Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

År: 2012 (sida 1 av 4)

Avd. hålla tummarna

Så om Snowforecast säger totalt 5 cm till och med nästa fredag och Yr säger omkring en halvmeter onsdag-fredag nästa vecka, då tror vi på Yr va?

snällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnällasnälla

Vedur

Det vore onekligen ganska trevligt om slutet av den här väderleksrapporten stämde. Eller ännu hellre försköts en eller två dagar åt vänster.

(Med reservation för att jag jinxar allt nu – jag är trots allt den inverterade puderguden. Deppen i att inse att jag inte åkte en enda dag på Kurona förra vintern. Hoppas på bättre tur i år.)

Attor.

Jag vill snabbspola

En i sammanhänget halvrelevant bild på Challa från en av alla barrundor förrförra vintern. Hej kompis!

Någon gång ska jag räkna hur många gånger jag har skrivit ”om [insert valfri tidsrymd] vid den här tiden är jag [insert valfri plats]” i den här bloggen. Det borde vara några stycken.
Eller så tror jag att jag har skrivit det ofta bara för att jag säger det ofta.
(Kram till mina fina klasskompisar som inte strypt mig i höst för att jag sagt ”om xx dagar/veckor åker jag till Badgastein”.)

Morötter. Överlevnad.
Jag räknar veckor och dagar för att lura hjärnan att det är snart.
Och nu är det snart.

Om en vecka vid den här tiden planerar jag att sitta på Häggis eller Wührers med en kall bärs i näven och mössan nerdragen över ögonen. Det är fakta.

Fick Snowroller i brevlådan idag, varken Challa eller jag har den på dvd, och eftersom de politiskt korrekta dvd-spelarna på bussarna vägrar ta brända dvd:er och jag blev pikad förra vintern (vaaah, haruinte Sällskapsresan, är inte det obligatoriskt för reseledare?) så har jag varit politiskt korrekt nog att införskaffa den.
Filmens neddimpande i brevlådan blev gnistan som tände min alpabstinens för fullt igen, och resten av dagen har jag skrivit packlista, hämtat saker från källaren, lyssnat på Baba O’Reiley, kollat favoritdelarna i Claim och Reasons, skruvat lite på mina bindningar, övervägt att sickla av sommarvallan… ja ni vet.
Helt icke-normalt beteende för någon som inte är skidtokig.

Och korrläst en kort text om tolvmannabackens öppningsdag åt en polare som aldrig stått på ett par skidor, vilket fick mig att inse att jag aldrig skulle kunna skriva en nyhetstext om skidåkning utan att få stryka typ hälften. Konsekvensen av att vara för insatt, eller vad det nu heter.

Grejen är att nu vill jag snabbspola. Okej, kanske stanna upp för Kalle Anka och Karl-Bertil, och för att jag vill träffa farmor en sväng eftersom jag ska vara i Stockholm typ hela våren, men i övrigt hade jag gärna snabbspolat till nästa fredag vid tolvsnåret.
Jag vill vara på väg. jag vill vara på väg så mycket att jag blir tokig.

Jag vill himla med ögonen över att behöva till liften (som alla som säsongat i Val Thorens förväntas göra när de åker någon annanstans), bli åksjuk för att jag satt mig onödigt långt bak i bussen till Sportgastein, köra dödsrace i den lite väl branta backen som jag inte minns namnet på ner till Angertal, dansa pjäxdans på Häggis och förhoppningsvis inte vara den inverterade puderguden i år igen utan faktiskt få nyttja det vita guldet och inte vara tvungen att åka hem när systemet väl öppnar upp.

Och jag vill göra det nu.
Inte om sex dagar.

Frohe weinachten!

Dagens bild

 

Foto: Sofia Andersson

Snön, alltså.
Skulle vilja spara den och teleportera den till Badgastein kring nyår, bara för att vara på den säkra sida.
Blower pow är fint i Ljungskile med, men liiite meningslöst.
Här finns ju som ingenstans att åka.
Nåja.. får skaffa mig en pulka tillsvidare.

Jag och datum alltså..

