Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Heddas guide till: Val Thorens

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När min nya bästa kompis stavas CSN och jag kan räkna den kommande vinterns skidveckor på en hand hamnar ett besök i Freerides bummarforum under kategorin ”självplågeri”. Men så är det. Jag tror att det kallas ”att växa upp”, men jag är inte säker. Hur som helst så vet nog alla hur det ser ut där just nu:

”Chamonix 11/12”
”Boende sökes St Anton!”
”Någon som ska till Val d’Isére?”
”Whistler 2012”

Ouch.

Jag. Ska. Inte.
Verkligheten. Den suger. Journalistdrömmarna i all ära, ingenting går upp mot fjäderlätt puder, manchester så symmetrisk att man blir vimmelkantig om man stirrar på den för länge, att vara först i liften en lördag. Jag kan hålla på hur länge som helst.

Men nog om det. Det brukar hända någon gång så här års. FR-mejlen får besök av undrande personer som vill dit jag redan varit, och för enkelhetens skull tänkte jag skriva en guide om det som jag kan hänvisa till, istället för att svara på en massa mail. (Vilket i och för sig är trevligt, men tanken är att jag ska ägna mig åt pressetik och Adobe InDesign nu, inte var de godaste hamburgarna i 3 Vallées finns. Vilket är i La Tania, om någon undrade.)

Så. Heddas högst personliga och på intet sätt allvetande guide till Val Thorens tar härmed sin början.

Fotnot oktober 2016:
Detta inlägg är skrivet hösten 2011 – det är en del information som inte längre stämmer.

Hus, liftar och berg. Allt man behöver?

Vad är Val Thorens?
Vi kan ta det i punktform.

  • Kompakt
  • Praktiskt
  • Festligt
  • Syrefattigt
  • Fantastiskt
  • Gigantiskt

Val Thorens började projekteras i slutet av 60-talet.
Det ser man direkt man kommer dit, för även om de försöker dölja det med dekorativt trä här och där är VT i grund och botten en trave väldigt funktionella, men tyvärr ganska fula betongklumpar. På senare år har utkanterna av byn bebyggts med vräkiga chalethotell som ser ut som en korsning mellan amerikanskt fejk-tyroler-vulgo och franska fäbodar, men betongen är fortfarande i majoritet.
Fulheten till trots är det väldigt praktiskt. Val Thorens är enkelriktat, har delvis bilförbud och bara en enda gata som snirklar sig ner genom byn. Fotgängare tar ofta genvägar genom köpcentrum och hotell. Det är helt okej, även om jag kanske inte skulle få för mig att traska rakt genom Fitzroy.
Dessutom har man sällan mer än någon minuts promenad till backen, eller nån form av transport var man än bor.

På samma sätt har man sällan långt till krogen, eller åtminstone mellan de olika krogarna. Bor man i botten av byn, i Templet eller liknande har man drygt 10 minuters uppförsbacke till toppen av bargatan, där det roliga börjar, och längre än så är det aldrig. Dessutom försvinner halva höjdskillnaden i en effektiv (men på kvällstid väldigt creepy) hiss. Jag behöver väl inte ens nämna fördelarna med att ha nerförsbacke hem, hoppas jag?
Oh well, vi börjar uppifrån. I backen, för att vara exakt.

UTELIVET:

Vanlig eftermiddag under Plein Sud-liften. Everybody JUMP!

La Folie Douce!
”Fylleduschen”, i enlighet med 2011’s Svenska Säsongarordlista, är en restaurang belägen rakt under Plein Sud-liften, mitt i backen på solsidan ovanför byn. Här dunkas det housemusik eftermiddagarna i ända, oftast ackompanjerat av saxofoner, överpeppade människor som skriker i mikrofoner och tjejer som klätt sig för solsemester mitt i vintern. Ölen är förvånansvärt billig, och mängden obegripliga ramsor som skriks på flamländska/holländska/jibberisch onödigt stor. Youtuba det, och njut/lid/häpnas.

