Åherrejävlar vad jag har varit usel på att blogga på sistone. Oklart exakt vad jag kan skylla på, mer än att jag åkte till Tignes, kom hem, var hemma i exakt tre timmar och for sedan raka vägen upp till min lilla bohuslänska håla – Ljungan.

Givetvis lyckades jag dra på mig en elak bussförkylning på hemvägen också – jag skyller allt på min bagagevaktarmorgon i lördags. Lördags ja. Fan jävla sjuk dag. Men jag tar’et från början, sort of.

Fredag morgon klockan svintidigt hoppar jag och lillebror på bussen vid Eurostop i Halmstad. jag är överexalterad eftersom jag träffar min vapendragare, pjäxdansbuddy och i största allmänhet kompis – Johannes – för första gången sedan i april. Alldeles för länge sedan.
Han har tagit på sig det fantastiska jobbet att räkna folk hela tiden, och att prata i mick. Själv försöker jag mest sova, något som inte är helt lätt då ett gäng goa göbbar från Göteborg har disco på nedervåningen. Pheew.
I Lund träffar jag en annan vapendragare från tidigare säsonger nämligen Eeeeelisabeth, the one and only. Vi pratar oavbrutet i mun på varandra halvvägs till Rödby. Sedan bytar hon buss till sina Uppsalavänner. Hrmpff..

Båten är lite kaosig – väldigt många människor vill käka den obligatoriska Puttgardenfärjan-schnitzeln, och alla vill göra det NU. Panikframkallande är bara förnamnet. Fyrtiofem minuter är på gränsen till för kort.

Efter färjan väntar många många timmar på autobahn. Identiska rastplatser (Serways är ondskan personifierad) med läskiga automatiska toaletter och film.
Härmed följer en betygsättning av filmerna vi såg på nerresan:

  • Black Sheep – Suspekt slasherfilm om zombiefår. Som om Den Där Mary och Passion Of The Christ hade fått ett kärleksbarn. Typ. Zombiefår. Skrik och bräkande i flera timmar. Jag försökte sova, det var svårt. Inga toasters alls. (Göteborgarna var ytterst skyldiga till filmvalet.)
  • Snowroller – Jag vill dra mig till minnes en gammal text på Rollin’Snows hemsida där det stod någonting om att Sällskapsresan 2 visas oavbrutet hela bussresan. Jag är glad att det inte stämmer längre. Den är charmig och full av oneliners, men en gång är tillräckligt. Tre av fem toasters.
  • Blades of Glory – Jag halvsov, jag har svårt för skrikiga komedier men den var ändå lite söt. Två av fem toasters.
  • Lejonkungen – När man ser sig om och inser att alla som fortfarande är vakna sitter tysta och andäktiga, alternativt nynnar med i musiken, då vet man att barndomsnostalgi är ett mäktigt vapen. Själv får jag gåshud av introt varje gång jag ser den. Bästa filmvalet ever. Fem av fem toasters.

Sista biten hade vi snöfall och en busschaufför som jag misstänker pratade rätoromanska. Engelska var det inte, och knappast tyska, franska eller italienska heller, och han var från Schweiz så – uteslutningsmetoden. Snökedjorna skulle iallafall på, och det var ett jävla trauma tills Olof kom och räddade oss. Tack, Olof.
Fyra timmar försenade anlände vi till Val Claret och baxade in 150 personers bagage på Saloon (som finns överallt i Frankrike, nästan. Det är en konspiration det också.) i väntan på nycklar. Jag hade tänkt åka lite, men mina skidor hamnade väldigt långt ner i bagageberget så jag gav upp den tanken.

Lyckas fördriva timmarna fram till nyckelutlämning, exakt vad jag gjorde vet jag inte, mer än att ag gick och handlade och åt en pizza.
Sen när vi ska flytta in har någon tagit fel på min matkasse och en annan som stod precis jämte. Suck. Mina Kronenbourg utbytta mot Leffe. Bara en sån sak. Tur i oturen visar det sig att jag skulle bo med ägarna till den andra matkassen så allting löste sig på direkten.

Och för att reflektera lite:

  1. Jag tror att vi kan ha fått den bästa lägenheten i Val Claret, bortsett från att det drog nåt helt sjukt från fönstren. Men, den hade öppen spis och även om vi inte använde den så är det en ganska flashig detalj i en fransk betongkoloss.
  2. Jag är övertygad om att vi hade den bästa boendeindelningen. Vi visste det inte än, men kombon två föredetta bummare, två lillebröder och två seglare var tämligen lyckad.
  3. Det där gigantiska nyårsfirandet i Le Lac – jag hade noll förväntningar, men när hela sjön och alla topparna runt omkring lystes upp av fyrverkerier samtidigt som fransmän sprutar champagne och öl omkring sig och husmusiken slår mot trumhinnorna kan inte ens jag låta bli att gilla läget. Det var en fenomenalt roligt stund.

Det var en fenomenalt rolig vecka, även om en vecka är alldeles för kort tid för att tillbringa i alperna. Jag föredrar som bekant en vecka gånger åtminstone 17, men allt är bättre än inget.
Några andra korta konstateranden kan göras:

  • Jag ska aldrig slarva så med försäsongsträningen igen.
  • Försök undvika att ramla långsamt i vindpackad snö. Det gör ont att vrida knän.
  • Folie Douce i Valdi är om möjligt ännu mer meningslöst och upphaussat än Follan i Val T. Så långt från min kakbit/tekopp som man kan komma. Ge mig svettigt coverband och immiga fönster, s’il vous plait.
  • Pizzan i tresekundersbyn: fortfarande lika god.
  • Fördomsfulla Valdimänniskor som tror att man inte kan festa i lillebrorsbyarna – ni har fel. Bara för att allt inte är som DounDoun (medveten felstavning) betyder det inte att det inte är kul.
  • Jag är numera för klen för att åka Toviere – Val Claret i ett svep. *gömmer huvudet i händerna*
  • Fuck The Dealer gör skäl för sitt namn.
  • Jag blir fortfarande lycklig av turistoffpist.
  • Tisdagen var en riktigt, riktigt jävla bra dag.