Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: januari 2013

Bloggar istället för att packa

Om sju timmar tar jag bussen till stationen för vidare färd mot Arlanda. Åtta minuter, värsta jättelänge.
Nej men seriöst, ibland är det bra att bo i Upplands Väsby. Gott om tid att grubbla på pendeltåget in till stan och föredömligt nära till flygplatsen vilket i sin tur leder till att jag bara behöver gå upp en kvart tidigare än vanligt.

Tänkte även lyxa och käka frukost på flygplatsen efter att jag har checkat in istället för att trycka i mig några stressiga mackor här hemma.
Ibland får man unna sig. Jag kan säga att det är en del av uppladdningen eller nåt.

Då kanske du undrar uppladdning inför vad?
Jadu, det vet jag knappt själv.
Via lite slump, lite flyt och lite allmän galenskap har det blivit så att jag ska åka Infernorennen i Mürren, Schweiz, på lördag. Jag som aldrig har åkt i bana någonsin ever.
Men jag tänker såhär – det är störtlopp, dvs jag kan i princip svänga var jag vill, när jag vill, och ingen kan tvinga mig att åka fortare än vad jag känner mig bekväm med.

Dessutom har jag en teori om att en bana som är drygt en och en halv mil lång och har en fallhöjd på nästan 2000 meter inte kan vara så himla brant, och man räknar lite på genomsnitt och procent. I och för sig är jag riktigt usel på matte men ingen har motbevisat mig (än).
Och ännu ett infall av oklar matte borde innebära att det krävs en snitthastighet på 30 kilometer i timmen för att klara av loppet på en halvtimme (vilket jag satt som personligt mål, helt utan förkunskap eller en aning om hur banan ser ut). Trettio knyck är inte jättefort. Det är typ så fort jag cyklar.

Ärligt så tror jag att det jobbiga kan bli att orka stå och glida och våga ge fan i att svänga. Satsar på brutal träningsvärk i låren på söndag helt enkelt.

Nu ska jag duscha och packa det sista. Får se om jag har internet i Schweiz, annars hörs vi när jag är hemma igen.

Puss hej, bloggen!
/HB

Man har inte roligare än man gör sig – Upplands Väsby POW

”Det har snöat hela dagen, det är helt sjukt,” sa mannen i en för uttalandet väldigt sportig jacka till sin samtalspartner när jag halk-sprang förbi på väg mot Mariatorgets t-banenedgång.

Sjukt vet jag inte, vi bort trots allt i Sverige, men snöat har det. Och jag skyndade mig som ett jäkla jehu för att hinna hem. Jag hade någon sorts plan om att hinna med lite kvällsåkning i Väsjöbacken  – en nätt liten tur med kollektivtrafiken, sisådär 56 minuter enkel väg (heja Upplands Väsby – lagom långt från allt, lite som Falkenberg eller Ljungskile) – men det gick inget vidare.
Ni förstår, om det ramlar ner en decimeter blower pow så slutar saker i den här staden (läs: det här länet) att fungera. Typ kollektivtrafiken.

Så istället för att hinna hem och byta om till skidprylar och dra till Täby åt jag en Snickers på en allt trängre perrong 15/16 och var glad att jag inte valt att ta tåget från Södra, eftersom det var där stoppet tydligen var.

Jag kom hem iallafall, fyrtio minuter försenad. Frågade snällt damen i kassan på ICA om det fanns någon pulkabacke i närheten, och hon tittade konstigt på mig och sa att jodå, det finns ett vid dagiset bakom knuten.
Jag tackade för tipset, och förklarade att jag var nyinflyttad och att man måste passa på och leka medan man kan. Hon tittade konstigt på mig.

Det gjorde inte Linn och Jessica, men de skrattade när jag plockade på mig alla skidgrejorna för att gå ut och ta mig an en pytteliten kulle med uppskattningsvis fyra meters fallhöjd.
Plan ett var att bygga ett hopp och göra någonting åt mina obefintliga jibbskills, men snön var alldeles för fluffig. Istället roade jag mig med att spåra upp hela kullen – fyra, möjligen fem svängar åt gången – och bli tittad konstigt på av folk som gick förbi.

Det händer nämligen inte så mycket i Upplands Väsby på kvällarna. Det är en sovstad, tror jag. Med undantag för Maraboufabriken, möjligtvis. Här inträffar någon enstaka hundpromenad, och en och annan översocial jäkel som inte riktigt fattar när man med kroppsspråk försöker förmedla ”jag vill inte prata med eller gå bredvid dig”, men annars är här tomt.
Ingen är ute och åker pjäxdjup, toklätt nysnö i den lokala pulkabacken i alla fall.
Utom jag.

Och det var kul.
Mängdmässigt fick jag mer pow ikväll än under nästan hela förra vintern.
Synd bara att det var fyra svängar i taget, men som sagt – man har aldrig roligare än man gör sig. Och jag har kul.

 

Ehm.. ja?
The kulle.

Slänger in några chillbilder från Badgastein också. Bara för att jag har lite abstinens. Men jag får åka snart igen.. ska till Schweiz nästa vecka, men mer om det i ett senare inlägg.
Nu ska jag sova. Tänker inte missa några fjantiga tåg imorgon. Sådeså.

Challa, bättre människa finns typ inte.

 

Grabbarna grus pausar i solen i Sportgastein.