Om du överlever åket ner till byn efteråt lär du hamna på bargatan som jag nu ska gå igenom uppifrån och ner.

Utomhusafterski i vårsolen på världens bästa terrass.

Högst upp ligger Tango. Egentligen skulle jag vilja skriva en femton sidor lång kärleksförklaring till vad som bäst kan beskrivas som VT-svenskarnas fritidsgård, men eftersom hotellet höll på att rasa under sin egen tyngd håller Langley på att bygga om det, och passade samtidigt på att göra sig av med dess främsta kännetecken: terrassen. Jag lämnar därför Tango som ett frågetecken, men bara utgår från att de kommer fortsätta med sina 2-4-1-drinkar mellan 22-00 och förhoppningsvis även ha afterski, men utan den sönderbankade plankan då. Och till terrassen: du kommer vara saknad. Hoppas du har det bra i terrasshimlen.

Nedanför Tango på vänster sida ligger som följer Frog, Snesko, Saloon+Downunder, O’Connells, Le Monde och Summit.

Om man ber om ”vadsomhelst i ett cocktailglas” vet man aldrig hur det slutar.
  •  Frog och O’Connells är typiska brittisk/irländska barer med darttavlor, sport och öl. Froggen har goda burgare och ett ölhävarrekord av rang.
  •  Snesko är danskt och till ytan lika stort som ett normalt badrum, ungefär. Danskar som sjunger till danska afterskilåtar, danskar som dansar (om utrymmet tillåter), danskar som jublar när bardisken brinner under ”Sex On Fire”, danskar som dricker öl, danskar som.. ja.. är danskar. Fantastiskt, så länge man kan röra sig därinne, efter det – not so much.
  • Saloons övervåning kan vara allt från dansmania till stillsamt hangout, helt beroende på dag. De säljer drinkar i alla storlekar – även i kannor. Farligt. Där finns även en korvkiosk, inomhus. Tämligen obegripligt. Men vi gillar Saloon ändå.
  • Downunder är sport. På teve, eller i form av biljard och foozball. De har även liiite fräschare toaletter. (Viktigt.)
  •  Le Monde är holländskt och lite av en vit fläck på min karta. Efter sammanlagt nästan 300 dagar i Val Thorens har jag varit där en (1) gång.
  •  ..och om du inte orkar gå ner till Malaysia går du till Summit. Nattklubb i storleken ”man tappar inte bort riktigt alla man känner, kanske några”. Kan ha VT’s klistrigaste golv och en otrolig förmåga att bara spela dubstep de kvällar då jag vill ha 80-90-talshits. Oh well, det är nära och praktiskt.
Har du kul, Hedda? Meget sjovt.

Bubblare:

  • RhumBox: Drivs av en flintskallig fransman som smaksätter rom med olika saker och förvarar den i burkar. Chokladromen och honungsromen är god, kiwiromen är det inte. Förutsatt att man inte vill veva och dansa är det väl värt ett besök, om inte annat så för antalet udda-poäng och lättskapad sittfylla.
  • Skidrummet: Detta mellanfesternas mecka tvingades slå igen i slutet av säsongen 10-11, efter fyrtio års aggressivt slitage. Delar av möblemanget kan ha varit byns smutsigaste kudde, alla kategorier. Vi väntar fortfarande på labbrapporterna gällande vad den luddiga fåtöljen egentligen var nedfläckad med. Troligen inte bara öl och billigt rosé.
  • Råttans Bar: Endast ett fåtal utvalda har funnit vägen till denna legendariska svartklubb, belägen i dekadensens mörkaste utmarker. Ryktet säger att fantan och roséet flödar värre än under alla stockholmsveckor tillsammans men vad vet jag, det är ju bara ett rykte. Eller?
  • John’s Scandi: Svenskdansk restaurang med avslappnat barhäng (låter som en turistguide – slår mig själv i huvudet) och Strawberry Daiquiris. Bara en sån sak.
  • Snowcafe: Le Mondes galnare storasyskon. Egentligen bara värt besväret under Rollin’Snows barrundor, men då är det verkligen värt. Varning utfärdas – har du jacka du inte vill betala garderobsavgift för? Lägg inte ifrån dig den, då får du göra en jack-walk-of-shame dagen efter. I bästa fall.
  • John’s American: Enbart för att de har Frozen Margaritas i en saftblandare. Och goda burgare.

