Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: mars 2012

Jag har det bra, mitt liv rullar på

Alltså, någonting kommer ju gå åt helskotta imorgon.
Varför?
För att idag har gått så himlarns bra.

  • Jag fick gå och kolla på danstreornas slutproduktion, och dessutom göra det i true murvel-fashion, dvs glida in med block och penna, och fotografkollega med respektingivande fullformatare, få höra av gamla lärare hur kul det är att jag har börjat plugga för att sedan parkera mig längst fram och kladda ner viktiga (nåja) anteckningar.
  • Det gick ovanligt fort att mikra lunchen.
  • Folk har svarat i telefon när jag har ringt. Alla utom den viktigaste tyvärr, vilket betyder att det inte blev någon text, men förutom den lilla, oviktiga detaljen så..
  • Jag har fått tre veckors sommarjobb på tidningen.
  • De tre veckorna synkar optimalt med mitt andra sommarjobb, så jag ska både slaska lax och leka murvel i sommar.
  • Jag hittade min försvunna mobilladdare – den låg i min keps.
  • Jag har fått ner ett par pjäxor, tre objektiv, ett ryggskydd och ett par snowboardboots i min väska. Den är svintung men den går att stänga.
  • Jag hann förbi banken för att ta ut pengar, och det var bara fem minuters kö.
  • Det fanns precis ett paket fiberrutor kvar på Willys.
  •  Det gick att pula ner ett par skidor, en snowboard + bindningar samt lakan och handdukar i mitt skidfodral. Pusselmaster deluxe eller vad?
  • Jag har bara en sensationellt bra magkänsla just nu.
  • Om tolv timmar är jag på väg, antagligen nånstans i Skaaåune.

Lite sådär så jag skulle kunna spela Danza Kuduro jättehögt och dansa runt i bombnedslaget jag kallar mitt rum. Inte för att jag har gjort det eller så.. eeeh..
(Sparar dansandet till lördag kväll på Snowcafe. Då är det sneakerssulorna i taket, johodå!)

Men ja, om bussen får punka eller någon inte hinner på efter färjan eller dvd-spelaren inte funkar eller så – då vet ni varför.

Hörs om en dryg vecka, nu loggar jag ut.
AAAAAAAAAAAARRIIIIBA!

Får saker gjorda

Idag har jag gått en trettonkilometerspromenad, vallat skidorna, sicklat brädan, hämtat upp diverse mer eller mindre smutsiga skidprylar från källaren (lerfläckiga snowboardboots for the win) och undvikit att fastna i Catching Fire.

Frågan är om jag orkar dra iväg och skejta en stund eller om jag ska ramla ihop i en trött liten hög?

Hur som helst så är imorgon starten på tre förmodat fenomenala veckor. Tidningspraktik, en vecka i alperna och sedan lite tidning till.
Livet är bra nu.

Plus i kanten: ska förmodligen ha med några bilder jag tagit på en utställning om brädsport på Varbergs Museum. Yay me!

Femhundra mil genom Europa

Jag gillar verkligen känslan jag får när reseledarinfon dimper ner i inkorgen. Som att det är snart. Och det är det ju. Om en vecka prick är jag någonstans i Tyskland och har antagligen precis tagit mig ur den obligatoriska paltkoman efter den obligatoriska puttgardenschnitzeln.

Att döma av Yr och alla andra opålitliga väderleksrapporter lär jag även kunna återinföra min tvättbjörnslook ganska fort, men – hör och häpna – jag är för tillfället ägare till ett par hela solglasögon.
Ni hörde rätt. De är varken spruckna, silvertejpade, med lösa/avbrutna skalmar eller utan glas. Visserligen köpte jag dem i tisdags och mycket kan hända på en dryg vecka, men ändå.
Jag, Hedda Berander, har ett par hela solglasögon.
Grisar kan flyga.

Jag längtar ihjäl mig. Och det är lite märkligt, för de senaste tre veckorna har jag faktiskt inte tänkt så mycket på snö eller längtat särskilt mycket (med Hedda-mått mätt alltså) men så fort jag sa hejdå till de andra hemfararna på Göteborgs Central kom det tillbaka. Behovet. Jag tror att en del av det handlar om att jag låtit mig vara jag, på mitt sätt. Inte spelat fotboll i en svettig gympasal utan tagit en tur på cykeln istället. Ramlat runt i Uddevallas minimala skatehall. Planerat mitt Berlin-reportage.
Inte trängts i soffan bara för att vara social.
Jag är en enstöring ibland och jag höll på att köra mig själv i botten förra terminen för att inte missa något. Efter att ha medvetet missat saker nu i vår, för skidornas skull, vet jag att det inte är så farligt. Klasskompisarna glömmer mig inte så fort. Jag är trots allt lite av en karaktär (schkb).

