Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: februari 2013

Framtiden

Försökte kombinera telefonsamtal med att handla innan idag. Det gick inte helt strålande. Jag hittar nämligen inte på Willys på Liljeholmen så jag vankade fram och tillbaka mellan hyllorna som en vilsen fjällräv på jakt efter matlagningsgrädde.

Pinigt.

Desto mer positivt var telefonsamtalet, även om det sved när Challa berättade om ”den bästa skogsåkningen någonsin” som ägde rum i Badgastein vecka fem eller sex eller när det nu var.
Ouch.
Precis vad min skidabstinenta hjärna behövde höra.
Å andra sidan sitter hon i Växjö med ungefär ett ton matteuppgifter att göra, eftersom hon negligerade dem rätt grovt innan, till förmån för ovan nämnda skogsåkning.

Men ja.. framtiden.
Vinter utan säsong är lika med frustrerad Hedda.
Nästa vinter får helt enkelt bli någon sorts kombination av distansplugg, frilansjobb och en jävla massa skidåkning.
Jag funkar dåligt här.

Kevingate i bloggformat också.

Till er som hittar in på min blogg via Freeride – ursäkta dubbelposten. Följande krönika publicerades den 27 februari, och är en väldigt städad och resonerande version av mina personliga åsikter i frågan. Faktum är att jag blir mer och mer förbannad varje gång jag läser det här, inte så mycket på grund av vad grabben ifråga gjort utan på att vi lever i ett samhälle där vissa fortfarande tycker att det är okej att bete sig så här.

Landslagsåkare är skyldiga att tänka på vad de skriver.

Kevin Bäckström har fått lämna snowboardlandslaget. Orsaken: ett hatiskt blogginlägg och lättklädda bilder på tjejer på Instagram. Är det rimligt att kräva att idrottare ska bete sig på ett visst sätt på sociala medier?
 
Vid det här laget har nog de flesta hört att Kevin Bäckström blivit kickad från snowboardlandslaget. Eller uppmanad att omedelbart lämna sin plats, som det heter på byråkratiska.
Orsaken: att han publicerat bilder och text på sina sociala medier som strider mot förbundets värderingar.

Är det inte 
lite hårt, att ta ifrån en tjugoåring en landslagsplats som mycket väl kan leda till OS i Sochi nästa år, för att han tagit till personangrepp i ett blogginlägg och  publicerat bilder på halvnakna tjejer? En vinter när #näthat seglat upp på var och varannan löpsedel? (Hör ni min sarkasm?)

Nej. Det är inte hårt. Jag förstår att förbundsfolket reagerar. Inte minst efter att ett strippklubbsbesök i höstas, där Kevin var en av de inblandade, ledde till värdegrundsdiskussioner inom landslaget och samtal med samtliga åkare kring vad det innebär att vara en förebild. Han fick en varning. Han ignorerade den.

Som landslagsåkare representerar man inte bara sina personliga sponsorer utan ett helt land, och det ser inte bra ut för snowboardlandslaget om Kevin Bäckström postar förlegade sexskämt och attackerar journalister, ens på sina egna sociala mediekanaler. Punkt.
Det sänder ut signaler till hans följare att det är okej att bete sig så, att skratta åt något som är nedsättande, för att det är maskerat som skämt.

Grejen är att det inte bara är Kevin Bäckströms fel. Inte i grund och botten.
I grunden handlar det om en höhö-mentalitet och kvinnosyn som inte är det minsta unik för actionsportvärlden, utan finns lite varstans i samhället, och den kommer tyvärr inte ändras för att en kille mister sin landslagsplats.

Den kommer ändras för att tillräckligt många, tjejer som killar, fattar att det går en gräns mellan att tycka att någon är snygg och att se någon som ett objekt, och även säger ifrån när ”humorn” slutar vara rolig.
Det är skillnad på att skämta med sina nära vänner i ett sammanhang där alla egentligen vet vad som gäller eller är underförstått, och att posta något som tusentals följare bara ser som hastigast och i värsta fall tycker är okej.
(Jag menar inte att infantilisera någon, och tror verkligen inte att de drygt 13 000 som följer Kevin på Instagram delar alla hans värderingar, men tyvärr är gränsen mellan skämt och allvar suddig och svårtydd på internet.)

Det här är ett skolexempel på vad som kan hända när en ny sport, och ett nytt sätt att dela med sig av sitt liv och sina åsikter möter en allmänt vedertagen syn på vad som är okej och inte. Jag tror inte att Kevin Bäckström kommer lida av den här storyn i tid och evighet – nästan all publicitet slutar i bra (eller åtminstone lönsam) publicitet. Han har aldrig bett om att bli en förebild och så länge han bara representerade sig själv och sina personliga sponsorer var det upp till dem att sätta gränser och ställa krav. Krav som fram tills igår troligen handlade om bra tävlingsresultat, bilder och filmsegment – inte om värderingar.