 

Malysia. Utsidan bedrar.

Grattis, nu har vi tagit oss nerför bargatan. Men, fattas det inte något? Jo. Om du fortsätter gå lika långt till nerför gatan (det finns bara en, det ska vara lätt), och ut på snötorget så ska du se ett litet hus. Eller två, beroende på..
Den lilla stugan är förutom en våffelkiosk även ingången till alpernas till ytan största nattklubb. Malaysia är så stort att de oftast bara har öppet ena halvan. Det är så stort att om du inte håller dina vänner i handen hela tiden kommer du tappa bort dem fortare än du hinner säga flaska. Typ.
Ibland har de briljanta liveband (läs: abaxaras..ääh..abaskas…abax..fan.. Abraxas!) och ibland inte. Stort är det i alla fall.

Överlevde du ända hit lär du ha en ståtlig baksmälla och ett stort antal opublicerbara bilder på kameran imorgon. Grattis!!

Det var min högst personliga recension av utelivet i VT – givetvis finns det fler ställen, jag bara nämner dem jag burkar gå till. Alla ligger inom 100 meters radie utom Malaysia – en av de största fördelarna med en purpose-built resort.


TOUR DES 3 VALLÈES:

Fika med utsikt över Orelle

Val Thorens är beläget på ungefär 2 300 meters höjd, i en solig gryta en timmes krokig bilfärd från civilisationen. Liftarna och backarna går rakt genom, och över byn och sprider sedan ut sig i världens största sammanhängande skidsystem – Les 3 Vallées – eller De Tre Dalarna som vi säger på svenska. Egentligen är det fyra dalar, men det namnet var redan paxat av Verbier med omgivning.
Den fjärde dalen är den sydligaste och minst bebyggda. Byn heter Orelle och ligger nere vid motorvägen till Italien, men dit ner tar man sig bara (?) med lift. Backarna är belägna i en solig gryta med några sega liftar och en snabb, och en riktigt täskig restaurang. Medtag egen fika!

Das Park.

Från Orelle åker man över kammen rakt in i den stora kalfjällsgryta som utgör Val Thorens-delen av systemet. På nordsidan, där vi är nu, ligger en trave mestadels röda backar som servas av två (snart tre) kabinliftar. Grand Fond har kortare backar, men riktigt trevliga på morgonen när de flesta håller till i solen på andra sidan dalen, och från den 3 200 meter höga Cime Caron hittar du långa åk både i riktning Val T, och baksidan ner till Orelle. Rakt fram ligger parken, som är najs, bortsett från att backen jämte är skidlärarnas älsklingsbacke och att deras vingliga nybörjarvuxna ramlar i parkliften hela tiden och orsakar jättelånga köer.
Om det inte (!) är skidskolor i närheten brukar den ena parkliften lägga av som på kommando. Bara för att.

Val Thorens lite mer ocharmiga sida – flatljuset.

Om vi skippar parken och åker förbi den till höger kommer vi förr eller senare ut på den stora transporten – Nära Döden-Backen. Den tar sin början vid 360, den stora baren på högersidan, och slutar nere vid transporten till Menuires. På vägen dit passerar vi en mängd liftar som kan ta oss åt alla olika håll, men vi vill ända ner. Med andra ord: Dissa Kylen, snötorget, rullbanden och Pecletliften.
Fortsätter du bara följa backen så kommer det dyka upp en stor bro över pisten. Sväng till vänster in under den så hittar du Val Thorens enda riktiga värmestuga, och helt okej toaletter. Åk vidare förbi så kommer du ner till Moutiere, Boismint och transporten ner till Menuires.

