”Hemma” igen. Kära gamla Val Thorens är sig likt – inte mycket hinner ändras på en vecka, mer än att snön försvinner fort som attan även här. Dock himmel jämfört med BG.

Sista dagarna i Badgastein gjordes inte många knop. Kebabätande, ligga på taket och sola, gå runt till skiduthyrningen och barerna och säga hej, typ så. Hamnade på en oväntad och väldigt trevlig afterski på Häggis bakgård på torsdagen – Kalle spelade och jag roade mig med att bygga pyramider av små Jägershotflaskor med en bummartjej. Man kan ha det sämre.

Klockan sex igår morse rullade bilen ut ur byn. Galet välpackad – vi hade med oss mer saker men hade ändå lyckats hålla ett säte tomt. Pussel på hög nivå!
Eftersom det är totalt omöjligt för mig och Linn att köra bil längre sträckor än tio mil utan att köra fel fick vi en fin liten detour upp på ett berg där det bara fanns längdåkningsspår, en nedlagd ankarlift och några randonneetomtar som med roade miner förklarade att vi var ganska så redigt fel.

Tydligen är GPS-en totalt oförmögen att avgöra vilken årstid det är – vägskrället ifråga är bara öppet mellan maj och september. Kul.
Vi fick iallafall uppleva den synnerligen sömniga byn Huber två gånger. Där begås inga brott på helgerna – polisstationen var stängd.
Efter ungefär en timmes onödig utflykt i de österrikiska gränstrakterna var vi på rätt spår igen – Europaväg 66 från Lienz mot Italien. Vägbygge i Bressanone, men efter det – vindlande autobahn rakt ner i våren. Soldis, bra musik, lagom med trafik och helt sinnsykt vacker utsikt. Plus en bil som är jäkligt kul att köra.
Jag var en ganska så nöjd tjej där och då. Som pricken över i åt vi paninis och glass på en solig parkbänk innan Modena. Har ingen aning om varför italienarna är så mycket bättre på motorvägsmat än tyskarna och fransmännen, men det är dom. Parmaskinka = guds gåva till människan.

Ju närmre Milano vi kom desto bredare och stökigare blev vägen, men inga felkörningar. (Även om GPS-en ballade ur några gånger)

Plockade upp Per på ett solstekt Linate, (+25 i april kan inte vara normalt) och fortsatte mot bergen. Efter det sov jag mest och vaknade lagom till McFlurry i Annecy, eller möjligen Albertville. Oklart där. Jag var trött med all rätt – våra kära chalmerister festade tämligen högljutt sista natten så sömnen blev väldigt upphackad av smällande dörrar och skrik&musik.
Sjukt trevliga människor dock, trots den förlorade sömnen.

Kom hem vid nio igår, slängde in en tvätt och somnade ganska omgående.

Idag har jag, Linn, Per & Johannes åkt vårslush på snowboard – äntligen, som jag har saknat det, och sedan fick jag ett energiskt ryck och tvingade med Johannes ut på en mördande löprunda. Höjdskillnaderna här är fan inte att leka med. Fast det var värt det, när endorfinerna kickade in.

Det enda som återstår på schemat idag är att hämta mina iPodlurar, lämna in snowboardbootsen och kolla på film. Pwetty nice!

Kommer en bildbomb så fort jag orkat ladda in allting i datorn. Inte idag med andra ord.
Pusshej!