Men landslaget är
annorlunda. Där representerar man ett land, får pengar och stöd från en nationellt förbund för att utöva sin idrott på bästa sätt, och då är det rimligt att utövarna i sin tur har vissa krav på sig. Till exempel att inte lägga upp bilder på sociala medier som förnedrar och förminskar kvinnor. Ha en kvinnosyn från medeltiden, javisst, men håll den i så fall för dig själv, inte på en blogg med tusentals läsare. Inte om du tänker åka i landslagskläder.

“Han bad inte om att bli en förebild,” ropar försvararna, och det har de alldeles rätt i. Men han valde att tacka ja till en landslagsplats, och i och med det valet har lagledningen rätt att lägga sig i hans publicitet om den strider mot landslagets värderingar.

Och ärligt talat, bara för att någon skickar dig en bild på sin nakna rumpa och ber dig publicera betyder inte det att det faktiskt är en bra idé att lägga upp den på din blogg. Det gör dig varken till en kvinnohatare eller kvinnoälskare, det känns mest tröttsamt och så löjligt typiskt för vår generation. Allt ska ut på nätet, direkt. Utan eftertanke.
Men vi kan prata mer om just det en annan gång.

Snowboardförbundet hälsar att Kevin Bäckström är välkommen tillbaka om han omprövar sina grundläggande värderingar, och det är helt rätt. Det är inte bloddoping och fusk vi snackar om nu, det är åsikter och människosyn, och sånna saker kan tack och lov förändras med tiden.

– – – – –
Avdelningen för osmaklig Instagrampost >>> HÄR
– – – – –

Bakgrund:

I oktober 2012 besökte snowboardlandslagets Kevin Bäckström och Tor Lundström en strippklubb, helt i egen regi. Bilder från strippklubben lades sedan ut på deras Facebook och Instagram.

Efter den incidenten hade landslagsledningen möten med samtliga åkare, både enskilt och i grupp där de diskuterade värdegrundsfrågor och vad det innebär att vara en förebild och med i landslaget.

Sedan dess har Kevin Bäckström fortsatt lägga upp nakenbilder och inte helt rumsrena kommentarer på sin blogg och Instagram, och när han i söndags publicerade ett blogginlägg (numera borttaget) där han gick till angrepp mot två journalister på Nyheter24 rann bägaren över för landslagsledningen.

I förrgår (måndag 25/2) meddelade snowboardlandslaget att Kevin Bäckström får lämna sin plats i landslaget med omedelbar verkan eftersom han i sociala medier och olika uttalanden agerat på ett sätt som inte är förenligt med landslagets värderingar. Han är dock välkommen tillbaka om han ändrar sig, så länge han uppfyller de idrottsmässiga kraven.

I går meddelade även Kevin Bäckströms sponsor Junkyard att man har valt att avsluta sitt samarbete med honom.

Logistiken är inte min vän

Jag skulle verkligen behöva åka skidor på riktigt en gång till i vinter.
Frågan är hur.
Det är mycket i livspusslet framöver.
Livspusslet suger.

Funderingar kring världscupen – ett sätt att försöka förtränga min bortlängtan.

Hur bestämmer man vilka orter som ska få arrangera världscuptävlingar?

Som jag förstått det så finns det ett par olika faktorer som spelar in.

  • Historien: Man stryker inte Wengen, Kitzbühel, Alta Badia eller Schladming bara sådär. Tradition spelar roll, särskilt i de centralt belägna alpländerna.
  • Åkarna: Bra hemmaåkare drar publik. Publik = sponsorer = pengar. Ett av de tydligaste exemplen är slalomtävlingarna i Zagreb. Damtävlingen fick världscupstatus 2005 baserat på Janica Kostelics framgångar under OS 2002. 2008 blev även herrtävlingen en världscuptävling. Frågan är hur länge Zagreb får behålla världscupen efter att Ivica lägger av. Som jag ser det krävs antingen en ny kroatisk stjärna, eller möjligen någon från ett grannland, för att dra tillräckligt med publik och därigenom pengar och sponsorer.
  • Planeringen: Enda chansen för nordamerikanska orter att få världscuptävlingar är i november, alternativt finalerna i mars. Touren drar bara över Atlanten en gång per säsong för att undvika jetlag och långa resor. Dessutom är snöläget oftast bättre i Nordamerika än Europa i november.