Moutiere är en bra lift på det sättet att den kan ta dig hemåt, men även bortåt.
Boismint är bra för att den servar låga Lac du Lou, och även en av de roligaste pisterna jag vet.
Transporten till Menuires är mest plågsam, men om det har dumpat och man vill vara först i kön till La Masse är den väldigt användbar. Eller om man bara inte orkar Plein Sud-Bouquetin för att ta sig ut i Tre Dalarna. Men för guds skull, släpp på. Och sväng inte. Folk som svänger på transporter hamnar i den snöfattigaste delen av helvetet, det vet ni va?

Med Mont Blanc i bakgrunden och skidspetsarna i riktning Lac du Lou

Transporten är lång, men efter vad som känns som (och antagligen är) en halvmil kommer man ner till en liftstation. Välkommen till Les Menuires, den absolut fulaste byn i hela alperna. Till vänster har du La Masse – stort, bitvis brant och alldeles fantastiskt, och till höger har du solsidan, full av blå och röda glidarbackar som blir flackare och flackare ju längre ner mot St Martin du kommer. När man fryser näsan av sig uppe i Val Tho kan det mycket väl vara varmt och skönt nere i Menuires så i december/januari är det verkligen värt ett besök.

Folktom januaridag i Les Menuires. Glidarbackar hela vägen ner till St Martin.

Vi lämnar La Masse åt puderpundarna och tar Doron-liften upp mot solen. Spana lite så kommer du se världens fulaste kyrka, en granplantering där de verkar ha placerat träden med linjal och ett par rullband.
Menuires är faktiskt bara en trave hus av varierande fulhetsgrad som är utslängda längs den krokiga vägen, men de har åtminstone bekväma liftar. Dit räknas Mont de la Chambre som är en av länkarna till VT och Meribel. Träng dig inte, tappa för guds skull inte hjälmen utan ta dig istället upp till valmöjligheternas mecka.

Från Mont de la Chambre kan man ta sig direkt ner till Menuires, Val Thorens eller någon av Meribelbyarna utan att ens åka lift. I fallet Meribel/Mottaret är det dock ingenting jag rekommenderar. Smala, oändliga skråtransporter i skogen nedanför Mont Vallon är nämligen inte sinnebilden av bra skidåkning (om du inte är en tjock britt i åldern 55+ som bara tittar på utsikten i sakta mak). Ta istället Venturon ner till Plan des Mains, hoppa på sexstolen om du har bråttom vidare, eller om det inte är kö – unna dig ett åk eller två nerför Mont Vallon, sockertoppen med en ensam lift längst in i dalen. Rätt dag med rätt underlag finns det inte bättre.

Definitionen av skramligt: Plattieres-äggen i Mottaret.

Meribel består av tre byar. Överst ligger Mottaret som mest är en trave stora chaleter praktiskt nära liftarna. Sedan kommer vanliga Meribel, som är mer som en riktig by, och snett nedanför ligger Meribel Village – ursprungsmeribel. Alla har den gemensamma nämnaren att de bebos av sanslösa mängder britter. Det finns även en transportlift ner till Brides-Les-Bains som är en riktig liten stad längre ner i dalen dit det dock inte går att åka skidor. Ska man dit är det ägglift åt båda hållen.

På Val Thorens-sidan av dalen ligger ett gäng kortare backar av varierande branthet, bland annat backen som damerna körde i under OS 1992. Den heter enligt god fransk tradition Face, och servas av en lift med det originella namnet Olympique. Fantasifullt i klass med ”Slalombacken” och ”Långliften” i valfri svensk fjällby. Själv föredrar jag Blaireau åt Meribelhållet, samt Pramint och Jerusalem som tar dig ner mot St Martin. Tre svepande rödingar som sällan är överbefolkade. Gott om flyg för den som gillar luft under belagen.
På denna sidan finns även två parker, en liten under Chateletliften och den stora Moon Park på Tougneteplatån.


