Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

När ordet längtan inte räcker till.

Snortidigt på fredag drar jag och lillebrorsan till Tignes, så om allting gör som jag vill kommer jag lyckas trycka in ännu en skiddag i år. Känns fan surrealistiskt. Så här års ska ju alla alltid börja sammanfatta året, och jag insåg att mitt år började i slutet av april. Det blir så.
Åtskilt.
Ett liv där, ett liv här och nu ska jag helt plötsligt börja leva hela år i taget igen. Melodifestivalen, februarilov, ni vet. Sånt jag missat de senaste åren. Det känns väldigt märkligt.
Livet brukade delas in i ett fem-månadersår och ett sjumånaders på samma tid som andra männisor levde ett helt.
Jag gillade det bättre.

Men snart.

Lillebror har blivit lite smygförälskad i mina ljusblåa skidbyxor, som är betydligt mer lagom i storlek på honom än på mig. Om jag har dem hänger de med nöd och näppe kvar på rumpan, på honom sitter dom snyggt – så där som det är meningen att skidbyxor ska sitta (om man inte är jibber eller mager säsongare). Tyvärr är han för bredaxlad för att låna min gamla jacka också, annars hade jag haft en fin liten Hedda anno 2010-klon med mig till alperna.

Förhoppningsvis blir det en vecka fylld av puder, 25-centilitersöl, fånig musik och stålkanter som misshandlar manchester.
Förhoppningsvis får jag någon dag där jag sumpar allt vad hela åk heter men istället vänder hemåt med ett gäng okej bilder.
Oavsett vilket så är det så lite tid kvar, och det känns så skönt. Nu är det greppbart, hela hösten har varit ett ludd, väntan, trötthet. Nu, äntligen. Och om en vecka såhär dags är jag väl shitfaced någonstans i Tignes.

Och jag fick en GoPro i julklapp. Bara en sån sak.

Slutar nu. Jag vet som inte vart jag ska göra av mig själv.
Tre dagar. Ingenting. Hur länge som helst. Tre dagar. Tre dagar. Tre dagar.