VARNING! Långt och fyllt av dravel om allt från odödlighet till mojitos och tillbaka igen.

Solsken ännu en dag, om än av det lite tveksammare slaget.

Byn känns så tom nu. Den senaste dryga veckan har fört med sig det ena avskedet efter det andra, och imorse rullade de sista RollinSnowbussarna hem. Jag har städat 109:an för sista gången i år, vilket känns rätt gött, och om en vecka är jag i Lund och odräglar mig i stadsparken.
Så galet surrealistiskt.

Förutom en kort stund igår morse när jag var allmänt less på allting vill jag bara hem mindre och mindre.
Det är här jag är odödlig. Inte för att jag har ABS-rygga (det har jag inte) utan för att det är här jag undantagslöst lyfter blicken från asfalten och upp mot bergen.
I Falkenberg är jag jag. Här är jag jag.
Det är en liten, men betydande skillnad.

Säsongens sista veckor har alltid någonting magiskt över sig – man fäller ut solcellerna, laddar batterierna och bara mår. Hur mycket tid som helst men ändå inte. Inga måsten mer än att rådda ihop hemfärd och börja packa. Burr. Lata dagar på Nevesbalkonger med utsikt över solbrända, tufsiga säsongare i färgglada Workers-tröjor. Slaskåkning bland tusentals livsfarliga turister som egentligen skulle behöva stödhjul. Gott om plats på dansgolven. Det är något speciellt helt enkelt.

I ett infall av jag vet inte vad for jag och Agnes ner till Orelle i tisdags. Liftvägen, såklart. (Offpistvägen får bli ett annat år, eller möjligen jäkligt sent i år.. man kan ju hoppas. Och nej, jag är inte bitter – jag bara konstaterar.) Där fann vi tusen nyanser av grönt, tjugofem grader i solen, porlande vattenfall och en gigantisk parkeringsplats. Gudarna ska veta att det tog emot att lämna solstolen och ta liften 1500 höjdmeter upp till kalfjället igen. Våren alltså.. ååh.
Kvällen bjöd på ”vi går ut och tar en hejdå-öl” som blev dans och drinkar på vårat nygamla (i brist på Tango) favoritställe – Saloon. En bra sista dag och kväll om man säger så.
Tyvärr är det alltid lika vemodigt att släpa bagage ner till busshållplatsen tidiga morgnar, men även dystra saker hör till.

I torsdags var det picknickdags, och på grund av isig snö som gjorde det omöjligt att skotra upp grejer i Plein Sud höll vi till på ett random ställe ungefär femtio meter bakom huset jag bor i. Det vart lite spännande, för under snön rann diverse spontana bäckar som blev större och större ju längre dagen gick, men förutom att folk blev blöta om fötterna var det fino.
Efter allt ätande utbröt ett snöbollskrig av det mer avancerade slaget, dvs det kastades faktiskt snöbollar – inte som det brukade bli i vintras att kriget övergick i brottningsmatch efter ungefär 10 sekunder. Blev faktiskt en smula imponerad av det idoga kastandet, det varade riktigt länge.
Tillslut omdistribuerade folk sig till Tango istället, där en stackars våghalsig kille blev beskjuten med soft-air-guns av en skara lokala barn i tioårsåldern. Det såg ut som om han hade vattenkoppor i storlek XXL efter en liten stund. Galet.

På kvällen vankades det Norrländsk Köttfärssås, komplett med kaffe och allt, följt av RappaKalja och utgång/födelsedagsfirande. Nasti hade tråkigt så jag fick hoppa in i baren på Downunder och göra Mojitos, vilket jag ser som en extremt nyttig erfarenhet. Mojitos är min nya favvodrink baserat på en massa olika kriterier:

  1. Den är pysslig (dvs imponerande) att färdigställa.
  2. Den innehåller skrammelis som är mycket häftigare än vanliga isbitar.
  3. Den innehåller nästan ingen kolsyra.
  4. Mosandet är ett bra sätt att göra sig av med eventuella aggressioner.
  5. Och som prickar över ö:etGOD!

