Jag gillar verkligen känslan jag får när reseledarinfon dimper ner i inkorgen. Som att det är snart. Och det är det ju. Om en vecka prick är jag någonstans i Tyskland och har antagligen precis tagit mig ur den obligatoriska paltkoman efter den obligatoriska puttgardenschnitzeln.

Att döma av Yr och alla andra opålitliga väderleksrapporter lär jag även kunna återinföra min tvättbjörnslook ganska fort, men – hör och häpna – jag är för tillfället ägare till ett par hela solglasögon.
Ni hörde rätt. De är varken spruckna, silvertejpade, med lösa/avbrutna skalmar eller utan glas. Visserligen köpte jag dem i tisdags och mycket kan hända på en dryg vecka, men ändå.
Jag, Hedda Berander, har ett par hela solglasögon.
Grisar kan flyga.

Jag längtar ihjäl mig. Och det är lite märkligt, för de senaste tre veckorna har jag faktiskt inte tänkt så mycket på snö eller längtat särskilt mycket (med Hedda-mått mätt alltså) men så fort jag sa hejdå till de andra hemfararna på Göteborgs Central kom det tillbaka. Behovet. Jag tror att en del av det handlar om att jag låtit mig vara jag, på mitt sätt. Inte spelat fotboll i en svettig gympasal utan tagit en tur på cykeln istället. Ramlat runt i Uddevallas minimala skatehall. Planerat mitt Berlin-reportage.
Inte trängts i soffan bara för att vara social.
Jag är en enstöring ibland och jag höll på att köra mig själv i botten förra terminen för att inte missa något. Efter att ha medvetet missat saker nu i vår, för skidornas skull, vet jag att det inte är så farligt. Klasskompisarna glömmer mig inte så fort. Jag är trots allt lite av en karaktär (schkb).

Tre veckor alltså. Det är det längsta sammanhängande jag har vistats i Ljungskile sedan december. Ett jäkla flängade har det blivit, en dryg vecka tid tillbringad bara för att resa fram och tillbaka.
Det har varit värt varenda sekund.

Det går att hålla liv i två drömmar samtidigt.