Om tre dagar är det exakt fjorton år sedan Anja Pärson för första gången ställde sig i startkuren i ett världscuprace. Sexton år gammal, storslalom i Crans-Montana. En tjugofemteplats.
Om tre dagar kör Anja Pärson sin sista världscuptävling.
Däremellan har Anja kört 379 andra världscuptävlingar. 95 gånger har hon varit på pallen, 42 av dem har hon stått högst upp.
Lägg till det nitton OS- och VM-medaljer.
Det är ogreppbart. Det är siffror på ett papper, javisst, men det är framförallt en oerhörd idrottslig prestation. En särskild kombination av vinnarskalle och talang som för evigt skrivit in tjejen från Tärnaby i historieböckerna.
Vi har följt henne från tevesoffor och läktare, från den första världscupsegern i Mammoth Mountain 1998 till vad som troligen blev den sista, i italienska Tarvisio förra våren. Via mästerskapsmedaljer, materialstrul, skador och revanscher.
Från slalomlöfte till totalcupsvinnande mästerskapsspecialist.
Att plocka ut höjdpunkter ur en karriär som Anjas är inte lätt. Till exempel förtjänar tävlingen i Maribor 2003 ett hedersomnämnande. Kampen mellan Anja och ärkerivalen Janica Kostelic var så hård att de kroatiska fansen vid sidan av banan bestämde sig för att hjälpa Janica på traven, genom att kasta snöbollar på Anja under pågående åk.
Och stundtals var det omöjligt tajt. 2005 vann Anja totalen före Kostelic med den minsta marginalen i världscupens historia – tre poäng.
Ibland kräver prestationer att man har lite tur med sig. Ibland handlar det bara om jävlaranamma. Alltid om förmåga.
Stunder jag åtminstone aldrig glömmer:
5: Supersäsongen 2003/2004. Med Kostelic skadad var Anja onåbar. Götschl dominerade i fartgrenarna men räckte inte till mot Anja som plockade hem otroliga tolv segrar i slalom och storslalom. Vann därigenom sin första totala världscup.
4: VM-Guld i Super-G, Bormio 2005. Den där tävlingen när allt gick Anjas väg. Med sju topprankade åkare kvar kom hon ner i ledning, och sedan fick förvånade svenskar se medaljhopp efter medaljhopp åka ur. Dorfmeister, Meissnitzer, Ertl och Montillet for all världens väg, och när Renate Götschl med nummer 30 tappade staven inte ens halvvägs ner var saken klar. Anja, som aldrig ens vunnit en Super-G i världscupen, tog VM-guld.
3: Slalomguldet i Turin-OS 2006. Efter att ha knäckt ena staven i besvikelse över en bronsmedalj i kombinationen var det inget snack om vilken valör på metallen som räknades. Sista grenen, sista medaljchansen, sista åkare ut i andra åket. Det var Anja mot klockan och dimman i Sestriere, och det gick vägen.
2: Medaljregnet i Åre-VM. Hon kom till VM på hemmaplan med en med Anja-mått mätt usel säsong bakom sig. Det filades på pjäxor i en hemlig bod någonstans i Norrland och alla Sveriges sportjournalister stod med fiaskovinkeln vässad och färdig att användas. Vad gör Anja då? Låter bli att darra när alla andra får mästerskapsnerver och åker från Åre två veckor senare med tre guld, ett brons och ett lagsilver i bagaget. Hon blir därmed även den första någonsin med VM-guld i alla discipliner.
1: Kombinationsbronset i Vancouver-OS 2010. Att hon reste sig upp. Bara att hon stod på benen var ett mirakel. Att hon då reste sig upp efter den kraschen, bet ihop och tog brons i kombinationen, det är ogreppbart. I Turin var medaljen av guld, men det går inte att jämföra. Vissa bragder handlar inte om att vinna över alla andra, utan att bita ihop och köra när det enda förnuftiga vore att låta bli. Man kan inte få Bragdguldet för ett brons, men det behövdes liksom inte heller. Hon reste sig upp. Det var stort nog.
Det finns inte mycket mer att säga, mer än tack till en av Sveriges största idrottare genom tiderna.
 
PS. Anja borde bli expertkommentator. Inhoppet tidigare i vintras var skarpt!