Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Ner kommer man alltid

Jag blir alltid smått förskräckt när jag inser att tiden bara rusar förbi, men det är så det är och jag kan inte göra nåt åt det, så det är bara att gilla läget.
Det har blivit sommar, och jag har typ inte hunnit reagera på det, men så är det.
Tyvärr har jag inte njutit av solen så mycket som jag hade velat, eftersom jag sitter inne och skriver hela dagarna. Å andra sidan har jag förmånen att få skriva om skidåkning, och få betalt för det, så jag klagar verkligen inte.
När jag kommer hem till Skrea Strand ska jag vara Hallands stoltaste blekfis, för jag har faktiskt gjort det.

Det. Alltså, det i det här fallet är att ta mig från stan, plugga det jag verkligen vill, och sedan lyckas få jobb som det också. Journalist. Som skriver om freaking skidåkning (och lite annat med nu under sommaren). Seriöst, jag tjänar pengar på att göra något jag är van vid att göra gratis.
Vad tusan hände?
Det är bara två somrar sedan Laxbutiken var stommen i mitt liv, och allting bara var ett rackarns kaos. Visst, det är fortfarande kaos ibland men det är mer roligt kaos nu. De här två åren har bitvis varit en plåga, speciellt i november när hela kroppen skriker förtvivlat efter snötäckta alper och allt som erbjuds är en gråkall västkust, men nu är plugget över, nu får jag göra vad jag vill. Det jag vill.

Och med en journalistutbildning i ryggsäcken, och klasskompisar som bara har jobb över sommaren, vet jag att det är jävligt få förunnat.

Men det här med att jag kanske har Världens Bästa Jobb? Ja, det är klart att det är frustrerande att sitta inne på ett kontor när solen gassar och stan är full av turister och det finns en massa underbar natur att härja runt i så fort man kommer utanför stadskärnan.
Men på fredag ska jag cykla downhill. På arbetstid. Det har jag aldrig gjort förut. Varken cyklat downhill, eller gjort det på arbetstid.
Så jävla kul.

Sa jag att jag har världens bästa jobb?

Nittionio procent av tiden är jag extremt osäker och förvirrad, men jag tar en dag i taget, lär av mina misstag, och ner kommer man faktiskt alltid.

Och för första gången på åtta somrar är jag inte beroende av ett hetsigt restaurangkök fullt av livrädda sommarjobbare för att överleva. Det är tamejfan magiskt.