Större delen av tiden är lunk. Saker att göra, absolut, men lunk. Sedan dyker det upp dagar som bara verkar ha bestämt sig för att vara Dagen Då Alla Ska Göra/Anordna Saker.
Den här veckan innehåller två sådana dagar. Which makes me grinig.

Typ imorgon kväll.

Level 1 + TheBunch–filmpremiär ute i Stuvsta.

Samtidigt på BioRio – Moa Svan med gäster, däribland Sara Lövestam (aka en av mina absoluta favoritförfattare/bloggare/krönikörer) och Caroline Seger (aka awesome kapten i landslaget och allmänt badass mittfältare i Tyresö).

Dessutom råkar min vän Max befinna sig i den Knugliga Hufvudstaden och jag hade jättegärna träffat honom men pga alltings allmänna jävlighet blir det lite svårt. Det är ju nämligen så att one of these things är jobbrelaterad, och de andra är det inte.
Det här är absolut inte klag över att jag ska tillbringa imorgonkvällen med att kolla på skidfilm, för det kommer bli grymt najs, men det är klag på att alla saker ska hända samma dagar. Varför kunde inte en av grejerna varit idag, eller igår? Va?

Och lördag är lika bäng. Då är det både HappyMTB:s tioårsjubileum i Hellas, Martin Söderström Invitational i Uppsala och premiär för Into The Mind på kvällen. Lite mer lättkoordinerat, men jag missar MSI vilket faktiskt är lite sugigt.

Kontentan av det hela – dygnet skulle behöva ha 48 timmar. Eller så skulle jag behöva avskaffa mitt sömnbehov. Eller nått. Något är fel, det är iallafall utgångspunkten.

Dessutom känner jag mig oförklarligt argsint och det stämmer inte. Jag ska inte vara PMS:ig just nu.
Random.

Det är bara.. mycket.
Ska nog gräva ner mig under en filt och lyssna på Bara För Mycket från Tjenare Kungen bara för det. Kan någon förresten starta en namnlista för att få med Josefin Neldén i fler filmer? Vette tusan varför, men både i Tjenare Kungen och Känn Ingen Sorg spelar hon rollfigurer som jag bara tokälskar. Jag menar Lena, i första scenen när hon och killarna blir jagade av fotbollshuliganer? Hur rolig?
Aaaah!
Tusen gånger bättre än den där klyschiga Eva-karaktären. Eva blir aldrig någon egen person, eller jo, kanske i slutet. Men mest är hon Pål och Johnnys drömmar. Hemskt. Jag vill aldrig vara så, jag vill alltid vara en egen. Därför gillar jag Lena mer än Eva. För Lena skrattar och gråter och slåss.
Tomma skal är inte jag. Kan inte relatera.
Kommer förhoppningsvis aldrig kunna.

Andra fiktiva karaktärer jag relaterar till: Peyton Sawyer, Meredith Grey, Seth Cohen, Naomi Campbell (i Skins, inte den aggressiva fotomodellen), Arya Stark, Ygritte, Santana Lopez, Belgarion, Wall-E, Paige McCullers, Leia Organa, Peregrin Took.. och Morf, ni vet den lilla rosa klumpen i Skattkammarplaneten.

(Ja, den här bloggen är jävligt random förtillfället.)

Musiktips: Twenty One Pilots – Ode To Sleep