MRAAAAAAAAAH-SEE-HEM-YA!

Jag skrev mycket om vad som hänt under säsongen i förra inlägget men man får inte glömma bort att detta ändå var säsongen då man var ett lejon men ville vara en giraff,
det var säsongen då man förfestade innan jobbet.

Då man festade jobbet.

Då man festade efter jobbet.

Då receptionisten var för full på mitt jobb och fick bäras bort från shotbaren eftersom hon inte visste vilka som hade betalat och inte utan bara stod och hällde upp shotar.

Då klubbarna i Val T blev utkonkurrerade av Råttans Bar – en svartklubb med 2euro inträde och därefter fri bar,
i alla fall tills gendarmerna slängde ut oss.

Då man blev ett sånt spritmongo att det tog flera sekunder för en att inse att anledningen till att drinken smakade ”lite starkt” var för att det var ren sprit.

Då man när man bad bartendern om ”tja, någonting i ett cocktailglas” fick in den här:

Då Challa blev ett cola-luder men inte av alls den anledning det lät som.. för det var hon bara en toffel, eller på sin höjd en smutsig kudde.

Då klarheten i vad som egentligen hänt under gårdagen var tämligen oklar.

Då auto-fokus inte var riktigt i fokus.

Då både jag och Martin visste att jag inte har någon pistvisning i morgon.

Då en pistvisning består av bara bummare som kör snurralassot-åkning bland de egentliga courchanstekarna.

Då Smutser blev till Buster.

Då en restaurangägare spelar God Save The Queen på ett blåshorn.

Då man hikade i två timmar för ett åk.

Då Vera hikar i två timmar för ett åk och belönas med säsongens bästa vurpa, som spelades in på film 😀

Då människor man bara känt i ett par veckor kändes som starkare vänner än de man haft i flera år.

Då man inte riktigt kunde hålla tillbaka tårarna när man lämnade.

Då kompisarna hemma fick se en tyckte att man ”såg ut som någon som bott ute i skogen sista tiden och levt på bär”

Man försöker att ta tag i sitt liv när man kommer hem, men jävlar vad svårt det är att inte sitta och titta på Heddas videobloggar och följa alla urspårade kommentarer på facebook utan att längta tillbaks till de där bekymmersfria ögonblicken på Tangos soliga terass då varken högskoleprov, framtiden eller något vad den innebär, gäckar som ett mörkt moln på samvetet utan man lever i stunden och stunden verkar etsa sig fram i tiden och vägra att fortsätta röra sig.

Det här VAR säsongen som lånade en lavinspade (eftersom den inte ägde någon själv) grävde sig en behaglig plats i mitt hjärta, tog en lila kudde från terassen och la sig till ro med en Rollin’Snow-jacka som täcke, behagligt i den sol som skapat Heddas karaktäristiska goggles-bränna och lyssnandes på Browall Rockshow (just det, jag tänker inte kalla er Whatever förräns jag hört er spela My United States of Whatever, och inte heller Browall som i efternamnet utan som Bro-Wall med amerikanskt uttal) genom det dörrarna med
”ljudisolerat glas men med centimeterstora glipor där ljudet utan svårigheter fritt smet ut”

och lite halvbakis slummrar till och trots Cheddars tjat om att den måste flytta sig för att det ska få plats med BETALANDE gäster så kommer den inte att göra det…