Gillar du flackt som i åka-skidor-på-en-golfbana? På solsidan ovanför Meribel 1400 ligger ett gäng backar som nästan inte lutar alls eftersom dom är belägna på vad som sommartid är just det – en golfbana. Detta gigantiska nybörjarområde är praktiskt servat av en åttastolslift. Bäst är dock den blåa ner till Meribel Village. Svängig, glesbefolkad och sällan uppkörd.
Fortsätter man åt andra sidan med Pas du Lac (Mottaret) eller Saulire-Burgin (Meribel) kommer man upp till Saulire – toppen som skiljer Meribel från Courchevel.

Chaleter, flanörer och en karusell. Yep, vi är i Courchevel 1850.

Courchevelområdet är inte en dal som de andra, utan mer ett par småsvackor och berg beströdda med breda carvingdrömmar, elaka puckelpister och nyrika ryssar i päls. Från Saulire går ett antal röda och svarta backar åt alla håll. Creux bort mot Chanrossa/1650 och Combe Saulire mot 1850 är de mest självklara, och under lågsäsongen är båda riktigt härliga. Tyvärr är krockrisken under sportloven oroväckande hög. Ovanför både 1650 och 1850 hittar man breda blåa backar och liftar som vid avstigningen har banderoller med texten have a nice day utlagda. Glidaråkning när den är som bäst. En del av charmen med Courchan är att de flesta som är där inte åker skidor. De bara schteker i solen. Mer plats åt oss, alltså.
Soliga dagar är det faktiskt värt att åka ner till 1850 bara för att titta på folk en stund. Blanksvart och pälsigt är genomgående trender – skandinaviska bummare med ojämn solbränna och färgglada baggykläder framstår inte sällan som djur på zoo.

Några favoriter i Courchevel förutom de redan nämnda är Dou du Midi, en böljande röd historia som löper parallellt med slalombacken ovanför 1850. Om slalombacken mot förmodan skulle vara öppen för alla, ta den istället – den är ännu bättre. Kombinationen Bouc Blanc + Folyeres ner till La Tania är helt magisk, särskilt när pisten går in i skogen. Flyg, flyg, flyg! Avslutas med burgare eller ribs i solen på Ski Lodge.
Chapelets, allra längst bort i 1650 är en hemlig jäkel som inte alltid pistas. Opistad är den ett isigt elände, men när pistmaskinen tar vägarna förbi bör du se till att göra detsamma.


Nu har vi tagit oss genom hela systemet och några favoriter är härmed avslöjade, andra behåller jag för mig själv.
När jag ser det i text är min spontana reaktion hur jävla stort är det, hur hinner man runt?! Och det är stort. Riktigt stort. Men för en duktig skidåkare, en dag utan liftköer tar det inte mer än en dryg timme från botten av Plein Sud till 1850 eller Chanrossa. Om man inte kör vilse, såklart.

 

Keep on walking, keep on walking..

Någon kanske undrar vad fan som hände med offpisten och svaret på den frågan är ganska enkelt.
Offpisten finns. Oj vad den finns. Men jag vill inte skriva exakt var, när och hur utan lämnar det till dem som har tillräcklig koll att själva hitta. Orkar man läsa igenom bloggen så är allting ganska uppenbart, men jag tänker inte skriva om det här. Alls. Just för att jag inte vill förklara vägen till farliga ställen för folk som kanske inte har rätt utrustning och kunskap för att vistas där. Punkt.

MEN SÄSONG DÅ? VAR, HUR, NÄR?! VARFÖR?!

Som jag redan sagt – jag är inte allvetande, men jag har en massa åsikter.

Fem månader. Tjugofyra kvadrat. Du och minst tre andra. Pallar du?