Varför jag undrar är för att mitt kära 3 Vallées på bara några år roffat åt sig inte bara en, utan två tävlingar. När slalomvärldscupen kördes i Courchevel 2010 var det över femton år sedan någon ort i 3 Vallées hade hållt en VC-tävling (Meribel -94). Att Courchevel fått världscuptävlingar nu är fullständigt motiverbart – efter några mörkerår och ett generationsskifte i mitten av 00-talet har Frankrike har haft ett ungt och brett damlag på tekniksidan. Dessutom tävlar två av åkarna i franska damlandslaget (Taina Barioz och Anne-Sophie Barthet) för CS Courchevel.

Den oftast återkommande franska världscuptävlingen, Critérium de la Premiere Neige i Val d’Isère har på damsidan nästan uteslutande bara haft fartgrenar, så med ett starkt lag på tekniksidan är det vettigt att Frankrike får ta hand om några SL- och GS-tävlingar också. Dessutom ligger orterna nära varandra (så länge det inte blir snöstorm och vägen stänger) och det är lätt att pussla in dem med bara någon dags mellanrum innan juluppehållet.

Däremot tycker jag att det är lite märkligt att Meribel också tagit sig in på världscupschemat. Varför?

Samtliga VC-tävlingar som går i Frankrike denna säsongen går på stora orter som ligger i Savoie. Val d’Isére har tradition och anor men Courchevel och Meribel är mer kända som semesterparadis än orter med stark alpin tävlingstradition. Dessutom hör de bägge till samma skidsystem. Borde det inte vara av intresse för fransmännen själva att sprida ut tävlingarna istället för att koncentrera dem till en väldigt kompakt och redan turistiskt exponerad region? Det skulle kunna haft något att göra med att Annecy var en av kandidaterna till vinter-OS 2018 men det blev ju inte av.
En snabbkoll på de franska alpina landslagen visar att fler åkare kommer från till exempel Isère (regionen, inte orten) och Haute-Savoie än Savoie så det borde inte ha med stjärnors hemorter att göra heller.
På herrsidan är visserligen Alexis Pinturault från Courchevel men där tävlar inte herrarna.

2015 ska Meribel arrangera världscupfinalerna, dvs samtliga grenar på både dam- och herrsidan kommer köras där i mitten av mars.
Say what?
För den som inte är lika fastklistrad vid Vinterstudion som jag så kan jag meddela att backen damerna körde störtlopp i idag är rätt snäll. Ingen Cortina direkt, och jag förstår inte hur herrarnas störtlopp ska bli tillräckligt svårt – enda skillnaden är att de startar från toppen av Roc de Fer istället för på kammen där backen vänder ner i fallinjen.
Jag har åkt ganska mycket på just den sidan av Meribel, och det är mer gemytligt än skrämmande. Visst, en störtloppsbacke behöver inte vara skräms-brant eftersom det faktum att åkarna inte svänger lika mycket som en normal, fulåkande (närmst-gubben-vinner) bummare påverkar farten en hel del. Men ändå.. störtlopp i Meribel känns lite.. klent?

Jag vet att jag alltid jämför allting som handlar om branthet och isighet och allmän jävlighet med Face, herrarnas VM- och OS-backe i Val d’Isère men det finns anledningar till det. När man går över kanten där och har i runda slängar åttahundra meter fallhöjd rakt ner till byn framför sig, då är man inte kaxig. Det är inte gemytligt. Det går inte att ligga på skär hela tiden, åker man Face innan den bli en odräglig puckelpist (innan lunch, typ) handlar det mer om att överhuvudtaget kunna hålla ner farten än att åka snyggt.

På en skrämselskala skulle jag sortera så här:

  1. Face de Bellevarde – motivering: se ovan.
  2. Rhone-Alpes – damernas VM-backe i Val d’Isère, för att den är så smal på slutet och konvex och konstant isig i början.
  3. Oreiller-Killy – störtloppsbacken som går ner till La Daille, för att den har några luriga krön och går i skogen. Svårt med framförhållningen alltså.
  4. Infernorennen – för att de svåra bitarna är utspridda mellan glidpartier och stakning.
  5. Störtloppet i Åre – traumatiska barndomsminnen. Mer om det en annan gång.
  6. Varierande antal backar som uppfyller minst 2,5 av följande kriterier: brant, isig, överbefolkad, dåligt ljus, pucklar, smal, skymd sikt.
  7. Grand Duc + Stade – Backen i Meribel. Missförstå mig rätt, den är inte mesig, men den är heller inte jobbigt. Det är en backe som är kul att åka, särskilt på lördagar när det inte är trängsel och det går att carva ner armbågarna i backen. Jag har väl bara en inneboende förväntan att allt som är skådeplats för skidvärldens formel ett ska vara sånt som jag faktiskt helst inte åker i.