En av de jobbigaste sakerna med slutet av november är att det är en massa datum. Ja, alltså en massa datum som kan förknippas med saker så som:

  • Imorgon bitti för fyra år sedan åkte jag till Val d’Isère, och jag och CC lyssnade på Wuthering Heights i bilen på väg till Kastrup
  • Idag för två år sedan åkte jag turistoffpist i ett folktomt försäsongs-Val Thorens.
  • Idag för fem år sedan skrev jag ett väldigt resefebrigt inlägg om att jag inte alls hade resfeber, som logiskt nog avslutades med att jag räknade ner timmarna till avfärd.
  • Idag för ett år sedan städade jag mitt dåvarande rum, som är en spegelvänd motsvarighet till det rummet jag bor i nu.

Det spelar ingen roll att jag verkligen är glad att jag började plugga, att det faktiskt är kul (på ett annat sätt – ett allmänbildande sätt bland mycket annat) och att det även är exakt en månad och en dag tills jag åker till Badgastein.
Slutet av november kommer alltid att vara en jävla skitperiod, på ett eller annat sätt, och jag tänker låta det vara så. I grund och botten är det väldigt fint, trots den dystra utsidan. Det handlar om lycka. Lycka av att göra någonting som tilltalar mig på ett frustrerande, obegripligt vis.

Jag tänker nog för mycket, men en av många saker jag tänker på är ett citat av författaren John Green.

”Nördar får älska saker på ett o-ironiskt, entusiastiskt vis. Nördar får älska saker, alltså ”hoppa-upp-och-ner-i-stolen-kan-inte-kontrollera-sig-själv”-älska saker. När folk kallar nördar för nördar säger de egentligen ”Du gillar saker”, vilket är en väldigt dålig förolämpning. Som att de skulle säga ”du är för entusiastisk över att den mänskliga medvetenheten är ett mirakel.”

Ja, jag tänker för mycket på saker som redan varit. Kombinationen nostalgiker och kalenderbitare måste få sitt utlopp någonstans, okej? Jag kommer alltid vakna den 20 januari och tänka att ”idag är det x år sedan den där puderdagen” och alltid komma ihåg att vecka tio 2008 var veckan när jag verkligen började gilla djupsnö.
Men jag tänker att det är okej, för i grund och botten handlar det bara om att jag älskar någonting tillräckligt villkorslöst för att inte vilja släpa taget. Och även om det på sätt och vis suger att tänka på novemberpuder i ett regnigt Ljungskile när jag dessutom tillbringat hela dagen (verkligen hela dagen) i en källare framför ett trilskande InDesign och en artikel om Kyotoavtalet som blev för lång, så finns det alltid en solsida.
Jag minns ju.
Jag minns ju hur kul det var.
Jag vet hur mycket jag längtar.

Och seriöst, så mycket starkare drivkrafter än längtan finns det inte.

Avslutar i ologisk stil med tre bilder på temat Falla Ihop.

#1 – Ramla till följd av utdraget lyckorus, med en baktung snowbladesåkare och en nationalpark i bakgrunden.

#2 – Ramla till följd av värmeslag och ondsinta vänner som kastar snö på dig för att få dig att rulla ner i en glaciärsjö.

#3 – Lägg dig ner och dö lite för att du är halvt bakfull, dålig på att åka snowboard och Jungeralm var sinnebilden av ispuckelhelvete.

November 2.0

Häääuuh.

En dryg månad kvar till skidpremiären.
Mängd försäsongsträning jag fått ihop än?
Obefintlig.

Det är mesigt att skylla på det västkustska vädret, jag vet, jag vet, men jag var tydligen puckad nog att inte plocka med mig träningskläder för vinterbruk senast jag var hemma, och att sticka ut och springa i två plusgrader och duggregn utan underställ känns faktiskt rätt korkat.
Förra veckan sprang jag faktiskt. (Och dog av träningsvärk dagen efter.)

Kanske ska låna Cajsas pilatesboll istället..

(Jag saknar supervältränade Hedda anno november 2010. Idag är f.ö. två år sedan jag hade åkpremiär på mina älskade fladderplank.)

