För att tömma hjärnan på all korrekturläsning jag ägnat första halvan av dagen åt tänkte jag göra min egen version av Freeride listar: Fem favoritliftar. Helt subjektivt. Viktiga faktorer vid bedömningen har bland annat varit bekvämlighet, utsikt, åkmöjligheter och wtf-faktor. Bör kanske även tillägga att min lista över besökta skidorter är ganska kort och att urvalet därför är ganska begränsat. Liftarna är inte nödvändigtvis favoriter, utan mer.. tja.. jag har något att säga om dem helt enkelt.

5. Balme, Serre Chevalier

Byggår: 1984
Rivningsår: 2010
Tillverkare: Poma
Art: Trestolslift, jävulskt långsam sådan
Längd: 1750 meter
Fallhöjd: 459 meter

Motivering: Balmeliften var fram till för ett par år sedan den lysande ledstjärnan i Serre Chevaliers armada av trestolsliftar. Inte bara för dess karakteristiska triangelformade dalstation och det faktum att det tog en kvart för den att knarra sig till toppen – nej, Balme var en lift med många syften.
Dess långsamhet bidrog till att avleda folk från att åka Cucumellebacken flera gånger på raken – sammanlagt trettio minuters liftfärd för ett par minuters åk tilltalar inte veckisar. Den bromsade även distributionen av skidåkare från Villeneuve till Monetier, något som enligt obekräftade källor lett till ett provisionssystem för dalens skidbusschaufförer.
Den var det naturliga transportmedlet för alla puderivrare som ville spåra upp kammen ovanför Frejus-skogen åt båda hållen.
Den hade bestämda åsikter kring vilka typer av åkare den ville frakta. För långsam/ovan/osäker? Ingen fara, Balme strösslade dina egna tvivel på din förmåga med ett slag på smalbenen eller en föraktfull knuff i ryggen.

Tyvärr gick denna trestolarnas trestol i graven efter säsongen 09/10 och ersattes med en tidsenlig, ej våldsbenägen, sexstolslift från botten av Cucumelle.
Som extra salt i såren på alla med förkärlek för tredimensionell snö nås Balme-kammen numera enbart till fots från endera hållet.

Bekvämlighet: 2/5
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 5/5 (vila i frid.. *snyft*)
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 4/5
WTF-faktor: 2/5


4. Leissieres Express, Val d’Isère

Byggår: 2003 (ersatte en äldre lift på samma plats)
Tillverkare: Garaventa
Art: Kopplingsbar sexstolslift
Längd: 1079 meter
Fallhöjd: 32 meter

Motivering: Liftens egentliga fallhöjd är inte alls 32 meter, det avser höjdskillnaden mellan dess bägge dalstationer. Leissieres hör nämligen till den ovanliga skara skidliftar som existerar enbart i förflyttningssyfte. När teknologin kommit tillräckligt lång insåg nämligen de som utvecklade Espace Killy att lösningen med en knapplift och en tunnel för att förflytta skidåkare från Solaise till Fornet var ganska kass. Istället smällde man upp en stollift över kammen.
Utsikten när man börjar färdas nerför är hisnande – åt Fornethållet har man perfekt utsikt över Pays Desért och Pissaillasglaciären och åt Solaisehållet breder hela Espace Killy ut sig, omgivet av toppar som Grand Casse, Grand Motte, Bellecôte, Aiguille Rouge och Mont Blanc.
Ibland ser man även spår efter våghalsar som hoppat av liften precis när den passerar kammen (ett dropp på 3-5 meter beroende på snömängden) för att komma åt de otillgängliga åken rakt under, men risken att hoppa för tidigt eller för sent är stor i och med liftens höga fart. Åkmöjligheterna kring de faktiska dalstationerna är av typen flack/väldigt flack pist.

Bekvämlighet: 4/5
Utsikt: 5/5
Åkmöjligheter: 1/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 1/5
WTF-faktor: 3/5


3. Croisette och Reberty, Les Menuires

Byggår: 1983 / 1984
Rivningsår: Inget / 2012
Tillverkare: Montaz Mautino
Art: Korglift
Längd: 372 / 650 meter
Fallhöjd: 91 / 119 meter

Motivering: När man åker genom Menuires (betonghögen som arkitekterna glömde) passerar man under en hel drös liftar. C’est normale. Vi är ändå i franska funkisalperna. Några är dock konstigare än andra. Från botten av La Masse, den delen av Menuires som varje puder- och adrenalinjunkie bör lägga på minnet går nämligen förutom helt normala stol- och äggliftar även två korgliftar.
Grönmålade, läskburksliknande tingestar svajar över vägen i grupper om fyra tillbaka till lägenhetskomplexen på solsidan. Varför man valde att bygga just korgliftar, som förutom att kännas instabila även är förrädiskt halkiga vid i- och urstigning, vet ingen.
Dock möjliggör de en bra plan B om kön i Doronliften är lång och man vill hemåt.

