Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: februari 2012

Vendredi

Jag är den inverterade puderguden.

I Tignes stod jag och försökte organisera bagage när liftarna öppnade och de få lyckliga jävlar som inte var på väg någonstans en lördag for tjutade nerför bergen.
I Valdi var det först ingen sikt, och sedan var jag för seg ut för att åstadkomma mer än turistoffpist.
Här har det varit knallsol en vecka.

Nästa gång låter jag helt enkelt bli att släpa med mig monsterlaggen, för då kan jag ge mig på att det kommer dumpa.

Har å andra sidan återställt min goggelbränna till vad som nästan kan beskrivas som dess forna glans – antagligen kommer hela JL1 vika sig kollektivt dubbla på måndag, men sånt får man ta. Jag är lite helare nu än för två veckor sedan i alla fall. Utvilad, tekniken är tillbaka, jag har ett par pjäxor som jag (nästan hela tiden) är sams med och har störtloppsflugit i fler backar än vad jag kan räkna.

Annars var dagens mission att introducera årets upplaga Langleyguider för Val Thorens bästa, minst hemliga hemlighet – pulkabacken. Sju kilometer senare hade åtminstone jag ett flin som var svårt att gnugga bort från ansiktet. Det är så viktigt att vara barnslig, och det är så lätt att glömma det. Men pulkabacken, je t’aime!

Ikväll har jag och mamma avnjutit en sista HP på Tango, som dagen till ära bjöd på en större än vanligt mängd skidlärare som samtliga var runda under fötterna och stannade långt efter att afterskin egentligen var över. Gratisunderhållning, ja tack. Tycker dock lite synd om servispersonalen – den som placerade köket på ena sidan baren och alla borden på den andra med nämna skidlärare emellan kan aldrig ha jobbat i restaurangbranschen.
Dom springer, och springer, och springer, och springer..

Dagens outfit:

  • Linne
  • Bandana
  • Skidbyxor
  • En pint med varm choklad

Toppa med sommarvärme (skojar inte) i solen på den numera kraftfullt decimerade men sågspånsdoftande terrassen och ni har receptet på en bra eftermiddag.

Imorgon ska jag försöka ha självdisciplin nog att åka härifrån.. vi får se hur det blir med det.
Au revoir.

PS. Går numera tydligen under benämningen ”Hedda, ja men hon med bloggen.” Yikes. 🙂

Arbeit arbeit fast ändå semester.

Vadå ledig?

För mycket folk på pistvisningen, för få reseledare.. jag antar att jag är skadad för livet..
En gång lokalsinne, alltid lokalsinne.

Courchevel 1650 = kärlek.
Och Lynchburgs, såklart.

Pudret lyser dock med sin frånvaro – jag är den inverterade snöguden.

Säg det med bilder

 

 

 

 

There’s no place quite like it

Ni vet den där känslan när fötterna liksom svävar en liten men inte alls obetydlig bit ovanför marken?
Ungefär så mår jag just nu.

Jag försöker gissa mig till ungefär var någonstans i den gamla byggnaden jag befinner mig, men det är på gränsen till omöjligt. Borta är murrigt trä, lösa plankor och vattenläckor, likaså griffeltavlan med den oändliga drinkmenyn. Banka plankan är de facto historia.
Istället är här någon sorts korsning av skandinavisk ren design och alpmys, till tonerna av soft jazz.
Avdelningen stor förändring, minst sagt.

Och internetet fungerar felfritt. Helt sinnsykt.

Men nog om Tango. Mer om det senare.
(Det sitter en älg ovanför min säng!!)

Veckan i Val d’Isère är över, jag är trött, förkyld och osövd men jag har haft galet roligt under tiden. Ärligt talat så var min dag uppe på Pissaillas med dödscarving och The Temper Trap ensam värd allting, eller kombinationen mittmonterade parkskidor och fem svängar puder. (Inte bara puder, toklätt, tre decimeter, läsida, iskallt puder.) Det krävs så lite för att göra mig lycklig nuförtiden.
Typ att äta pain chocolat till lunch i solen vid turistbyrån i Le Lac, eller att få springa runt på dansken med en flaska toffeevodka i näven och yla med i en speedad version av Paradise. Att mina nya pjäxor inte gör ont och att jag förvånande nog inte avlider av att köra med alldeles vanliga innerskor.

Dock sorg i hjärtat när inte bara älskade Tocaden utan även Warm Up och den fullkomligt oförklarliga gamla Tunnel-liften fått stryka på foten. Nu finns det inte ett enda schysst burgarställe i Valdi, bara pizza efter pizza. Upprörande och hemskt.
Dollynight är dock kvar, även om byggnaden kanske är lite vingligare än förut efter Rollin’Snow-invasionen i torsdags. Tequila var ordet sa Bill, sa Bull.