I övrigt är livet lugnt. Pratade om det utgående Kyotoavtalet med Stefan Edman (mycket trevlig miljöexpert) i eftermiddags, vilket ledde till fyra fullskrivna a4 med anteckningar. Lycka till att krympa ner det till 1600 tecken artikel. Men det är morgondagens problem.
Helgen tillbringades i Stockholm – jag och bror gick och såg Husmaffians avskedsspektakel, vilket var trevligt även om jag föredrar Skrillex. Och på pendeln när jag skulle till mormor stötte jag på min kakätarkompis-in-crime, Anna. Världen är petit.
Mängden Val Thorens-feels jag har just nu är inte nådig, men jag biter ihop. Ska undersöka om någon korridorskompis har träningskläder jag kan låna så får jag bränna saknaden i löparspåret, helt enkelt.

Attor. 🙂

– – –

Dagens glädjeämnen: Att Superheroes of Stoke numera finns på iTunes, och att jag i egenskap av recensent på vår lilla lokaltidning kommer få tjuvkolla på det tre första avsnitten av julkalendern. Det ni!
(Och att det är Homeland ikväll. Fantanastiskt!!)

Tiden är bara så himla sniglig just nu

Efter noga övervägande har jag (nästan) bestämt mig för att en del av årets födelsedagspengar ska gå till ett chestmount till min hjälmkamera.
Planen är att filma satan i BG på nyår.
Längtar efter att åka skidor. Längtar efter att komma iväg på praktik. Mycket längtande överlag här för tillfället om man säger så.
Jag menar, snö.
Jag behöver.
Snö.
(Längtar efter att få redigera något annat videomaterial än nyheter.)

Suck.. en del av mig blir fortfarande svart i ögonen av Final Cut, men övning ger färdighet. Bit ihop och kom tillbaka. Kunde jag lära mig Photoshop på egen hand ska jag väl klara det här.
Undrar om jag kan diskfragmentera bort den delen av min hjärna som fortfarande är helt inställd på Premiere Pro 3?

Enkel matematik:

 

+

 

 

+

 

 

=

 

 

Ett inlägg om transportmedel för skidåkare

För att tömma hjärnan på all korrekturläsning jag ägnat första halvan av dagen åt tänkte jag göra min egen version av Freeride listar: Fem favoritliftar. Helt subjektivt. Viktiga faktorer vid bedömningen har bland annat varit bekvämlighet, utsikt, åkmöjligheter och wtf-faktor. Bör kanske även tillägga att min lista över besökta skidorter är ganska kort och att urvalet därför är ganska begränsat. Liftarna är inte nödvändigtvis favoriter, utan mer.. tja.. jag har något att säga om dem helt enkelt.

5. Balme, Serre Chevalier

Byggår: 1984
Rivningsår: 2010
Tillverkare: Poma
Art: Trestolslift, jävulskt långsam sådan
Längd: 1750 meter
Fallhöjd: 459 meter

Motivering: Balmeliften var fram till för ett par år sedan den lysande ledstjärnan i Serre Chevaliers armada av trestolsliftar. Inte bara för dess karakteristiska triangelformade dalstation och det faktum att det tog en kvart för den att knarra sig till toppen – nej, Balme var en lift med många syften.
Dess långsamhet bidrog till att avleda folk från att åka Cucumellebacken flera gånger på raken – sammanlagt trettio minuters liftfärd för ett par minuters åk tilltalar inte veckisar. Den bromsade även distributionen av skidåkare från Villeneuve till Monetier, något som enligt obekräftade källor lett till ett provisionssystem för dalens skidbusschaufförer.
Den var det naturliga transportmedlet för alla puderivrare som ville spåra upp kammen ovanför Frejus-skogen åt båda hållen.
Den hade bestämda åsikter kring vilka typer av åkare den ville frakta. För långsam/ovan/osäker? Ingen fara, Balme strösslade dina egna tvivel på din förmåga med ett slag på smalbenen eller en föraktfull knuff i ryggen.

Tyvärr gick denna trestolarnas trestol i graven efter säsongen 09/10 och ersattes med en tidsenlig, ej våldsbenägen, sexstolslift från botten av Cucumelle.
Som extra salt i såren på alla med förkärlek för tredimensionell snö nås Balme-kammen numera enbart till fots från endera hållet.

