Öh. Ni vet känslan av att vara den som orsakar ett stopp i tempot i morgonrusningen på T-Centralen? Kanske inte, men för er som inte vet kan jag berätta att det känns ungefär lika kul som att tappa brickan i matsalen på mellanstadiet, eller att säga ”tack detsamma” när personen i kassan på Max/BK/Donken säger ”smaklig måltid”.

Stelt.

På senare tid har det hänt allt mer ofta att jag med långa kliv och lämpligt soundtrack i lurarna marscherat fram mot spärrarna för att prompt tvärstoppas av plexiglasskivorna som inte flyttar på sig. Fasoner. Pah. Vik hädan, livlösa objekt!
Händer inget. Eller ja, det som händer är att jag känner hur personen som gått bakom mig kommer lite för nära, eftersom jag orsakat ett oväntat stopp. Och det är pinsamt, och jobbigt, och det tar alltid en eller ett par sekunders förvirring innan jag inser vad jag gjort fel.

Hjärnan säger ”liftkortet ligger i fickan, tout c’est bon”.
SL-spärren säger ”försök inte med några Jedi Mind Tricks på mig ditt skrangliga åbäke, hit med kortet annars kommer jag gå all-in-Gandalf på dig din satans balrog”.

Fan. Igen.

Och det här med att backa, ens ett par decimeter, i en Stockholmsk morgonrusning. För den som inte visste det så är det som att begå ett visserligen snabbt övergående men dock socialt självmord. Det är att ta sig själv i nackskinnet och med full kraft hiva ner sig själv till botten av morgonrusningens näringskedja. Så långt ner att du inte ens nuddar skosulorna på de förvirrade femtioplussare med gigantiska resväskor och en dialekt och ett kroppsspråk som omgående bekräftar att de inte har en aning om vad de sysslar med, har gått vilse på jakt efter Arlanda Express och möjligen aldrig tidigare har satt sin fot i Suckarnas Gång. Så långt ner.

Kontentan av det hela: SL, nästa gång ni byter ut/försämrar/lagar/hutlöst upphandlar installerandet av nya spärrar, kan ni slå en pling till SkiData? Så slipper jag invaggas i säkerhet när jag känner lift.. förlåt, SL-kortet i jeansfickan, slipper mosa nästippen mot plexiglas ännu en gång (för är det någonting jag inte gör så är det att lära av mina misstag) och slipper bli hatad av min temporära omgivning.

Det är bara en känsla, men hade det inte var praktiskt?