Dessutom fick jag redan efter Mojito nummer två kommentaren ”you’re already better at this than some of our actual bargirls”. Mitt ego exploderade lite då. Sedan tyckte han att jag borde jobba på Saloon nästa säsong. jag vet inte jag.. det hade väl vart kul, men jag vill ju åka skidor också. Hmm. Tror å andra sidan att Saloon skulle må bra av omväxling, alltså att ha en tjej som är helt jäkla skidskadad.
Näh, barjobb är nog ingenting för mig. Bara ibland. I lagom doser.

Efter att ha totalockuperat dansgolvet på Summit en stund (tre små tjejer kan ta mycket plats om dom vill) gick vi till Malaysia och kollade på (hoppade/sjöng med till) Abraxas. Tyvärr lyckades jag tappa min ena öronpropp väldigt omgående och gick mest runt och spanade efter den. Inte helt lätt att leta efter en två kubikcentimeter stor skumgummiplopp på ett skitigt golv fullt av pårökta fransmän alltså..
Peppen dog helt synkroniserat till Chasing Cars och i går var jag som sagt väldigt opigg en stund. Lyckligtvis gick det över ett tag – de negativa sinnesstämningar som inte botas av Annas balkong + sol + Pain Chocolat är helt enkelt obotliga.

Kvällen blev min sista jobbkväll för säsongen. Jag och Anders och en exceptionellt lugn fredag. Sedan Sneskos semi-stängning, som jag ganska snabbt sket i och nu har jag helt plötsligt skrivit ikapp mig. Beröm till den som eventuellt orkat läsa med till slutet – känner att jag nog tappade en helt del när jag gick bort mig i mojitoträsket, men vad sjutton.

Idag har jag som sagt städat 312 och 109:an (fick tyvärr inte en halv flaska Morgan den här gången), på sedvanligt lördagsmanér käkat upp större delen av mina städpengar till lunch fast för ovanlighetens skull på Froggen (hade blivit svårt att äta köpemat på Tango) och umgåtts en stund med bijettautomaten på turistinfon. Den är faktiskt samarbetsvillig, men helt oförmågen att ge mig biljett hela vägen ut till flygplatsen, så jag får nog hänga på SNCF.fr (burr) en stund ikväll.
Usch på det.
Sedan var tanken att jag skulle städa mitt rum som ser ut som hej kom och hjälp mig men jag kom aldrig så långt. Dels för att mitt genidrag att göra dubbelsäng av min + Agnes madrasser är så himla trevligt – jag sover på diagonalen/tvärsen/som en boll mitt på bara för att jag kan – och dels för att jag kom mig för med att läsa mig igenom typ hela Knivlisas bloggarkiv. Har inte skrattat så mycket av en blogg på jag vet inte när.

Jag vill också bli asrolig nöjesjournalist när jag blir stor.

Och apropå rolig – på lunchen idag kom vi in på tvångsinläggningar, det vill säga folk som blir tvångsinlagda på sjukhus och sådär, varpå Anders helt sonika hasplar ur sig

”ja men som sillen”


”?!”


”den har ju inte så mycket att säga till om. den har så korta fenor.”

Sedan dog jag lite av skratt.

Förresten tänker jag vara O-Heddig nu. Jag tänker inte noja över att hjälp jag har inte åkt på två (!) dagar för det har jag inte, och min fot mår helt plötsligt så mycket bättre. Den gillar att inte knös ner i en snowboardkänga timmar i sträck. Men två dagar får vara nock. Om det inte regnar imorn förstås. Snart klättrar jag på väggar. Eller på min förskräckligt vingliga våningssäng.

720-gänget hade en förkärlek för stenar. Soliga sådana.

 

Meribel – Marmott Country. Plan des Mains har aldrig varit lerigare.

 

Hejdå till skidorna. *snirf*

 

Grillbild #1

 

Grillbild #2

 

Grillbild #3 – observera Agnes i Mumintäcke!

 

Avdelningen för fina solnedgångar med sommarfeeling. Ignorera dunjackan, så kallt var det inte. Nästan.

 

Tecknad öl nederst i bild!

 

Ropeway to VÅREN!

 

Femtioelva nyanser av grönt. Mest ljusgrönt dessutom. Jag älskar ljusgrönt!

 

”Jag tänker inte röra mig en centimeter.”

 

 

SchizOrelle: Ful parkering + fina, fina hus.

 

Apreski.

 

 

Precis så najs som det ser ut.

 

Huka er! Här kommer den Val Thorensiska barngerillan. Observera alla Tussilagosar.