Tre veckor alltså. Det är det längsta sammanhängande jag har vistats i Ljungskile sedan december. Ett jäkla flängade har det blivit, en dryg vecka tid tillbringad bara för att resa fram och tillbaka.
Det har varit värt varenda sekund.

Det går att hålla liv i två drömmar samtidigt.

En gång reiseleiter..

.. alltid reiseleiter?

Hmm, det verkar nog så.
Ursprungsplanen var ju att jag bara skulle chilla i VT vecka 14, men what the heck – jag och bussmicken är ju redan bästa kompisar, och det är alltid gött att spara pengar, särskilt med tanke på att jag ska till Berlin i slutet av april och gärna vill kunna hälsa på brorsan i Fjollträsk och Challa i Oslo i sommar också.
Dessutom vet jag ju sedan Tignes att jag har en tendens att gå in i gammal alltiallo-mode även som turist så..

Men i alla fall. Nu är det tio dagar tills jag beger mig, och innan dess ska jag hinna med lite praktik hemma på lokaltidningen, vilket jag verkligen ser fram emot. Ska försöka trycka in lite motion också, det har varit dåligt med den varan på sistone. Jag är en potatis.

Världsherravälde – den småländska metoden.

Dagens udda fakta:

Omkring var tionde europé tillverkades i en IKEA-säng.

Jag vet inte riktigt, men på något vis finner jag det underhållande.

Rullbräda

Hängde med Mårten till Uddevallas lilla skejthall i eftermiddags. Nu känner jag mig sådär lagom mörbultad, men kul vare.

Den är fin ändå, hallen. Världens halaste golv och världens halaste ramper, men sådär nostalgiskt lik den gamla hallen hemma, fast i mindre skala. Till och med en soffa uppe på en platå.

Jag var givetvis fantastiskt ringrostig och lider som vanligt av en svårartad form av kycklingfot, men ge mig några veckor så ska det nog bli fason på mig. Känner att det är för mycket meck att plocka hem cykeln under praktikveckorna (och jag kan ju faktiskt låna mammas) men brädan får följa med. Vårkvällar i betongen, jatack.

Som vanligt är jag expert på att inte hamna på bild, men här är i alla fall en på Mårten när han gör sitt signaturtrick, no comply 3 flip (tror jag att det är).

Nu ska jag duscha och sedan dö lite till nån film.

Tänker f.ö. göra ett reportage utifrån rubriken Berlin – Skatestad när vi åker dit på reportageresa i april. Bara glida runt och leta skatespots och snacka med sköna människor. Hoppas att det inte regnar bara, för jag är världssämst på att ta bra bilder inomhus. Har inte kommit underfund med blixtfoto än, och utan blixt blir det ju bara soppa av alltihop. Idag tog jag 92 bilder. Två blev bra och tre andra blev godkända. Suck.

Men ändå – bra vår. Val Thorens igen v.14 och sedan Berlin v. 17.
Och efter det är det nästan sommarlov. Eller ja, lov och lov.. men ändå. Sommar.

Tack Anja!

