Ni vet den där känslan när fötterna liksom svävar en liten men inte alls obetydlig bit ovanför marken?
Ungefär så mår jag just nu.

Jag försöker gissa mig till ungefär var någonstans i den gamla byggnaden jag befinner mig, men det är på gränsen till omöjligt. Borta är murrigt trä, lösa plankor och vattenläckor, likaså griffeltavlan med den oändliga drinkmenyn. Banka plankan är de facto historia.
Istället är här någon sorts korsning av skandinavisk ren design och alpmys, till tonerna av soft jazz.
Avdelningen stor förändring, minst sagt.

Och internetet fungerar felfritt. Helt sinnsykt.

Men nog om Tango. Mer om det senare.
(Det sitter en älg ovanför min säng!!)

Veckan i Val d’Isère är över, jag är trött, förkyld och osövd men jag har haft galet roligt under tiden. Ärligt talat så var min dag uppe på Pissaillas med dödscarving och The Temper Trap ensam värd allting, eller kombinationen mittmonterade parkskidor och fem svängar puder. (Inte bara puder, toklätt, tre decimeter, läsida, iskallt puder.) Det krävs så lite för att göra mig lycklig nuförtiden.
Typ att äta pain chocolat till lunch i solen vid turistbyrån i Le Lac, eller att få springa runt på dansken med en flaska toffeevodka i näven och yla med i en speedad version av Paradise. Att mina nya pjäxor inte gör ont och att jag förvånande nog inte avlider av att köra med alldeles vanliga innerskor.

Dock sorg i hjärtat när inte bara älskade Tocaden utan även Warm Up och den fullkomligt oförklarliga gamla Tunnel-liften fått stryka på foten. Nu finns det inte ett enda schysst burgarställe i Valdi, bara pizza efter pizza. Upprörande och hemskt.
Dollynight är dock kvar, även om byggnaden kanske är lite vingligare än förut efter Rollin’Snow-invasionen i torsdags. Tequila var ordet sa Bill, sa Bull.

Och nu är jag här. Hemma. Mina fötter var påväg uppför tvärgatan till Verdets 2 mer än en gång förra veckan och jag var minst lika nära att svänga höger in på Rue du Gebroulaz idag, innan hjärnan kopplande om och gick rakt fram istället. Hela kroppen bara skriker invanda mönster. Jag studsar uppför trappsteget in i Neves som tusen gånger innan, bara det att jag inte är på väg till Anna i 68 med ett paket kakor som Line oundvikligen kommer äta upp. Hade byn inte varit smockfull med kryllande, virriga turister hade jag kunnat gå genom gallerian bort till Kinabalu med förbundna ögon. Det är så knäppt.

Allt är sig likt. Nila himlade med ögonen och utbrast ”you still look like a tomboy” och Eric tyckte att det väl var på tiden att jag börjat plugga, och gav mig en sträng blick när jag sa att jag funderar på att undvika skolan lite till.
Jag har guidat nykomlingar genom transferkaoset vi kallar sportcenter och vidare nerför trapporna till botten av byn, jag studsade tillbaka uppför snötorget och min hjärna nynnade på Home.
Det är så jävla lätt att andas här så ni anar inte. Pusselbitarna liksom ruskade på sig, rättade till sig lite och slutade skava. Jag har jagat demoner och spöken ett tag nu, men när jag klampar runt i mina solblekta skidkläder och har La Masse och solnedgången i ryggen, då bara släpper allt.
Så är det bara.

Det är som jag sa när jag kom hit för ett drygt år sedan – jag är odödlig här.

Om några timmar kommer mamma.. jag får helt enkelt hålla mig vaken för jag har hennes rumsnyckel.
Imorgon är det jag och mina mittmonterade lekskidor och ett hot om lite snö. Vi gillart.