Bekvämlighet: 2/5
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 5/5 (vila i frid.. *snyft*)
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 4/5
WTF-faktor: 2/5


4. Leissieres Express, Val d’Isère

Byggår: 2003 (ersatte en äldre lift på samma plats)
Tillverkare: Garaventa
Art: Kopplingsbar sexstolslift
Längd: 1079 meter
Fallhöjd: 32 meter

Motivering: Liftens egentliga fallhöjd är inte alls 32 meter, det avser höjdskillnaden mellan dess bägge dalstationer. Leissieres hör nämligen till den ovanliga skara skidliftar som existerar enbart i förflyttningssyfte. När teknologin kommit tillräckligt lång insåg nämligen de som utvecklade Espace Killy att lösningen med en knapplift och en tunnel för att förflytta skidåkare från Solaise till Fornet var ganska kass. Istället smällde man upp en stollift över kammen.
Utsikten när man börjar färdas nerför är hisnande – åt Fornethållet har man perfekt utsikt över Pays Desért och Pissaillasglaciären och åt Solaisehållet breder hela Espace Killy ut sig, omgivet av toppar som Grand Casse, Grand Motte, Bellecôte, Aiguille Rouge och Mont Blanc.
Ibland ser man även spår efter våghalsar som hoppat av liften precis när den passerar kammen (ett dropp på 3-5 meter beroende på snömängden) för att komma åt de otillgängliga åken rakt under, men risken att hoppa för tidigt eller för sent är stor i och med liftens höga fart. Åkmöjligheterna kring de faktiska dalstationerna är av typen flack/väldigt flack pist.

Bekvämlighet: 4/5
Utsikt: 5/5
Åkmöjligheter: 1/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 1/5
WTF-faktor: 3/5


3. Croisette och Reberty, Les Menuires

Byggår: 1983 / 1984
Rivningsår: Inget / 2012
Tillverkare: Montaz Mautino
Art: Korglift
Längd: 372 / 650 meter
Fallhöjd: 91 / 119 meter

Motivering: När man åker genom Menuires (betonghögen som arkitekterna glömde) passerar man under en hel drös liftar. C’est normale. Vi är ändå i franska funkisalperna. Några är dock konstigare än andra. Från botten av La Masse, den delen av Menuires som varje puder- och adrenalinjunkie bör lägga på minnet går nämligen förutom helt normala stol- och äggliftar även två korgliftar.
Grönmålade, läskburksliknande tingestar svajar över vägen i grupper om fyra tillbaka till lägenhetskomplexen på solsidan. Varför man valde att bygga just korgliftar, som förutom att kännas instabila även är förrädiskt halkiga vid i- och urstigning, vet ingen.
Dock möjliggör de en bra plan B om kön i Doronliften är lång och man vill hemåt.

Bekvämlighet: 0/5
Utsikt: 1/5
Åkmöjligheter: 0/5
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 3/5
WTF-faktor: 4/5

2. Telepherique de Cime Caron, Val Thorens

Byggår: 1982, nya kabiner 2010

Tillverkare: Habegger
Art: Kabinbana
Längd: 2047 meter
Fallhöjd: 866 meter

Motivering: Vad är stort, snabbt och består till typ 95% av fönster? Caronkabinen. Den har fascinerande få saker att hålla sig i, eftersom den bygger på taktiken ”packa så full att folk inte kan välta”, avstigningen är en obehaglig brygga i metall som hänger ut över en avgrund och den ger tillgång till väldigt mycket bra skidåkning. Och snygg utsikt, men det känns som extra strössel i sammanhanget. Snabba glasögon, magväskor med pocketkameror i, fullfacehjälmar och fetlagg. Alla dessa trängs i Caron, så är det bara. Själv gillar jag Caron för långa Lac du Lou (fast inte den vägen som alla andra tar) och för den långa röda.
Värd att tackla höjdskräcken för.
Och det bor bonsaielefanter i källaren i lifthuset. Bara en sån sak.

