ner under Sunny Express – liftstolarna hänger stilla mot de gråsvarta molnen – och ser Mont de la Chambre-liften stå ensam och övergiven i en mindre sjö. På hela vägen från Val Thorens och ner har jag nog sett tre personer förutom jag och Linn. Det är så konstigt, så vrickat. Solen skiner i alla fall på förmiddagarna och orört manchesterslask är ett helt fantastiskt underlag när man åker snowboard.
Det är som en bakvänd version av de första åken ner i Pulverimetern i december, när Anna förundrades över varför ingen annan åkte där. ”Vänta du bara” sa jag och försökte verka gammal och vis.
Pulverimetern har inte vart åkbar på länge nu, först på grund av överbefolkning och sedan på grund av att leran ersatte snön, men vad gör det när säsongens (jag vägrar skriva årets – förnekelse/ovetskap is the shit) kanske sista tur ner till Menuires för tankarna till samma backe för snart fem månader sedan?
Jag är universums härskare, det finns bara jag och snön.

Livet på en pinne, livet i en liten ask.
Jag måste komma på något sätt att fortsätta leva så här – jag kan inte vara utan det. Kan inte tänka på en vinter, eller flera, utan det här för då känns det som om luften tar slut.
Tyvärr får jag syrebrist på tanken av att aldrig ta mig bort från restaurangbranschen heller. Och det gör det hela en liten aning knepigare.

Jag inser att jag får hemåkandet att verka som någonting inte helt olikt döden, och ja – jag överdramatiserar kanske en smula, men jag är rädd för att komma hem. Det är väl inte så konstigt? De senaste fyra åren har tidsperioden maj-november varit en enda lång transportsträcka i väntan på ännu en tur till paradiset, och paradiset har aldrig varit bättre än i år.
Jag är rädd för att min lilla oövervinnerliga superhjälte som jag har haft inuti mig på sistone inte ska komma med hem. Så är det.

Men men, det är oundvikligt, det kryper närmre och närmre för varje sekund. Och det blir bra, det blir det säkert.

Jag får försöka tänka på annat. Typ pannkaksbonanzat vi hade hemma hos Per igår. Jag förstår inte hur David orkade.. tror han stekte pannkakor i över två timmar, snacka om vardagshjälte. Och gott var det.
Enda nackdelen var att jag glömde gå och handla igår igen, så jag fick äta pasta+ketchup till frukost för andra dagen i rad. När jag tänker efter var igår en väldigt bra matdag överlag. Fail på frullen, men picknicklunch *gissa vart* och pannkakor fick upp betyget rejält.

Nej.. nu är det dags att ta tag i mig själv. Step away from the Nutellaburk om man säger så. Jag har ett rum att städa och väskor att börja packa om jag inte ska vara tvungen att icke-åka på onsdag för att jag har skjutit upp allt tråk tills dess.

STEP AWAY FROM THE NUTELLABURK SA JAG!

..wake me up when november ends.