Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: september 2013 (sida 1 av 2)

Mer irrelefant dravel

Ännu ett inlägg som lider av ett bad case av ”jag vet att ingen bryr sig men det är min blogg så jag skriver om vad jag vill”.

Om vi bortser från att det i nittionio fall av hundra inte är okej att göra covers på Beatles eftersom Beatles är lite mer än heliga och så vidare, och om vi bortser från att Glee är den minst sammanhängande teveserien i univärldshistorien, och att manusförfattarna gör bort sig tre gånger så ofta som dom gör någonting rätt.. om vi bortser från det – kan vi då bara ta en kort sekund och imponeras över Lea Michele?

(Jag kommer lipa sönder när det är dags för avsnitt tre, hur mycket jag än ogillade Finn.)

Och kan vi även ta och hålla några tummar för att Santana kommer vara sjukt awkward i nästa avsnitt? Fanon goes canon, plz? Lär väl inte hända, men tänk vad kul det hade vart. Oavsett vilket hoppas jag att de kära manusförfattarna har begripit att de bör fösa över så mycket av storyn som möjligt på Kurt, Rachel och Santana, för seriöst, tevevärlden behöver mer av deras adorkable banter. Och boyfriend/girldfriend pillows, och ja. Mer loftlife och mindre Lima, OH helt enkelt.

Ja, ni ser ju.

Glee.
Vadfan..?
Det är som en drog.
Kan inte sluta bry mig.

– – –

Apropå något helt annat – 91 dagar till Val Thorens.
Vet inte om jag ska dansa en segerdans över att det ”bara” är nittioen dagar kvar, (en mycket stillsam segerdans, dear roomie har gått och lagt sig), eller om jag ska flippa ur för att det är så mycket jag måste hinna göra innan dess och min tid räcker aldrig till.
Time will tell.

– – –

Apropå ytterligare en helt annan sak – The Rose är en sjukt underskattad låt. Särskilt andra versen.

it’s the heart, afraid of breaking, that never learns to dance
it’s the dream, afraid of waking, that never takes the chance
it’s the one who won’t be taken, who cannot seem to give
and the soul, afraid of dying, that never learns to live

Jag gjorde en skylt till tvättstugan i min mammas hus:

Klicka på den. jag är rolig, jag lovar.

 

Krockar

Större delen av tiden är lunk. Saker att göra, absolut, men lunk. Sedan dyker det upp dagar som bara verkar ha bestämt sig för att vara Dagen Då Alla Ska Göra/Anordna Saker.
Den här veckan innehåller två sådana dagar. Which makes me grinig.

Typ imorgon kväll.

Level 1 + TheBunch–filmpremiär ute i Stuvsta.

Samtidigt på BioRio – Moa Svan med gäster, däribland Sara Lövestam (aka en av mina absoluta favoritförfattare/bloggare/krönikörer) och Caroline Seger (aka awesome kapten i landslaget och allmänt badass mittfältare i Tyresö).

Dessutom råkar min vän Max befinna sig i den Knugliga Hufvudstaden och jag hade jättegärna träffat honom men pga alltings allmänna jävlighet blir det lite svårt. Det är ju nämligen så att one of these things är jobbrelaterad, och de andra är det inte.
Det här är absolut inte klag över att jag ska tillbringa imorgonkvällen med att kolla på skidfilm, för det kommer bli grymt najs, men det är klag på att alla saker ska hända samma dagar. Varför kunde inte en av grejerna varit idag, eller igår? Va?

Och lördag är lika bäng. Då är det både HappyMTB:s tioårsjubileum i Hellas, Martin Söderström Invitational i Uppsala och premiär för Into The Mind på kvällen. Lite mer lättkoordinerat, men jag missar MSI vilket faktiskt är lite sugigt.

Kontentan av det hela – dygnet skulle behöva ha 48 timmar. Eller så skulle jag behöva avskaffa mitt sömnbehov. Eller nått. Något är fel, det är iallafall utgångspunkten.

Dessutom känner jag mig oförklarligt argsint och det stämmer inte. Jag ska inte vara PMS:ig just nu.
Random.

