Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: oktober 2013

Igenkänningsfaktor?

Barnstjärnor som publicerar sina krossade hjärtan och sammanbrott på bästa sändningstid. Inte för att sändningstid är relevant nuförtiden, men ändå. Everytime dök upp i den tablåstyrda musikvideoerans sista, flämtande dödsryckning och jag kommer fortfarande ihåg kontrasten hemma i tevesoffan, från den dysterheten till Josefine Sundströms käcka Voxpop-manér.
Så märkligt.

Och jag tänker, att vissa saker är bra att inte glömma. Som att bakom varje agentstyrd, superstylad, medietränad supersensation finns en människa. Och bara för att vissa kan vända sina krossade hjärtan till något som ger ekonomisk vinning betyder inte att dom är mindre människor för det. Alltså, inte till storleken mindre, utan till värdet mindre.

Jag är lite smått osäker på vart jag vill komma med det här, vilket brukar vara en gemensam nämnare för flertalet av mina nattbloggar, men jag har väldigt svårt att hantera den sortens humor som görs direkt på någon annans bekostnad. Jag är så osäker på hur högt pris en person kan förväntas betala av den enda anledningen att hen är publik.

En annan tänkvärd sak, som är lite mer konkret:
En miljon sekunder är lite drygt elva dagar. En miljard sekunder är mer än 31 år.

PS. Tycka vad man vill om Wrecking Ball, och Miley Cyrus, men kom inte och säg att hon inte kan sjunga.

Tankar

Ja men alltså.. VT i februari är ju så gott som spikat nu. Väntar bara på slutgiltigt besked (och kostnad) om boendet. Men så insåg jag just att FWT-tävlingen i Fieberbrunn ligger helgen efter ISPO. Åka Stockholm – München – Fieberbrunn – Val Thorens kanske? Inget ont om världstourens pressmeddelanden, för de är ofta riktigt snabba, men det hade varit kul att täcka en tävling på plats. Det känns alltid lite småsegt med färdiga citat.. då får man ju inte välja vilka man snackar med.

Next up: Hedda försöker komma på en plan för att hålla sig kvar nere i Alperna mellan början av mars och påsk.

Nu vill jag ha vinter. Har dock allt värre ångest över hur mycket jag inte hinner träna, men det ordnar sig nog. Jag får väl ta det lite lugnt på nyår helt enkelt.
As if.

Borsta tänderna = sitta i jägarställning.

SL-kort är inte liftkort, men jag lär mig aldrig

Öh. Ni vet känslan av att vara den som orsakar ett stopp i tempot i morgonrusningen på T-Centralen? Kanske inte, men för er som inte vet kan jag berätta att det känns ungefär lika kul som att tappa brickan i matsalen på mellanstadiet, eller att säga ”tack detsamma” när personen i kassan på Max/BK/Donken säger ”smaklig måltid”.

Stelt.

På senare tid har det hänt allt mer ofta att jag med långa kliv och lämpligt soundtrack i lurarna marscherat fram mot spärrarna för att prompt tvärstoppas av plexiglasskivorna som inte flyttar på sig. Fasoner. Pah. Vik hädan, livlösa objekt!
Händer inget. Eller ja, det som händer är att jag känner hur personen som gått bakom mig kommer lite för nära, eftersom jag orsakat ett oväntat stopp. Och det är pinsamt, och jobbigt, och det tar alltid en eller ett par sekunders förvirring innan jag inser vad jag gjort fel.

Hjärnan säger ”liftkortet ligger i fickan, tout c’est bon”.
SL-spärren säger ”försök inte med några Jedi Mind Tricks på mig ditt skrangliga åbäke, hit med kortet annars kommer jag gå all-in-Gandalf på dig din satans balrog”.

Fan. Igen.

Och det här med att backa, ens ett par decimeter, i en Stockholmsk morgonrusning. För den som inte visste det så är det som att begå ett visserligen snabbt övergående men dock socialt självmord. Det är att ta sig själv i nackskinnet och med full kraft hiva ner sig själv till botten av morgonrusningens näringskedja. Så långt ner att du inte ens nuddar skosulorna på de förvirrade femtioplussare med gigantiska resväskor och en dialekt och ett kroppsspråk som omgående bekräftar att de inte har en aning om vad de sysslar med, har gått vilse på jakt efter Arlanda Express och möjligen aldrig tidigare har satt sin fot i Suckarnas Gång. Så långt ner.

Kontentan av det hela: SL, nästa gång ni byter ut/försämrar/lagar/hutlöst upphandlar installerandet av nya spärrar, kan ni slå en pling till SkiData? Så slipper jag invaggas i säkerhet när jag känner lift.. förlåt, SL-kortet i jeansfickan, slipper mosa nästippen mot plexiglas ännu en gång (för är det någonting jag inte gör så är det att lära av mina misstag) och slipper bli hatad av min temporära omgivning.

Det är bara en känsla, men hade det inte var praktiskt?

Man måste vara bäng för att inte bli galen

En av de bästa sakerna med musik är att när rätt låt dyker upp vid rätt tillfälle kan det helt plötsligt kännas som om man har små moln (målln) under fotsulorna som får en att sväva några centimeter ovanför gatstensskrovlet.

Och på tal om det. The Ark. It Takes A Fool To Remain Sane. Om man räknar genomsnitt så har jag lyssnat på den låten säkert en gång i veckan de senaste tretton åren, och den blir bara bättre och bättre. Hur? HUR?!

Fantanastiskt.

Ägg.

Lite hastigt och lustigt blev det bestämt att den här filuren kommer och besöker mig från imorgon tills på fredag. Det föreligger en viss risk för att det kommer bli en hel del Val Thorens-planerande på torsdag kväll om jag känner oss rätt.