Bekvämlighet: mellan 1 och 3/5 beroende på fullpackadheten
Utsikt: 4/5 om du hamnar vid rätt fönster. Kan även vara armhåla.
Åkmöjligheter: 5/5
Snabbhet: 5/5
Farlighet: 2/5
WTF-faktor: 2/5

1. Tougnette 2, Meribel

Byggår: 2007 (ersatte en gammal ägglift på samma plats)
Tillverkare: Poma
Art: Kopplingsbar sexstolslift med vindbubbla
Längd: 1550 meter
Fallhöjd: 491 meter

Motivering: Den mest njutbara av Tre Dalarnas nästan 200 liftar. Låt eftermiddagssolen etsa in goggelbrännan ännu ett snäpp medan du lyfter från Plan de l’Homme i denna luftburna soffa.
Skämt åsido, jag brukar kalla den enklaste vägen hem till Val Thorens från Meribel och Courchevel ”liftvisningen”, för det är precis vad det är. En serie snabba, bekväma liftar sammanbundna med härligt överbefolkade och inte sällan slaskiga transportsträckor.
Tougnette-tvåan är liksom kronan på verket bland dessa. Lite bekvämare, lite bättre solningsvinkel, nackstöd, och för att öka underhållningsvärdet sker påstigningen medelst rullband, något som inte sällan ger upphov till omkullramlande knöggel.
Från toppen når man dessutom de ofta förbisedda pistpärlorna Pramint, Jerusalem och Blaireau, och en hel del trevlig offpist, så liften och omkringliggande snöfält är väl värda ett besök utöver den obligatoriska Tre Dalarna-rundan. Tar man istället transporten mot Les Menuires finns det en uteservering med förträfflig Irish Coffee vid botten av Granges-liften, godkänd av Jean-Claude Baguette. Det ni.

Bekvämlighet: Oändlig
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 4/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 0/5, om du inte har svårt för rullbandspåstigningar
WTF-faktor: 1/5

Övriga hedersomnämnanden:

Liggpriset: Mont Vallon, Meribel samt Sache, Tignes eftersom de är de liftar som enligt rykten är bäst lämpade att idka könsumgänge i, i respektive skidområde. Valdi’s skvallerblaska The Mountain Echo gjorde även en seriös undersökning i ämnet för några år sedan.

Glöm-inte-ryggskyddet-priset: Boismint, Val Thorens. Snabb, solig och servar underbar åkning – både pist och offpist. Bara en sak – ryggstödet består av metallrör och inget annat. Folk utan ryggskydd, ye be warned.

Whiplashpriset: Crêtes, Serre Chevalier. Frankrike är fullt av ryckiga knappliftar, men någon lömsk liftwaffe måste ha trimmat denna. Och killar, akta familjelyckan.

Var-fan-är-fotstödet-priset: Skalet Express, Vemdalen. Är det bara jag som dessutom blir sjukt stressad av att bygeln är automatiserad?

Kylskåpspriset: Yret, Serre Chevalier samt Col, Val Thorens. Snigliga stolliftar på nordsidor som ligger i skugga 361 dagar om året, dessutom på närmare 3000 meters höjd. Hörde jag pjäxvärmare?

Älskade ankarlift-priset: Hamreliften, Duved. Går från barnbackeflack till störtloppsbrant på ungefär tio meter. Blotta tanken på att ramla i det branta partiet gav mig mardrömmar som hjälmfoting. Dock var det i nedre Hamre som jag slutligen fick styr på skidorna ett sportlov för sisådär femton år sedan så den får ett hederspris ändå. Plus att den går i precis vilket skitväder som helst, till skillnad från stolliften.

Våtvarma priset: Stubnerkogelbahn, Bad Gastein. Ja, det är fancy med uppvärmda säten i gondolerna. Nej, det är inte skönt när det är slaskigt och skidbyxorna är våta när man sätter sig. Inte alls. Ist gefärlich. Punkt.

För ytterligare nörderi, kolla in LiftWorldInfo. Kalenderbitardrömmen.

Slackcountry/GoPro-test


Val d’Isère januari 2012 from Hedda Berander on Vimeo.

Ungefär såhär mycket fluff blev det för mig i vintras. Goggelbrännan vart desto bättre, men så var jag ju också den inverterade puderguden.

Arkiverat under flikarna #slackcountry samt #hittar gamla GoPro-klipp och måste ändå vänja mig vid Final Cut. Det vill säga att jag egentligen skulle städa och organisera alla bilder på min dator men blev distraherad, fick svårartad snöabstinens och låste in mig på mitt rum hela kvällen. Känner att jag har tappat videobloggs-stinget lite men man kan inte vara bäst på allt jämt.

Låten: Philter – Pi