Igår hade jag sanslöst roligt. 110% fullt ös medvetslös.
Vetskapen om att det är nu eller aldrig mer gjorde inte bara mig övertaggad – jag tror att hela säsongarligan var tämligen on fire.
Så mycket bra musik, så varmt och svettigt, så många oförstående åskådare. Nu har jag dansat färdigt på den (tveksamt) röda heltäckningsmattan, skrivit saker på de immiga fönstren för sista gången och när jag blir gammal och Tango bara är en myt, en historia, då vet jag att jag ändå har vart där. Till the bitter end, typ.

Tråkigt nog så slutade min kväll med tårar och ilska. Jag har ju en talang för att skada mig på de mest idiotiska vis, och igår lyckades jag göra en favorit i repris från förra året. Dansar, blir knuffad och trampar så inihelvete snett. Känslan av att foten hoppar ur led och sedan tillbaka igen är inte mysig. Lyckligtvis fick jag lindat foten fort så den är varken grön eller stor som en fotboll – bara lite lagom svullen och gör skitont.
Tog en extremt långsam och smärtsam promenad ner till Centre Medical i morse med Buster som bakfullt sällskap och den är bara stukad.
Tio tråkiga dagar framför mig med andra ord, men solen skiner och jag får leta efter böcker jag inte har läst än så det blir nog bra. Och nej, jag tänker inte boka om min flygbiljett – jag vill vara kvar här. Det finns ingenting att göra hemma heller – jag skulle säkert kunna få jobba påsken om jag ville, men då krävs det väl att man kan gå fort. Och jag vill stanna kvar, för när jag väl kan åka igen ska jag åka allt som fortfarande har snö en sista gång. Säga hejdå till Courchevel, La Tania, Meribel och alltihopa. Åka upp till parken och sätta mig och fota.
Jag trivs bättre här helt enkelt.

Och nu då?
Tja, äta en portion yoghurt och ett antiinflammatoriskt piller, ta en långsam promenad ner till Tango, och jobba vidare på solbrännan.
Det är ungefär vad jag är kapabel till.