 

Michelingubbejackorna, Linis och Challa uppe på Stubben. Och random lång dude.

 

Skrynkelfejs,

Dagens låt: Julie Fowlis – Touch The Sky (ni som inte har sett Brave, lyssna åtminstone på den här)

Filmmusik

Detta inlägg publiceras i efterhand eftersom jag inte hade tid att skriva det förrän nu.

Jag vet inte om ni har sett den, men Love Actually. Det är antagligen den mest kompletta romantiska komedin sedan ungefär en kvart innan tidernas morgon. Och den har egentligen inte så mycket med saken att göra, mer än att den – som så många andra filmer gjorda från typ 1998 och framåt – har ett väldigt bra soundtrack. Både de obligatoriska poplåtarna och själva scoret.

Han som står för pianoplinket i Love Actually heter Craig Armstrong, och det finns en bit av det som heter Glasgow Love Theme, som är sådär stillsamt filmpianovacker som bara filmpianon kan vara.

Det senaste typ året har jag verkligen gått loss och börjat lyssna mycket på filmmusik, och sätter man min iPod på blanda dyker det förr eller senare upp någonting som fyller hjärnan med minnesbilder av hobbitar, piratskepp eller ja, ni fattar.

Egentligen ville jag mest säga att Glasgow Love Theme är väldigt väldigt fint. Och att det är extra fint i kombination med att himlen i Stockholm aldrig blir svart, och att det faller lappvantar ner genom gatljuset som går att fånga på tungan även om alla som passerar tror att man är knäpp.

Spotifya (sämsta verbet någonsin?) den. Det är värt besväret.

Rubriktorka

Igår hoppade jag i en halvfärdig foampit. Har även åkt skidor, övervägt en karriär som tjäderjägare, druckit öl och haft det allmänt trevligt.
Idag vart jag dock däckad i nån sorts feber/flunsa light så barrundan får se sig som dissad om det ska finnas någon chans att jag orkar upp på berget imorgon. Lyckades iallafall pricka in den dimmigaste dagen att vara sjuk på så det är utifrån förutsättningarna helt okej. Enligt rapporter från rumskompisar så missade jag ingenting, och det har bara snöat några centimeter.

Nu: film och godis. Man får göra vad man kan för att hålla sig på humör.

Så går ännu ett år av våra liv och kommer aldrig åter.

Först och främst: jag ber om ursäkt för den farbror Melkerska rubriken men den kändes rätt.
I övrigt: jag betvivlar starkt att jag kommer uppdatera bloggen under nyårsveckan, så varsågod: ett tidsinställt inlägg.

Skidåret 2012 gick i resandets tecken. Aldrig förr har jag avverkat så många buss- och tågtimmar på bara några månader, men det var ändå värt det.

Några höjdpunkter utan inbördes ordning:

  • Turistoffpist i Val d’Isére/Tignes. Man tager vad man haver, så att säga. Men konstaterar även att min personliga trygghetskänsla ökar markant om jag har varit någonstans en längre tid och vet hur snöandet/lavinfaran betett sig under vintern.
    Jag blir helt enkelt mer vaksam och mindre benägen att ens överväga risker som veckis. Om det är bra eller dåligt vet jag inte riktigt men så är det.
  • Återse Pissaillas och diverse fulåkningsbackar i Tignes. Pissaillas i solsken är (och kommer nog alltid att vara) ett av mina paradis. Plus i kanten för att restaurangen har självbetjäningsvarmchoklad, och perfekt terrass.
  • Alla människor jag träffat. Extra cred till bästa rummet i Tignes, Skiweekgänget och Rollinsnowfolk.
  • Morgonåkning i Vemdalen. Tjugofem minus och en så gott som kollektiv baksmälla medförde folktom manchester. Bara att tacka och ta emot.
  • Åka skoter och pistmaskin. Seriöst. Jag var som en femåring på julafton, men det var löjligt kul. Alla borde få sitta i en sån där låda bakom en skoter och fara fram mellan snötyngda granar under en himmel som är sådär stjärnklar som den aldrig blir i städer.
  • ”Komma hem” – dvs åka till Val Thorens, och känna att allting bara blir bra igen. Finns ingenting som pusslar ihop mig så bra som den där betonghålan. Perfekt solskensvecka på sportlovet, lagom soft jobb/festvecka på påsk. C’est bon.
  • Få sova i chaufförernas sovskåp efter ett dygns bussresa. Min rygg vart oändligt tacksam.

Några lågvattenmärken:

  • Min otajming med snön.
  • Macken utanför Albertville som segar med att öppna på pin kiv när det står folk från två fulla bussar och väntar och klockan är sju på morgonen. Avdelningen för fransmän som lever upp till fördomar.
  • Afterskin, eller bristen på, på Tango. Öppet brev till Pontus Langley: Gör om, gör rätt. (Gör som ni gjorde innan, helt enkelt. *gnolar på Seven Nation Army och viftar med en immig ölkanna*)
  • Estavayer. Schweizerfranc i växel, evighetsköer och bara allmänt onajs plats.

Förhoppningar inför 2013 (skidrelaterade, alltså):

  • PUDER!
  • PUDER!
  • PUDER!
  • Att jag ska lyckas pussla in mer skidåkning än den enda vecka jag lyckats ordna hittills.

Bonne année!
/Hedda