En av de jobbigaste sakerna med slutet av november är att det är en massa datum. Ja, alltså en massa datum som kan förknippas med saker så som:

  • Imorgon bitti för fyra år sedan åkte jag till Val d’Isère, och jag och CC lyssnade på Wuthering Heights i bilen på väg till Kastrup
  • Idag för två år sedan åkte jag turistoffpist i ett folktomt försäsongs-Val Thorens.
  • Idag för fem år sedan skrev jag ett väldigt resefebrigt inlägg om att jag inte alls hade resfeber, som logiskt nog avslutades med att jag räknade ner timmarna till avfärd.
  • Idag för ett år sedan städade jag mitt dåvarande rum, som är en spegelvänd motsvarighet till det rummet jag bor i nu.

Det spelar ingen roll att jag verkligen är glad att jag började plugga, att det faktiskt är kul (på ett annat sätt – ett allmänbildande sätt bland mycket annat) och att det även är exakt en månad och en dag tills jag åker till Badgastein.
Slutet av november kommer alltid att vara en jävla skitperiod, på ett eller annat sätt, och jag tänker låta det vara så. I grund och botten är det väldigt fint, trots den dystra utsidan. Det handlar om lycka. Lycka av att göra någonting som tilltalar mig på ett frustrerande, obegripligt vis.

Jag tänker nog för mycket, men en av många saker jag tänker på är ett citat av författaren John Green.

”Nördar får älska saker på ett o-ironiskt, entusiastiskt vis. Nördar får älska saker, alltså ”hoppa-upp-och-ner-i-stolen-kan-inte-kontrollera-sig-själv”-älska saker. När folk kallar nördar för nördar säger de egentligen ”Du gillar saker”, vilket är en väldigt dålig förolämpning. Som att de skulle säga ”du är för entusiastisk över att den mänskliga medvetenheten är ett mirakel.”

Ja, jag tänker för mycket på saker som redan varit. Kombinationen nostalgiker och kalenderbitare måste få sitt utlopp någonstans, okej? Jag kommer alltid vakna den 20 januari och tänka att ”idag är det x år sedan den där puderdagen” och alltid komma ihåg att vecka tio 2008 var veckan när jag verkligen började gilla djupsnö.
Men jag tänker att det är okej, för i grund och botten handlar det bara om att jag älskar någonting tillräckligt villkorslöst för att inte vilja släpa taget. Och även om det på sätt och vis suger att tänka på novemberpuder i ett regnigt Ljungskile när jag dessutom tillbringat hela dagen (verkligen hela dagen) i en källare framför ett trilskande InDesign och en artikel om Kyotoavtalet som blev för lång, så finns det alltid en solsida.
Jag minns ju.
Jag minns ju hur kul det var.
Jag vet hur mycket jag längtar.

Och seriöst, så mycket starkare drivkrafter än längtan finns det inte.

Avslutar i ologisk stil med tre bilder på temat Falla Ihop.

#1 – Ramla till följd av utdraget lyckorus, med en baktung snowbladesåkare och en nationalpark i bakgrunden.

#2 – Ramla till följd av värmeslag och ondsinta vänner som kastar snö på dig för att få dig att rulla ner i en glaciärsjö.

#3 – Lägg dig ner och dö lite för att du är halvt bakfull, dålig på att åka snowboard och Jungeralm var sinnebilden av ispuckelhelvete.