Boende:
Räkna med att bo trångt, sunkigt och lyhört. Ibland har man tur, som jag hade i år, men oftast är det standard mini-alp-lya för fyra till sex pers med våningssängar och bäddsoffa på ca 24m2. Man brukar få betala omkring 20k (svenska) per person och vinter.
Det finns ett par olika sajter som sysslar med säsongsboende.
Alpservice
&
SeasonalAccommodation
är de två största/mest lättgooglade. Man kan även kolla med Rollin’Snow. Dom sitter på en hel del kontakter och extrajobb (om någon missade att jag var deras alltiallo i vintras).
Det är ganska ovanligt att få boende genom jobbet i Frankrike. Om du fixar jobb redan hemifrån Sverige brukar arbetsgivaren kunna hjälpa dig med boende, men om du kommer ner och har tänkt ta ströjobb blir folk som regel tveksamma om du inte har boende ordnat. Det krävs många arbetstimmar per vecka för att chefen ska tycka att det är värt att skaffa dig tak över huvudet, och säger du upp dig blir du hemlös på två sekunder.

Jobb:
Finns. Är lätta att få om du pratar franska, ännu lättare att få om du är blond tjej som pratar franska. Men misströsta inte du tveksamt tvåspråkiga skandinav, förr eller senare dyker det upp en full diskho, svettiga pjäxor, sopsäckar på en picknick, en skitig toalett eller ett stökigt afterskiställe som kräver just din uppmärksamhet.
Saloon, John’s, Nortlander och Tango anställer personal hemifrån redan på hösten. Ibland behöver de mer folk under säsongen, ibland inte. Folk på de typiska skandinavhaken brukar veta vilka andra ställen i byn som söker folk om inte annat.
Det bästa tipset är att komma ner i slutet av november (inte tidigare, ingenting är öppet då) och dela ut cv:n tills fingrarna blöder. Överallt. Hela tiden. Lär känna folk. Det är bäst av allt.
Själv har jag mest diskat. I övre gallerian strax nedanför bankomaten ligger ett litet malaysiskt ställe som heter Le Kinabalu. Knata in där och hälsa på Eric och Nila, de är supertrevliga, även om Nila kan vara lite skrämmande.
Bästa maten: stekta nudlar, shredded chicken, Tom Kha Gai samt sötsur kyckling.
Bästa drickan: ingefärsläsk. Sjukt stark!

Le plus grande domaine skiable du monde i pappersform. Très magnifique.

Liftkort: Ständigt detta liftkort. En plastbit för tiotusen spänn. Ouch. Eller?
I Val Thorens finns tre olika liftkort.

  1. Val Thorens. Precis vad det låter som, du får åka runt i de 14 mil pist som utgörs av Val Thorens/Orelle. Kanske kul i en vecka, men i fem månader? Knappast. Möjligen om du är 18 år och jobbar som bartender sex kvällar i veckan, men annars? Nej.
  2. Belleville. Täcker hela Bellevilledalen, alltså Orelle, Val Thorens, Les Menuires och Saint Martin. 30 mil pist. Två parker. Vill du utforska Meribel och Courchevel får du vackert pynta 20 euro extra varje dag du utökar.
  3. 3 Vallées. Hela paketet. 60 mil pist, oändlig offpist och fem parker av varierande storlek och kvalité i världens största sammanhängande skidområde. Say no more.

Kan man få billigare liftkort om man jobbar?
Ja, om du har ett jobb på minst 30 timmar i veckan samt ett kontrakt för hela säsongen kan du få Bellevillekortet (mellankortet) för halva priset, vilket är omkring 4 500 spänn. Debatten kring huruvida det är värt det eller inte är alltid en het potatis bland säsongarna.

Du vill väl kunna åka åt alla håll?

