Det här skrev jag för snart tre år sedan. På ett sätt känner jag bara ”herregud vad liten jag var då”, på ett annat känns det precis likadant idag. Rädslan är densamma, bara mindre och mer kontrollerbar. Jag är starkare nu, freakin oövervinnerlig, och till 99,9% har jag slutat bry mig om dem som fortfarande ser den versionen av mig som jag hatar. Grejen är bara att även 0,1% kan göra sig hörd. Och jag är korkad nog att lyssna.

Tack och lov att det finns ett botemedel. Baba O’Reiley, slutna ögon och kör bildspelet över några av de bästa månaderna i mitt liv. That’s it, that’s all.


Solen skiner. Det är inte sommar än, men himlen är blå och termometern tjatar om sexton grader utanför fönstret.

Jaha?
Och?

Jag är en lealös klump.
Ligger i soffan och kollar på OC.
Någon annan stans.
Någonting som inte är här.

Det är svårt att komma hem. Det är svårt att gå från att ha varit helt anonym för nästan alla, men samtidigt mer existerande än någonsin, till att komma tillbaka.
Till småstaden.
Där vartannat ansikte du möter ute på lördagkvällen finns i din skolkatalog, har spelat innebandy med någon i din högstadieklass eller är kusin med någon annan du nyss gick förbi. Där du spelar samma roll för dem.
Jag låser mig vid den tanken. Alldeles för mycket.
Det var så skönt att bara vara en annan version av mig i fyra månader och lite till. Ta allting med en klackspark och släppa kontrollen.

Det kan jag inte här.
Jag gjorde bort mig så många gånger i vinter, gjorde så mycket jag verkligen borde ångra. Men nej. Jag bryr mig inte. Här hemma gör jag ingenting i jämförelse, och är rädd för allt.
Allt man gör, allt man tänker, allt man vill.
Det får vem som helst reda på.
Åtminstone känns det så.

För 31 dagar sedan åkte min vän kundvagn i korridorerna och hissen i ett hyreshus i alperna. Samma kväll dansade jag på ett bord. Jag som inte kan dansa.

klart att folk pekade.
klart att de skrattade.
klart att dom kollade.

Och jag klarade av det, utan problem. Där och då.
En dryg vecka senare står jag i ett hörn av myllret och försöker verka jätteupptagen av min mobil för att ha en anledning att titta ner, bort.
Det är så svårt.
Det är två skilda världar.
Det var inte föränn jag cyklade genom aprilnatten som jag insåg att personen jag ville vara när jag kom hem blev rädd och gick och gömde sig. Hon behöver fortfarande bli hållen i handen. Hon vet att hon kan själv. Det vet hon så innerligt väl.
Men inte riktigt än.

Eller, förresten..
Läs kapitel trettiotvå i ”Vi Som Aldrig Sa Hora” av Ronnie Sandahl.

…det fanns en tid då Hannes definierade sin personlighet utifrån vilka han inte tillhörde.
Då idealiserade han sitt utanförskap till oigenkännlighet. Framtiden fanns inom räckhåll. Knappt fyra timmar bort med tåget. Han var övertygad om att han en dag skulle kliva av tåget som en segrare. Den västgötska asfalten skulle smälta under hans fötter.
I en värld av idioter står han nu istället först i kön.
Kommer jag alltid att känna mig som en loser här?
Här, där jag hör hemma.

Det som skrämmer mig mest är tanken på att alla dom jag inte känner, alla dom som man bara känner igen, inte ser någon skillnad på den jag är nu och den jag var. Den jag hatade. Kanske fortfarande hatar.
Och det skrämmer mig att jag bryr mig.
För vi är bara statister i varandras liv, och hade det varit någon annan stans, varsomhelst, hade det inte spelat någon roll.
Men det här är Småstaden..

..och den drar ner mig till botten av ån.