Det är bara.. mycket.
Ska nog gräva ner mig under en filt och lyssna på Bara För Mycket från Tjenare Kungen bara för det. Kan någon förresten starta en namnlista för att få med Josefin Neldén i fler filmer? Vette tusan varför, men både i Tjenare Kungen och Känn Ingen Sorg spelar hon rollfigurer som jag bara tokälskar. Jag menar Lena, i första scenen när hon och killarna blir jagade av fotbollshuliganer? Hur rolig?
Aaaah!
Tusen gånger bättre än den där klyschiga Eva-karaktären. Eva blir aldrig någon egen person, eller jo, kanske i slutet. Men mest är hon Pål och Johnnys drömmar. Hemskt. Jag vill aldrig vara så, jag vill alltid vara en egen. Därför gillar jag Lena mer än Eva. För Lena skrattar och gråter och slåss.
Tomma skal är inte jag. Kan inte relatera.
Kommer förhoppningsvis aldrig kunna.

Andra fiktiva karaktärer jag relaterar till: Peyton Sawyer, Meredith Grey, Seth Cohen, Naomi Campbell (i Skins, inte den aggressiva fotomodellen), Arya Stark, Ygritte, Santana Lopez, Belgarion, Wall-E, Paige McCullers, Leia Organa, Peregrin Took.. och Morf, ni vet den lilla rosa klumpen i Skattkammarplaneten.

(Ja, den här bloggen är jävligt random förtillfället.)

Musiktips: Twenty One Pilots – Ode To Sleep

Varning: Inlägg om Pokemon

(Jag har tröttnat på att ha femtioelva bloggar om olika saker, så ibland hamnar lite random grejer som jag vill skriva om här. Och just nu vill jag skriva om Pokemon.)

Egentligen vet jag inte om jag kommer spela X och Y. Då måste jag skaffa ett 3DS, och en del av min hjärna har svårt att motivera varför jag skulle ge mig själv en spelkonsol i tjugofemårspresent. Har förövrigt ett vagt minne av att jag önskade mig ett Game Boy Color när jag fyllde tolv eller tretton, men det hör inte riktigt hit. Jag blev bara så deppig när den här bilden dök upp i mitt Tumblr-flöde. Det är evolutionen av en av start-Pokemonen i nya X och Y, Quilladin. Och tydligen är stora delar av Pokemonfansen besvikna med Chespins utveckling.
Hallå?
Alla kan inte vara Charmeleon, och det är en av sakerna jag tycker är fin med Pokemon, och som blivit bättre för varje ny generation som släppts. Även de som vid första anblicken kan tyckas svaga har styrkor mot någon annan typ, och nu lägger de ju även till Fairy-typen för att ytterligare balansera bort dragon-typens övertag.
(Det är helt sjukt att dragon fortfarande har ett övertag, det har den haft sedan dag ett.. arton år senare.. suck. Men skitsamma.)

Okej, jag fattar att det är nice med Pokemon som ser mäktiga ut, men ingen av X&Y-evolutionerna ser speciellt imponerande ut om jag ska säga vad jag tycker. Braixen är som en sån där skör handväskehund, fast den går på bakbenen, och Frogadier är en ödla med fluff runt halsen. Kasta inte sten i glashus.
Det har inte släppts några stats eller moves än heller, och det finns ingenting som säger att en Pokemon måste vara stor som ett hus och ha livsfarliga horn eller huggtänder för att ha ett bra moveset. Och nog för att Quilladin är lite klotrund och kortbent, men den ser fan så mycket stryktåligare ut än de båda andra två.

Äsch. Jag vet inte vart jag vill komma med det här, det var bara det att jag blev alldeles till mig av upprördhet när det dök upp ett tårögt litet fantasidjur på min dashboard. Skyll det på att jag haft en soft spot för gräs-starters ända sedan Chikorita eller nåt. Whatever.
Klanka inte på gulliga Pokemon helt enkelt.

We Got The World

Lyckokaoset som uppstår i en Instagramtråd när ett gäng snösvultna idioter inser att det är exakt 100 dagar tills vi återförenas på diverse bussar med destination Den Bästa Platsen På Jorden. (En av de bästa iallafall.)

Åh, lyckofnattet. Åh, skidpolarna. Åh, Val Thorens.