Finns det någon annan backe i Meribel som är mer lämpad för störtlopp?
På rak arm skulle jag faktiskt säga nej. Combe Vallon har längden och fallhöjden men ligger helt fel rent logistiskt. Grande Rosiere är brant men ligger på solsidan som brukar vara vårslask från mitten av januari, och dessutom är flaskhalsen ner till Mottaret från den sidan något av det sjukaste som finns. Skuggsidan ovanför Mottaret är inte tillräckligt brant, och solsidan ovanför Meribel är ett enda stort barnområde/knöggelmecka.
Egentligen skulle väl en backe som Jockeys i Courchevel, eller Lacroix i Menuires (om den inte hade mynnat ut i den knöggligaste av knöggelbackar) vara bättre, men det är ju det där med logistiken.

Summan av kardemumman: Tre Dalarna är världens största helt sammanhängande skidområde men är fascinerande nog i avsaknad av en ordentlig störtloppsbacke.
Nu har ju FIS godkänt Meribel så vem är jag egentligen att argumentera, men jag vidhåller att det är intressant. Och, jag är inte alls negativ till den plötsliga explosionen av världscuptävlingar i Frankrike. De har åkare nog att motivera det, och jag personligen tycker att det är jättetrevligt när det händer saker på platser jag gillar. Jag är bara nyfiken på hur resonemanget går kring valet av orter.
Hur mycket är olika faktorer värda?
Vad krävs för att en ort ska förlora sin/sina tävlingar?

Någon som vet?

On a sidenote: Att sitta i ett gråmulet Upplands Väsby och se knallsolen i Meribel på teve hamnar plågsamt högt upp på min personliga skala över saker som klassas som självplågeri. Kul med skrällvinst förresten.

Om prylar och självförtroende

Alltså, jag har ett så himla ambivalent förhållande till mina kära materialsporter.
Det bär mig emot på ett sätt, att lägga ut tusentals kronor på någonting som är förbrukningsvara, dåligt för miljön, dyrt och som jag kanske inte ens egentligen handen på hjärtat behöver.
Men samtidigt är det en förutsättning för att hålla på.
Visst, klart man kan vara duktig och ha ett par skidor som funkar till allt, eller som man av nödtvång lär sig hantera i alla situationer. Men har man väl slagit av från den vägen är det så svårt att gå tillbaka.

Jag har två par lagg som jag använder i nuläget. Ett par normalsmala och ett par tokbreda. Det funkar bra. Jag får inte använda de breda så ofta som jag hade velat, men som mitt liv är ordnat just nu är jag glad att jag hinner åka alls, så jag ska inte klaga.
Problemet är när det dyker upp något som kan fylla en materiell lucka som jag liksom försökt att ignorera.

Det är helt enkelt inte logiskt att ha ett par 90mm breda parklagg och ett par Kuro när man åker skidor med ojämna mellanrum och aldrig vet vilka förhållanden det är i förväg.
Drömpudret lyser nästan alltid med sin frånvaro. (Eftersom jag är den inverterade puderguden.) Parklaggen är för smala och ostabila för skräpsnö, hur mycket jag än försöker blir det inte särskilt kul.

In på scen: skidtest.
Plats: Hammarbybacken, denna snöklädda slagghög som med lite envishet är säkert tjugofem svängar lång.

Tanken var att jag skulle prova dem för att jag verkligen inte trodde att jag skulle gilla dem.
Korkat Hedda, mycket korkat.
Tanken var inte alls att jag skulle
1. Hitta ett litet hopp precis jämte liften och köra varv på varv på varv.
2. Göra detta på ett par skidor som tuggade skräpsnö som om det vore jag vet inte vad och detta utan att ge mig ont i fötterna pga inte samarbetar bra med mina pjäxor.

Eh ja, så att om någon har femtusen som ligger och skräpar, kan jag få ett par Armada TST 183 då?
Nähä? Okej då..
Alltid värt att fråga.

Men damn vad de laggen gjorde med mitt självförtroende, det var inte nådigt. Och jag har inte åkt så bra på hela vintern. Bara hämningslöst fullt ös. Teknik är faktiskt sekundärt ibland.

Betraktelser från ISPO

  • Bästa montergodiset – 8848. Dumle for the win.
  • Fulsnyggast reklampryl – DPS’ knallröda traktorbondekepsar.
  • Mest höhö-iga tröjtryck – The North Face ”Size Matters”.
  • Facepalm – alla former av motoriserade long/skateboards.
  • Tråkpåsar – fotoförbud även för press hos vissa tillverkare. (*host* Armada *host*)
  • Bästa montermaten – wienerkorv och kringlor (oklar kombo) hos Völkl/Marker.
  • Penisförlängare – Völkl Katana i kolfiber.
  • Myller – DC/Quiksilver/fem-sex andra mindre märkens gemensamma monter. Suck..
  • Oväntad reklam – Sweetlogga på ölen. Wtf?!
  • Inte vatten – Vätskan i kemirören hos POC.