En i sammanhänget halvrelevant bild på Challa från en av alla barrundor förrförra vintern. Hej kompis!

Någon gång ska jag räkna hur många gånger jag har skrivit ”om [insert valfri tidsrymd] vid den här tiden är jag [insert valfri plats]” i den här bloggen. Det borde vara några stycken.
Eller så tror jag att jag har skrivit det ofta bara för att jag säger det ofta.
(Kram till mina fina klasskompisar som inte strypt mig i höst för att jag sagt ”om xx dagar/veckor åker jag till Badgastein”.)

Morötter. Överlevnad.
Jag räknar veckor och dagar för att lura hjärnan att det är snart.
Och nu är det snart.

Om en vecka vid den här tiden planerar jag att sitta på Häggis eller Wührers med en kall bärs i näven och mössan nerdragen över ögonen. Det är fakta.

Fick Snowroller i brevlådan idag, varken Challa eller jag har den på dvd, och eftersom de politiskt korrekta dvd-spelarna på bussarna vägrar ta brända dvd:er och jag blev pikad förra vintern (vaaah, haruinte Sällskapsresan, är inte det obligatoriskt för reseledare?) så har jag varit politiskt korrekt nog att införskaffa den.
Filmens neddimpande i brevlådan blev gnistan som tände min alpabstinens för fullt igen, och resten av dagen har jag skrivit packlista, hämtat saker från källaren, lyssnat på Baba O’Reiley, kollat favoritdelarna i Claim och Reasons, skruvat lite på mina bindningar, övervägt att sickla av sommarvallan… ja ni vet.
Helt icke-normalt beteende för någon som inte är skidtokig.

Och korrläst en kort text om tolvmannabackens öppningsdag åt en polare som aldrig stått på ett par skidor, vilket fick mig att inse att jag aldrig skulle kunna skriva en nyhetstext om skidåkning utan att få stryka typ hälften. Konsekvensen av att vara för insatt, eller vad det nu heter.

Grejen är att nu vill jag snabbspola. Okej, kanske stanna upp för Kalle Anka och Karl-Bertil, och för att jag vill träffa farmor en sväng eftersom jag ska vara i Stockholm typ hela våren, men i övrigt hade jag gärna snabbspolat till nästa fredag vid tolvsnåret.
Jag vill vara på väg. jag vill vara på väg så mycket att jag blir tokig.

Jag vill himla med ögonen över att behöva till liften (som alla som säsongat i Val Thorens förväntas göra när de åker någon annanstans), bli åksjuk för att jag satt mig onödigt långt bak i bussen till Sportgastein, köra dödsrace i den lite väl branta backen som jag inte minns namnet på ner till Angertal, dansa pjäxdans på Häggis och förhoppningsvis inte vara den inverterade puderguden i år igen utan faktiskt få nyttja det vita guldet och inte vara tvungen att åka hem när systemet väl öppnar upp.

Och jag vill göra det nu.
Inte om sex dagar.

Frohe weinachten!