När det går att räkna dagar blir att som vanligt så himla verkligt. Och även om jag är nästan 100 procent säker på att jag kommer ha stått på ski innan nyårsresan känner jag ändå redan nu att det första jag kommer göra när bussen släpper av oss på Place Peclet är gå till första bästa snöhög och slänga mig raklång i den på rygg och bara andas. För det är alltid lite mer på riktigt där. Jag är alltid lite mer på riktigt där.

Och sen ska jag bara njuta. Bara åka tills fötterna ramlar av och jag kortsluts av för mycket alpluft. Och äta Pain Chocolat till frukost, och hasa (jag går inte i VT, jag hasar) ner till Kinabalu och hälsa på Eric och Nila och lura i dom någon rövarhistoria om att jag hoppade av skolan och har backpackat runt i Östeuropa i två år och se om dom går på det, och sedan ska jag berätta att jag faktiskt har pluggat klart och jobbar, och dricka ett stort glas jordgubbssaft. Och sen ska jag hasa vidare och se om farfar Roger är kvar i byn, och köpa ChupaChupsklubbor och billigt rosé på Sherpa och åka pulka, och, och, och…!

Herrejävlar. Det är som om jag har arkiverat all längtan tills nu och så fort jag ens snuddade blixtlåset till den delen av hjärnan förintades det och alltid bara splashade ut i en överpeppad, osammanhängande sörja.

Ursäkta röran vi bygger om. Fast inte.

Men ååh.

Åååååååh!

Hem.

Äntligen.

Ja.

Bara för att spåra ur lite till tänker jag nu bjuda er på en kavalkad av goggelbrännor.

Heddas gogglebrännor genom åren – ett urval:

2008
2009

2010

2011

2012
2013

Skidor. 100 dagar. Håll ut.

A little bit closer

Varje gång jag hör Closer med Tegan & Sara börjar jag le. För det är faktiskt ganska sällsynt med radiohits som uppfyller samtliga av följande faktorer:

  1. Handlar otvivelaktigt om sex
  2. Inte är objektifierande
  3. Sjungs av två tjejer..
  4. ..som inte heller är objektifierade.

I won’t treat you like you’re typical, all I wanna get is a little bit closer. All I wanna know is, can you come a little closer?

Summan av kardemumman: Tegan & Sara är förjäkla bra.

End rant.

Orange Is The New Black

Vissa teveserier alltså..
Funderar seriöst på att inte kolla på säsong två och bara låtsas som att ingenting slutar som det gjorde och hitta på ett eget superlyckligt slut och flyga iväg till ett lyckligt land med solsken och regnbågar och ett oändligt förråd av chokladglass och kakdeg.

Med andra ord: Jävla Netflix. Sluta jävlas med uppenbara OTP:s. Morr.

How to twerk:

Step 1: Reconsider

(Bästa posten på Tumblr idag, yep.)

Bussfundering

Första anslaget på pianot i Glee’s version av The Scientist är inte bra.

Resten av låten är dock fantastisk. Stämsång och allmänt dynamiskt bombastiskt. Me gusta.
Hur en så liten person som Lea Michele kan ha så mycket röst kommer jag aldrig begripa.

Dagens iakttagelse

Egentligen skulle jag vilja skrika ut det här i VERSALER I ALLA BERÖRDA FORUMTRÅDAR, men jag vet inte om det är kompatibelt med min arbetsbeskrivning, och misstänker att det även kan få mig att framstå som en grinig jävel så jag tar det här istället.

*harklar mig*

Få saker är så effektiva för att döda forumtrådar som trötta människor som använder dem för att göra smygreklam.

Och det gör mig lite ledsen.

Kan inte berörda personer (ingen nämnd, ingen glömd men det finns ett gäng) bara fatta att man inte startar en forumtråd om att säsonga för att bli kontaktad av tråkpåsar som ägnar sig åt självpromotion? Man vill hitta polare, folk att hänga med. Visst, boendefrågan är ofta inkluderad, och om inte så dyker den upp, men jag vet inte..

Om jag var på jakt efter info och svar på frågor hade jag hellre velat att någon skrev pga genuin hjälpsamhet och sedan slängde in ett försynt ”jag testade att kontakta den och den” på slutet, istället för att ”den och den” (som allt för ofta förekommer i olika skepnader i femtioelvatusen trådar från 2002 och framåt) klampar in direkt.

Det är skillnad på dialog och reklam.

Aaaargh.

/end rant.