Detta inlägg publiceras i efterhand eftersom jag inte hade tid att skriva det förrän nu.

Jag vet inte om ni har sett den, men Love Actually. Det är antagligen den mest kompletta romantiska komedin sedan ungefär en kvart innan tidernas morgon. Och den har egentligen inte så mycket med saken att göra, mer än att den – som så många andra filmer gjorda från typ 1998 och framåt – har ett väldigt bra soundtrack. Både de obligatoriska poplåtarna och själva scoret.

Han som står för pianoplinket i Love Actually heter Craig Armstrong, och det finns en bit av det som heter Glasgow Love Theme, som är sådär stillsamt filmpianovacker som bara filmpianon kan vara.

Det senaste typ året har jag verkligen gått loss och börjat lyssna mycket på filmmusik, och sätter man min iPod på blanda dyker det förr eller senare upp någonting som fyller hjärnan med minnesbilder av hobbitar, piratskepp eller ja, ni fattar.

Egentligen ville jag mest säga att Glasgow Love Theme är väldigt väldigt fint. Och att det är extra fint i kombination med att himlen i Stockholm aldrig blir svart, och att det faller lappvantar ner genom gatljuset som går att fånga på tungan även om alla som passerar tror att man är knäpp.

Spotifya (sämsta verbet någonsin?) den. Det är värt besväret.