Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: juni 2013

Ner kommer man alltid

Jag blir alltid smått förskräckt när jag inser att tiden bara rusar förbi, men det är så det är och jag kan inte göra nåt åt det, så det är bara att gilla läget.
Det har blivit sommar, och jag har typ inte hunnit reagera på det, men så är det.
Tyvärr har jag inte njutit av solen så mycket som jag hade velat, eftersom jag sitter inne och skriver hela dagarna. Å andra sidan har jag förmånen att få skriva om skidåkning, och få betalt för det, så jag klagar verkligen inte.
När jag kommer hem till Skrea Strand ska jag vara Hallands stoltaste blekfis, för jag har faktiskt gjort det.

Det. Alltså, det i det här fallet är att ta mig från stan, plugga det jag verkligen vill, och sedan lyckas få jobb som det också. Journalist. Som skriver om freaking skidåkning (och lite annat med nu under sommaren). Seriöst, jag tjänar pengar på att göra något jag är van vid att göra gratis.
Vad tusan hände?
Det är bara två somrar sedan Laxbutiken var stommen i mitt liv, och allting bara var ett rackarns kaos. Visst, det är fortfarande kaos ibland men det är mer roligt kaos nu. De här två åren har bitvis varit en plåga, speciellt i november när hela kroppen skriker förtvivlat efter snötäckta alper och allt som erbjuds är en gråkall västkust, men nu är plugget över, nu får jag göra vad jag vill. Det jag vill.

Och med en journalistutbildning i ryggsäcken, och klasskompisar som bara har jobb över sommaren, vet jag att det är jävligt få förunnat.

Men det här med att jag kanske har Världens Bästa Jobb? Ja, det är klart att det är frustrerande att sitta inne på ett kontor när solen gassar och stan är full av turister och det finns en massa underbar natur att härja runt i så fort man kommer utanför stadskärnan.
Men på fredag ska jag cykla downhill. På arbetstid. Det har jag aldrig gjort förut. Varken cyklat downhill, eller gjort det på arbetstid.
Så jävla kul.

Sa jag att jag har världens bästa jobb?

Nittionio procent av tiden är jag extremt osäker och förvirrad, men jag tar en dag i taget, lär av mina misstag, och ner kommer man faktiskt alltid.

Och för första gången på åtta somrar är jag inte beroende av ett hetsigt restaurangkök fullt av livrädda sommarjobbare för att överleva. Det är tamejfan magiskt.

Varning – det här inlägget handlar mest om fotboll.

Hej bloggen – long time no see.

Det har varit mycket de senaste månaderna, exjobb, jobb, gå klart skolan och så vidare. Inte så mycket tid till bloggen.. vilket kanske är förklarligt också, eftersom att jag dels inte åker lika mycket skidor längre, och dels skriver om skidåkning när jag jobbar.
Blir lite svårt att få ihop ord hit också.

Fast samtidigt är det en fånig tanke, för det är väldigt stor skillnad mellan journalistiskt skrivande och att bara häva ur sig ord lite hipp som happ.
(Prettovarning på det här blogginlägget än så länge, japp.)

Eh ja, iallafall.
Livet tuffar på.. jag har definitivt lämnat Ljungskile bakom mig nu, och istället boat in lite mer i Upplands Väsby. En bokhylla och några affischer gör susen för hemtrevligheten måste jag säga.

Jag vänjer mig vid Stockholm, sakta men säkert. Dock blir här fler turister för varje dag, vilket är frustrerande för de är IVÄGEN ÖVERALLT.
Herregud, det fattar väl vem som helst att man inte kan stanna mitt i gången mellan T-bana och pendel i rusningstid, eller?
Jupp, jag håller på att bli en lika dumdryg ny-stockholmare som jag var dumdryg säsongare en gång i tiden.

Annars då.. idag var jag på fotboll*. Tyresö mötte Kristianstad hemma. Kände att det var dags att masa mig iväg på lite livefotboll, även om jag egentligen håller mest på GFC och i andra hand Umeå.
Och det är alltid kul att se Tyresö, de har rätt många bolltrollare om man säger så. Nästan för många. Mitt sällskap (läs: smått motvillig lillebror) mumlade ”meh passa rå” mer än en gång när Marta eller Vero hade bollen.
Hursomhelst, Tyresö dundrade på rejält och vann till slut med 5 – 1, och det var rätt mycket spel mot ett mål om man säger så. Egentligen är det lite taskigt, för det är Lindahl (KDFF) och Söberg (TFF) som fajtas om den sista målvaktsplatsen till EM, och Söberg får sällan chans att visa vad hon går för.
Visst, det är ett lyxproblem, men ändå.
Mer iakttagelser: Thunebro var på hugget på sin vänsterkant, och det är trevligt, eftersom det knappast finns någon annan vänsterback i landslagsklass i dagsläget. Ingen som känns som ett givet hot iallafall. Seger var bättre i första än andra, och jag får lite samma känsla kring henne som jag har om Schelin ibland, att hon är bättre i klubblaget än i landslaget. Vet att folk som har mer koll på fotboll än jag brukar säga att hon är grym 20-25 minuter per match och är osynlig resten av tiden, och jag an väl på sätt och vis hålla med om det. Men idag handlade det mer om osynlig 15-20 i andra och bra resten. Trevligt.
Eh. Nu är jag trött i huvudet så jag ska göra annat.
Men jag ska försöka blogga lite mer, för jag tror att det är bra för mig. Och kanske mer om skidåkning och mindre om fotboll.
Vi får se.

Godnatt.

*Fotnot: Jag kan egentligen ingenting alls om fotboll, men vissa saker tycker jag är kul. Superettan, Damallsvenskan och landslagen, för att vara mer exakt. Men jag vet egentligen inte alls vad jag pratar om.