Och holy crapsters vad jag vill ha vinter nu.
Kommer nog få min födelsedagspresent till mig själv med posten imorgon också. För att spä på abstinensen ytterligare och sådär va.

Stämningsfullt

Att skriva recension av Into The Mind och samtidigt lyssna på Howard Shores magiska soundtrack till Sagan om Ringen och The Hobbit är nog det bästa jag har gjort idag.

Definitivt roligare än att sitta i telefonkö och bråka med torktumlaren.

Recensionen ifråga landar snart på en skidsajt nära dig.

Häppåre.

Från punkt A till.. inte punkt B iallafall

Säsong två kom tillbaaaaaa-aaaaka!

Speaking of teveserier – Homeland: Saul kan dra något gammalt över sig, Dana är den enda som är i närheten av relaterbar, och yay för nya analytikertjejen, och Peter Quinn.
Fan, Dana ger mig nästan lite Peytonvibbar, for better or worse. Virrigare karaktär får man väl leta efter, men hon gjorde hela One Tree Hill på sin tid, och det var ändå. Ja.
Som jag ville gå på TRIC och lyssna på Jimmy Eat World och Fall Out Boy. Och som ingen av mina jämnåriga polare gillade musiken i den teveserien. För evigt ett mysterium, det.

Och apropå One Tree Hill, jag har tänkt på en sak. På franska heter hela serien Les Frères Scott vilket ordagrant betyder Bröderna Scott, och det är väl inget fel i det egentligen, då själva urplotten i serien kretsar kring Lucas och Nathan. Men om man tänker efter, och tittar ett tag, så tar tjejerna över. Eller så inbillar jag mig det för att jag är tjej, men Brooke, Peyton, Haley, och även birollerna som Rachel, Deb och Karen är så mycket färgstarkare än killarna. Ja ja, basket och hjärtfel och det ena med det femte, men vissa saker, som Brooke och Peytons kaosiga vänskap, det fastnar mycket mer. Äsch, jag vet inte. Det är flera år sedan jag kollade på One Tree Hill senast, men jag kan likförbaskat inte radera avsnitten från hårddisken. Säsong 1-4 var guld. Allt därefter ignorerar jag å det grövsta.

Vid närmare eftertanke ballar väldigt många teveserier ur efter fjärde säsongen. Förutom Grey’s då. Det må vara ett känslomässigt eländeskluster utöver det vanliga men urspårat? Njaäe..
Fast jag kanske är partisk där, bara för att några av de allra bästa karaktärerna  (läs: Arizona) dyker upp först efter säsong fyra. Jag kan inte ens föreställa mig Grey’s utan Arizona nu.
Shonda Rimes är ondskefull och jag tänker inte ens tänka på säsong åtta och nio för att, nej. Men tevevärlden behöver fler barnkirurger som åker runt i Heelys.

Låtar som jag alltid kommer förknippa med One Tree Hill – ett blandband:

  • Dashboard Confessional – Hands Down
  • Feeder – Feeling A Moment
  • Switchfoot – Dare You To Move
  • The Weepies – World Spins Madly On
  • Fall Out Boy – I’ve Got A Dark Alley And A Bad Idea..
  • The Replacements – Here Comes A Regular
  • AFI – Prelude 12/21
  • Jimmy Eat World – Disintegration
  • La Rocca – Non-Believer
  • 8mm – Forever & Ever Amen
  • Mozella – Light Years Away
  • Story Of The Year – Sidewalks (Acoustic)
  • Spice Girls – Wannabe
  • The Kooks – Naive
  • José Gonzales – Heartbeats
  • Tyler Hilton – You’ll Ask For Me
  • Head Automatica – Beating Heart Baby
  • The Get Up Kids – Overdue
  • Gavin DeGraw – I Don’t Wanna Be

Låtar som jag alltid kommer förknippa med Grey’s Anatomy – också ett blandband:

  • Brandi Carlisle – The Story
  • Anna Nalick – Breathe
  • Damian Rice – 9 Crimes
  • The Cardigans – Live and Learn
  • KT Tunstall – Universe & U
  • Snow Patrol – Chasing Cars
  • The Weepies – World Spins Madly On
  • Joshua Radin – Closer
  • Let’s Go Sailing – All I Want From You Is Love
  • Missy Higgins – Where I Stood
  • The XX – Islands
  • Benjamin Fracis Leftwich – Atlas Hands
  • The Fray – How To Save A Life

Låtar som jag alltid kommer förknippa med The OC – nu har jag fått upp farten på det här med listorna alltså.

  •  Death Cab For Cutie – A Lack Of Color
  • Jeff Buckley – Hallelujah
  • Spoon – The Way We Get By
  • Modest Mouse – The World At Large
  • The Eels – Saturday Morning
  • Jet – Move On
  • Alkaline Trio – We’ve Had Enough
  • Strays Don’t Sleep – For Blue Skies
  • Rooney – Popstars
  • The Thrills – Big Sur
  • Ryan Adams – Wonderwall
  • Super Furry Animals – Hello Sunshine
  • Nada Surf – If You Leave
  • The Killers – Smile Like You Mean It
  • Elliott Smith – Twilight
  • Youth Group – Forever Young
  • Phantom Planet – California

Eh ja. Det här spårade ur nåt radikalt. Så blir det ibland.
Nu ska jag nostalgisomna till tonerna av något ovanstående. Pöss.

I want the perfect moments

Jag har ett ord. Ett. Ord.
Unpropohejt.

Ja jävlar.
Syre.