Barnstjärnor som publicerar sina krossade hjärtan och sammanbrott på bästa sändningstid. Inte för att sändningstid är relevant nuförtiden, men ändå. Everytime dök upp i den tablåstyrda musikvideoerans sista, flämtande dödsryckning och jag kommer fortfarande ihåg kontrasten hemma i tevesoffan, från den dysterheten till Josefine Sundströms käcka Voxpop-manér.
Så märkligt.

Och jag tänker, att vissa saker är bra att inte glömma. Som att bakom varje agentstyrd, superstylad, medietränad supersensation finns en människa. Och bara för att vissa kan vända sina krossade hjärtan till något som ger ekonomisk vinning betyder inte att dom är mindre människor för det. Alltså, inte till storleken mindre, utan till värdet mindre.

Jag är lite smått osäker på vart jag vill komma med det här, vilket brukar vara en gemensam nämnare för flertalet av mina nattbloggar, men jag har väldigt svårt att hantera den sortens humor som görs direkt på någon annans bekostnad. Jag är så osäker på hur högt pris en person kan förväntas betala av den enda anledningen att hen är publik.

En annan tänkvärd sak, som är lite mer konkret:
En miljon sekunder är lite drygt elva dagar. En miljard sekunder är mer än 31 år.

PS. Tycka vad man vill om Wrecking Ball, och Miley Cyrus, men kom inte och säg att hon inte kan sjunga.