Bekvämlighet: 0/5
Utsikt: 1/5
Åkmöjligheter: 0/5
Snabbhet: 1/5
Farlighet: 3/5
WTF-faktor: 4/5

2. Telepherique de Cime Caron, Val Thorens

Byggår: 1982, nya kabiner 2010

Tillverkare: Habegger
Art: Kabinbana
Längd: 2047 meter
Fallhöjd: 866 meter

Motivering: Vad är stort, snabbt och består till typ 95% av fönster? Caronkabinen. Den har fascinerande få saker att hålla sig i, eftersom den bygger på taktiken ”packa så full att folk inte kan välta”, avstigningen är en obehaglig brygga i metall som hänger ut över en avgrund och den ger tillgång till väldigt mycket bra skidåkning. Och snygg utsikt, men det känns som extra strössel i sammanhanget. Snabba glasögon, magväskor med pocketkameror i, fullfacehjälmar och fetlagg. Alla dessa trängs i Caron, så är det bara. Själv gillar jag Caron för långa Lac du Lou (fast inte den vägen som alla andra tar) och för den långa röda.
Värd att tackla höjdskräcken för.
Och det bor bonsaielefanter i källaren i lifthuset. Bara en sån sak.

Bekvämlighet: mellan 1 och 3/5 beroende på fullpackadheten
Utsikt: 4/5 om du hamnar vid rätt fönster. Kan även vara armhåla.
Åkmöjligheter: 5/5
Snabbhet: 5/5
Farlighet: 2/5
WTF-faktor: 2/5

1. Tougnette 2, Meribel

Byggår: 2007 (ersatte en gammal ägglift på samma plats)
Tillverkare: Poma
Art: Kopplingsbar sexstolslift med vindbubbla
Längd: 1550 meter
Fallhöjd: 491 meter

Motivering: Den mest njutbara av Tre Dalarnas nästan 200 liftar. Låt eftermiddagssolen etsa in goggelbrännan ännu ett snäpp medan du lyfter från Plan de l’Homme i denna luftburna soffa.
Skämt åsido, jag brukar kalla den enklaste vägen hem till Val Thorens från Meribel och Courchevel ”liftvisningen”, för det är precis vad det är. En serie snabba, bekväma liftar sammanbundna med härligt överbefolkade och inte sällan slaskiga transportsträckor.
Tougnette-tvåan är liksom kronan på verket bland dessa. Lite bekvämare, lite bättre solningsvinkel, nackstöd, och för att öka underhållningsvärdet sker påstigningen medelst rullband, något som inte sällan ger upphov till omkullramlande knöggel.
Från toppen når man dessutom de ofta förbisedda pistpärlorna Pramint, Jerusalem och Blaireau, och en hel del trevlig offpist, så liften och omkringliggande snöfält är väl värda ett besök utöver den obligatoriska Tre Dalarna-rundan. Tar man istället transporten mot Les Menuires finns det en uteservering med förträfflig Irish Coffee vid botten av Granges-liften, godkänd av Jean-Claude Baguette. Det ni.

Bekvämlighet: Oändlig
Utsikt: 4/5
Åkmöjligheter: 4/5
Snabbhet: 4/5
Farlighet: 0/5, om du inte har svårt för rullbandspåstigningar
WTF-faktor: 1/5

Övriga hedersomnämnanden:

Liggpriset: Mont Vallon, Meribel samt Sache, Tignes eftersom de är de liftar som enligt rykten är bäst lämpade att idka könsumgänge i, i respektive skidområde. Valdi’s skvallerblaska The Mountain Echo gjorde även en seriös undersökning i ämnet för några år sedan.

Glöm-inte-ryggskyddet-priset: Boismint, Val Thorens. Snabb, solig och servar underbar åkning – både pist och offpist. Bara en sak – ryggstödet består av metallrör och inget annat. Folk utan ryggskydd, ye be warned.

Whiplashpriset: Crêtes, Serre Chevalier. Frankrike är fullt av ryckiga knappliftar, men någon lömsk liftwaffe måste ha trimmat denna. Och killar, akta familjelyckan.

Var-fan-är-fotstödet-priset: Skalet Express, Vemdalen. Är det bara jag som dessutom blir sjukt stressad av att bygeln är automatiserad?

Kylskåpspriset: Yret, Serre Chevalier samt Col, Val Thorens. Snigliga stolliftar på nordsidor som ligger i skugga 361 dagar om året, dessutom på närmare 3000 meters höjd. Hörde jag pjäxvärmare?

Älskade ankarlift-priset: Hamreliften, Duved. Går från barnbackeflack till störtloppsbrant på ungefär tio meter. Blotta tanken på att ramla i det branta partiet gav mig mardrömmar som hjälmfoting. Dock var det i nedre Hamre som jag slutligen fick styr på skidorna ett sportlov för sisådär femton år sedan så den får ett hederspris ändå. Plus att den går i precis vilket skitväder som helst, till skillnad från stolliften.

Våtvarma priset: Stubnerkogelbahn, Bad Gastein. Ja, det är fancy med uppvärmda säten i gondolerna. Nej, det är inte skönt när det är slaskigt och skidbyxorna är våta när man sätter sig. Inte alls. Ist gefärlich. Punkt.

För ytterligare nörderi, kolla in LiftWorldInfo. Kalenderbitardrömmen.