Lyckokaoset som uppstår i en Instagramtråd när ett gäng snösvultna idioter inser att det är exakt 100 dagar tills vi återförenas på diverse bussar med destination Den Bästa Platsen På Jorden. (En av de bästa iallafall.)

Åh, lyckofnattet. Åh, skidpolarna. Åh, Val Thorens.

När det går att räkna dagar blir att som vanligt så himla verkligt. Och även om jag är nästan 100 procent säker på att jag kommer ha stått på ski innan nyårsresan känner jag ändå redan nu att det första jag kommer göra när bussen släpper av oss på Place Peclet är gå till första bästa snöhög och slänga mig raklång i den på rygg och bara andas. För det är alltid lite mer på riktigt där. Jag är alltid lite mer på riktigt där.

Och sen ska jag bara njuta. Bara åka tills fötterna ramlar av och jag kortsluts av för mycket alpluft. Och äta Pain Chocolat till frukost, och hasa (jag går inte i VT, jag hasar) ner till Kinabalu och hälsa på Eric och Nila och lura i dom någon rövarhistoria om att jag hoppade av skolan och har backpackat runt i Östeuropa i två år och se om dom går på det, och sedan ska jag berätta att jag faktiskt har pluggat klart och jobbar, och dricka ett stort glas jordgubbssaft. Och sen ska jag hasa vidare och se om farfar Roger är kvar i byn, och köpa ChupaChupsklubbor och billigt rosé på Sherpa och åka pulka, och, och, och…!

Herrejävlar. Det är som om jag har arkiverat all längtan tills nu och så fort jag ens snuddade blixtlåset till den delen av hjärnan förintades det och alltid bara splashade ut i en överpeppad, osammanhängande sörja.

Ursäkta röran vi bygger om. Fast inte.

Men ååh.

Åååååååh!

Hem.

Äntligen.

Ja.

Bara för att spåra ur lite till tänker jag nu bjuda er på en kavalkad av goggelbrännor.

Heddas gogglebrännor genom åren – ett urval:

2008
2009

2010

2011

2012
2013

Skidor. 100 dagar. Håll ut.