Ge mig några smulor så skapar jag en hel jäkla kaka i huvudet. Ungefär så.

Ett telefonsamtal till min snödanskompis-in-crime (Challa) senare känns alperna såhär *måttar aggressivt med armarna* mycket närmare till vintern som kommer.
Jag vet att jag kanske borde bli vuxen snart, och tänka långsiktigt och planera och inte vet jag men nej. Säger någon Val Thorens så faller jag på precis det sättet som saker som kan sväva inte gör.
I huvudet sitter jag redan och myser nere vid Lac du Lou, i huvudet kommer det dumpa satan så att jag kommer kunna åka alla åken som var omöjliga vintern 2011, i huvudet har jag redan hunnit halvt skrämma ihjäl ett knippe vingelbenta veckisar på väg ner mot Mottaret..

(Ja, jag kan tjata om den där jävla byn, det där jävla skidområdet in absurdum. Men det vet ni nog vid det här laget och annars vet ni det nu.)

Jag slutar liksom aldrig längta hem.