Om tre dagar är det exakt fjorton år sedan Anja Pärson för första gången ställde sig i startkuren i ett världscuprace. Sexton år gammal, storslalom i Crans-Montana. En tjugofemteplats.
Om tre dagar kör Anja Pärson sin sista världscuptävling.
Däremellan har Anja kört 379 andra världscuptävlingar. 95 gånger har hon varit på pallen, 42 av dem har hon stått högst upp.
Lägg till det nitton OS- och VM-medaljer.
Det är ogreppbart. Det är siffror på ett papper, javisst, men det är framförallt en oerhörd idrottslig prestation. En särskild kombination av vinnarskalle och talang som för evigt skrivit in tjejen från Tärnaby i historieböckerna.
Vi har följt henne från tevesoffor och läktare, från den första världscupsegern i Mammoth Mountain 1998 till vad som troligen blev den sista, i italienska Tarvisio förra våren. Via mästerskapsmedaljer, materialstrul, skador och revanscher.
Från slalomlöfte till totalcupsvinnande mästerskapsspecialist.
Att plocka ut höjdpunkter ur en karriär som Anjas är inte lätt. Till exempel förtjänar tävlingen i Maribor 2003 ett hedersomnämnande. Kampen mellan Anja och ärkerivalen Janica Kostelic var så hård att de kroatiska fansen vid sidan av banan bestämde sig för att hjälpa Janica på traven, genom att kasta snöbollar på Anja under pågående åk.
Och stundtals var det omöjligt tajt. 2005 vann Anja totalen före Kostelic med den minsta marginalen i världscupens historia – tre poäng.
Ibland kräver prestationer att man har lite tur med sig. Ibland handlar det bara om jävlaranamma. Alltid om förmåga.
Stunder jag åtminstone aldrig glömmer:
5: Supersäsongen 2003/2004. Med Kostelic skadad var Anja onåbar. Götschl dominerade i fartgrenarna men räckte inte till mot Anja som plockade hem otroliga tolv segrar i slalom och storslalom. Vann därigenom sin första totala världscup.
4: VM-Guld i Super-G, Bormio 2005. Den där tävlingen när allt gick Anjas väg. Med sju topprankade åkare kvar kom hon ner i ledning, och sedan fick förvånade svenskar se medaljhopp efter medaljhopp åka ur. Dorfmeister, Meissnitzer, Ertl och Montillet for all världens väg, och när Renate Götschl med nummer 30 tappade staven inte ens halvvägs ner var saken klar. Anja, som aldrig ens vunnit en Super-G i världscupen, tog VM-guld.
3: Slalomguldet i Turin-OS 2006. Efter att ha knäckt ena staven i besvikelse över en bronsmedalj i kombinationen var det inget snack om vilken valör på metallen som räknades. Sista grenen, sista medaljchansen, sista åkare ut i andra åket. Det var Anja mot klockan och dimman i Sestriere, och det gick vägen.
2: Medaljregnet i Åre-VM. Hon kom till VM på hemmaplan med en med Anja-mått mätt usel säsong bakom sig. Det filades på pjäxor i en hemlig bod någonstans i Norrland och alla Sveriges sportjournalister stod med fiaskovinkeln vässad och färdig att användas. Vad gör Anja då? Låter bli att darra när alla andra får mästerskapsnerver och åker från Åre två veckor senare med tre guld, ett brons och ett lagsilver i bagaget. Hon blir därmed även den första någonsin med VM-guld i alla discipliner.
1: Kombinationsbronset i Vancouver-OS 2010. Att hon reste sig upp. Bara att hon stod på benen var ett mirakel. Att hon då reste sig upp efter den kraschen, bet ihop och tog brons i kombinationen, det är ogreppbart. I Turin var medaljen av guld, men det går inte att jämföra. Vissa bragder handlar inte om att vinna över alla andra, utan att bita ihop och köra när det enda förnuftiga vore att låta bli. Man kan inte få Bragdguldet för ett brons, men det behövdes liksom inte heller. Hon reste sig upp. Det var stort nog.
Det finns inte mycket mer att säga, mer än tack till en av Sveriges största idrottare genom tiderna.
 
PS. Anja borde bli expertkommentator. Inhoppet tidigare i vintras var skarpt!

Statistiknörden i mig går loss

Förra året såg det ut såhär.

På sex dagar vecka åtta i år hann jag..

  • ..åka 39 675 liftburna fallhöjdsmeter.
  • ..passera 89 liftspärrar.

Det betyder att veckis-Hedda åkte nästan dubbelt så många fallhöjdsmeter per dag i genomsnitt än vad säsongar-Hedda gjorde.

Visserligen kan snöläget (offpist? vadå offpist?) ha haft någonting med saken att göra eftersom ett piståk tar betydligt mindre tid än ett offpiståk, men med tanke på förra årets snöläge så kan det ju inte ha spelat in såå mycket.

Ska försöka komma ihåg att kolla statistiken vecka 14 också, så får jag siffror på hur mycket långsammare jag är när jag åker snowboard. (Mycket långsammare.)

Hmm. Jag längtar. Förra veckans snöfall (slaskfall?) var inte mycket värt. Inte här.

It ain’t over

Kontraster..

Idag har jag legat på en nästan-solvarm klipphäll med smältande is några meter utanför mig i viken och lyssnat på tystnaden i flera timmar. För en vecka sedan satt jag med en smått ljusröd nästipp på en gul pall 2300 meter över havet.

Båda två är helt okej.

Mer okej om man betänker det faktum att ja – det blir alperna en gång till innan jag kallar det vår, v.14 ska jag åka slask och dricka öl så det står härliga till. Lärarna säger att jag är splittrad, och det har dom väl helt rätt i, men jag är hellre splittrad än en avhoppare, och det är så det får vara.