Ännu ett inlägg som lider av ett bad case av ”jag vet att ingen bryr sig men det är min blogg så jag skriver om vad jag vill”.

Om vi bortser från att det i nittionio fall av hundra inte är okej att göra covers på Beatles eftersom Beatles är lite mer än heliga och så vidare, och om vi bortser från att Glee är den minst sammanhängande teveserien i univärldshistorien, och att manusförfattarna gör bort sig tre gånger så ofta som dom gör någonting rätt.. om vi bortser från det – kan vi då bara ta en kort sekund och imponeras över Lea Michele?

(Jag kommer lipa sönder när det är dags för avsnitt tre, hur mycket jag än ogillade Finn.)

Och kan vi även ta och hålla några tummar för att Santana kommer vara sjukt awkward i nästa avsnitt? Fanon goes canon, plz? Lär väl inte hända, men tänk vad kul det hade vart. Oavsett vilket hoppas jag att de kära manusförfattarna har begripit att de bör fösa över så mycket av storyn som möjligt på Kurt, Rachel och Santana, för seriöst, tevevärlden behöver mer av deras adorkable banter. Och boyfriend/girldfriend pillows, och ja. Mer loftlife och mindre Lima, OH helt enkelt.

Ja, ni ser ju.

Glee.
Vadfan..?
Det är som en drog.
Kan inte sluta bry mig.

– – –

Apropå något helt annat – 91 dagar till Val Thorens.
Vet inte om jag ska dansa en segerdans över att det ”bara” är nittioen dagar kvar, (en mycket stillsam segerdans, dear roomie har gått och lagt sig), eller om jag ska flippa ur för att det är så mycket jag måste hinna göra innan dess och min tid räcker aldrig till.
Time will tell.

– – –

Apropå ytterligare en helt annan sak – The Rose är en sjukt underskattad låt. Särskilt andra versen.

it’s the heart, afraid of breaking, that never learns to dance
it’s the dream, afraid of waking, that never takes the chance
it’s the one who won’t be taken, who cannot seem to give
and the soul, afraid of dying, that never learns to live