Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Searching my soul

Sitter på den gamla Tangomadrassen och lyssnar på Ally McBeal-låten. Den passar.

En del av mig har fortfarande en gigantisk vill-inte-åka-hem-klump i magen, men överlag har jag accepterat att även de bästa dagarna någonsin tar slut, även om man inte vill det. Och det känns faktiskt mycket bättre när man får mejl av kompisarna hemma som planerar valborg och ger en uppdrag att ta med jordgubbar.

Det känns bra att sista dagen blir en dag med ett (för att vara jag) vansinnigt snabbt piståk i blåa Orellebacken, en extremt obefogad påkörning ovanför 360 (det var jag som blev påkörd om nån undrar), en tur upp till Mont de la Chambre komplett med utsikt över en helt kal Meribeldal och manchesterslask, runthoppande på vallarna i Moraine och avslutningsvis en fantastisk kullerbytta-med-skruv-to-faceplant i sista kröken av Plein Sud.
Man ska lämna med stil, det har jag alltid tyckt.

Jag har så roligt att jag glömmer bort kameran och min eviga medianörderi, och det hör faktiskt inte till vanligheterna.

Näe, vad ska man säga?

  1. Jag är så otroligt glad att jag bestämde mig för att göra en säsong till, och att jag gjorde den här. Jag kommer aldrig sluta tjata om det men Val Thorens är hemma. Det är tryggt, det kan inte skrämmas och jag är en bättre version av mig själv när jag är här. Vem fan hade jag vart idag om jag aldrig åkt hit till och börja med?
  2. Det är irriterande, men bra, att jag verkligen inte är less på att åka. 120 skiddagar senare och jag är fortfarande lika ivrig som i november. Vad jag än hittar på i höst så känns det bra att veta.
  3. UNPROPOHEJT!

Vi syns i marschallens skugga,
HB