Och nu är jag här. Hemma. Mina fötter var påväg uppför tvärgatan till Verdets 2 mer än en gång förra veckan och jag var minst lika nära att svänga höger in på Rue du Gebroulaz idag, innan hjärnan kopplande om och gick rakt fram istället. Hela kroppen bara skriker invanda mönster. Jag studsar uppför trappsteget in i Neves som tusen gånger innan, bara det att jag inte är på väg till Anna i 68 med ett paket kakor som Line oundvikligen kommer äta upp. Hade byn inte varit smockfull med kryllande, virriga turister hade jag kunnat gå genom gallerian bort till Kinabalu med förbundna ögon. Det är så knäppt.

Allt är sig likt. Nila himlade med ögonen och utbrast ”you still look like a tomboy” och Eric tyckte att det väl var på tiden att jag börjat plugga, och gav mig en sträng blick när jag sa att jag funderar på att undvika skolan lite till.
Jag har guidat nykomlingar genom transferkaoset vi kallar sportcenter och vidare nerför trapporna till botten av byn, jag studsade tillbaka uppför snötorget och min hjärna nynnade på Home.
Det är så jävla lätt att andas här så ni anar inte. Pusselbitarna liksom ruskade på sig, rättade till sig lite och slutade skava. Jag har jagat demoner och spöken ett tag nu, men när jag klampar runt i mina solblekta skidkläder och har La Masse och solnedgången i ryggen, då bara släpper allt.
Så är det bara.

Det är som jag sa när jag kom hit för ett drygt år sedan – jag är odödlig här.

Om några timmar kommer mamma.. jag får helt enkelt hålla mig vaken för jag har hennes rumsnyckel.
Imorgon är det jag och mina mittmonterade lekskidor och ett hot om lite snö. Vi gillart.

Delmål 1

Väskan gick att stänga, och pjäxorna fick plats i.
Den lättnaden.

Nu ska jag bara skriva lite skolarbete också såhär på nattkvisten. Tur att jag sov middag efter lunch om man säger så.

600

Nu är jag sju (jobbiga) instuderingsfrågor, en tvättid och två artiklar om medborgarförslag från avresa.

Självdisciplinen har nått någon sorts ny all time low, hur mycket jag än försöker plugga vandrar tankarna oupphörligen till kallsnö i Fornetskogen, manchesterförmiddagar på Pissaillas-glaciären och intensivt solande vid sjön i Tignes.
De borde utforma specialutbildningar för skidberoende på folkhögskolor. Jag kan liksom inte läsa in kurser i förväg eftersom bristen på tentor kräver fysisk närvaro i gengäld. Tänk om jag hade kunnat läsa bara höstterminer. I och för sig hade det tagit fyra år att bli klar då, men med självdisciplinen jag har idag vette fan om det inte hade vart en bra idé.

Nej, nu överdriver jag, men ändå. Det kommer bli trist att läsa in krimveckan nästa år. Lyckligtvis är det just det – ett år tills dess. Och nu är nu, och nu är jag bara dagar från att lämna svinkalla västkusten och de tre centimetrarna snö för svinkalla alper och tre meter snö.

(Ja, Thomas ringde precis när jag öppnat boken och vips flippade hjärnan från kommunala bolag till konsten att peppa folk inför barrundor. Två sorters kunskap – båda är viktiga.)

Det här är förresten inlägg nummer 600 på den här bloggen.
Undrar vad den där blyga nittonåringen som ”bara ska göra en säsong” och knappt kunde åka på skär skulle säga om hon träffade mig? Nåja – jag kom in på utbildningen hon ville, så hon borde vara nöjd.

 +
+
 =

Enkel matematik.

(Herregud, emokiden på översta bilden. Jag vill bara klappa henne på huvudet och säga ”såååja, det blir bättre, du vet det inte än men det här kommer bli det bästa du någonsin gjort”.)

Egentligen borde jag väl ha tagit tillfället i akt och gjort mitt ”Inlägg #600” till någon sorts Best Of eller nåt, men jag har inte tid just nu. Det får bli till nummer 700 istället. För som Shane McConkey sa i Claim: I’m not done yet.

Tvära kast

Hej och hå.

Blev lite lätt omdistribuerad häromdagen så nu ska jag till Val d’Isère vecka sju istället.
Det stora frågan då är: har dom fortfarande shotkannor på Banananas?
Och har dom fortfarande Prada-lagg på Poudreuse?

Finns väl en viss risk att jag däckar i nostalgikoma första kvällen, men sånt är livet.
Pissaillas förfan.
Behövs inte så mycket mer.

Är dock inte samma schvung i ”Valdi Tolv” som i ”Valdi Nollnio” men det får jag leva med.
I’m not done yet.