Jag som envist kört med stora kortet båda mina vintrar resonerar så här: Har man det stora kortet kan man alltid åka precis vart man vill, man slipper stå uppe på Mont de la Chambre och snegla längtansfullt mot Mont Vallon med insikten om att enda vägen dit är via lägenheten, plånboken och liftkortskön i Peclet. Visst, man måste åka i Meribel/Courchan drygt 20 gånger på en säsong för att det ska vara ekonomiskt värt det, men har man stora kortet kommer man göra det. Det är inte längre till Meribel än Menuires, och Venturon är en fantastisk backe och Mont Vallon är ett fantastiskt berg. Bara en sån sak.

De som kör mellankortet
(Langleyfolket med flera) har ett starkt argument: De sparar pengar. Och det är helt okej. Vill man spara fyratusen på att jobba mycket, vilket i sig inskränker tiden man kan tillbringa i backen så är det lugnt. Men jag hade inte gjort det, mest för att mecket med att utöka gör att man sällan gör det, och istället harvar runt uppe i VT hela säsongen.
Varför nöja sig med halva kakan om man inte måste? Har man ont om pengar eller vet att man kommer jobba mycket dagtid kan det väl vara värt, men jag rekommenderar verkligen Tre Dalarna-kortet.

Om La Masse ser ut såhär kan du antagligen glömma låga Meribel.

Parentes om liftkort till veckisar: Grejen med Tre Dalarna är just att det är så stort, och även om man lätt tänker att bara Val Thorens är stort nog för en vecka så är det synd att inte utforska lite. De 60 euro som skiljer på liftkorten kan man spara in någon annanstans, till exempel genom medhavd matsäck i backen, eller färre öl på afterskin. Kan man ta sig nerför röda backar tar man sig runt hela systemet, och om inte snöläget är helt åt helskotta (läs: vintern 2010-2011) är det verkligen värt det.

Resan dit:
Från Sverige är det enklast att flyga till Geneve. När turisterna börjar komma går det även flyg till Grenoble, och UCPA, Rollin’Snow och Langley kör bussar vissa veckor under säsongen, men det är en månad efter att säsongarna vill åka ner.
Så har du inte möjlighet att köra ner är det billigaste och enklaste att flyga till Geneve och därifrån ta buss upp till bergen. Flyg till Lyon, Turin och Milano existerar givetvis, men det blir väldigt lång och åbäkig transfer.
Det går att åka tåg, men jag har aldrig provat och jag känner ingen som gjort det så jag kan inte uttala mig om meckighetsnivån, men utgå från att den är hög. Närmaste tågstation ligger i Moutiers, en knapp timme med bil från Val Thorens och därifrån går det dagligen tåg till Geneve och andra ställen.

Några tips:

  • Räkna med att dörrvakterna och gendarmerna är hårdhänta människor med otroligt kort stubin. Ja, de kan få för sig att slå ner folk om man retar dem.
  • Säsongare har rabatt på SPAR i nedre gallerian. 10% på allt utom alkohol.
  • (Även de flesta affärer och skiduthyrningar har säsongarrabatt.)
  • Det är gratis med skidbuss i Val Thorens, men ska du mellan VT och Menuires får du betala.
  • Lär känna folk med bil så du kan dra ner till Moutiers och handla billigt käk.
  • Åk pulka! VT har en sju kilometer lång pulkabacke som nås från Pecletliften. Kostar pengar men är löjligt kul.
  • Försök ta dig genom drink & shotslistan på Tango eller Saloon på så få kvällar som möjligt.
  • Plattieresliften i Mottaret är definitionen av långsam, och halvt omöjlig med breda lagg. Ta Combes + Chatelet istället.

Sist men inte minst vill jag påminna om säsongarforumet på Freeride.se – en oändlig källa till information. Utan det hade alperna varit många levnadsglada tjugo-nånting-åringar fattigare varje vinter.

That’s it, that’s all. Om någon har frågor nås jag enklast på FR-mejlen.
Val Thorens, je t’aime,
Hedda

SKÅL! SA PÅL!