Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: november 2013

Vad läser folk egentligen?

I slutet av veckan publicerade jag två väldigt olika artiklar. Den ena – resultatet av ett test av lavinappar (min exakta åsikt om dessa skapelser kommer efter Lucia, när vi gjort klart del två av testet), och den andra – en otroligt oviktig text om vilka skidor jag tycker är snyggast i år.

Nu har bägge legat live tre-fyra dagar, och jag kan efter en titt i admin konstatera att artikeln om skidors utseende lockat drygt 33 procent fler läsare än artikeln om lavinappar. Den har även fått fler kommentarer. Kring detta tänker jag såhär:

  • Freerides genomsnittliga besökare (inte core-besökare utan genomsnittet) läser hellre om ovansidan på exempelvis Sir Francis Bacon än om ny teknologi inom ett riskfllt område av skidåkningen. Kan man då anta att den genomsnittlige Freeridebesökaren inte ägnar någon större del av sin tid åt skidåkning som kräver lavinkunskap och -utrustning? Det vet jag inte men det känns ju så.
  • Kommentarerna på artikeln om lavinappar är föga förvånande mer ingående och analyserande.
  • Den övergripande känslan hos de som kommenterat artikeln om skidor är ”meh”.
  • Slutsats: de aktiva medlemmarna (oklart hur många dessa är) uppskattar inte ytliga mainstreamtexter, och drar sig inte heller för att tala om det. De ”tysta” besökarna däremot – de som läser och söker information men aldrig kommenterar, uppskattar dem desto mer.

Det är väl tur att jag gillar att skriva båda sorter.

Test av lavinappar, del ett.

Det är inte så där överdrivet ofta som jag känner att jag skriver om saker som verkligen kan handla om liv och död, men lavinrelaterade grejer är en sån sak.
Tidigare i höstas gjorde jag, två killar från Freerides forum, och Mårten från Åre Lavincenter ett första test av lavinappar.

På grund av årstiden var det ett barmarkstest, och att vi gjorde det var mest för att se om det överhuvudtaget skulle vara värt att testa apparna i riktiga förhållanden till vintern. Resultatet var.. varierande, och för en amatör på området som mig även ganska oroväckande.

Om du är intresserad av att läsa testet finns hela texten på DEN HÄR LÄNKEN.

I övrigt ville jag mest säga till alla som tänkt åka utanför de färgglada pinnarna i vinter att skaffa en transa, och lär er använda den. Och åk inte offpist med folk som saknar utrustning, eller vars kunskapsnivå känns osäker.

Kan även rekommendera att ni skaffar/lånar boken Free Skiing av Jimmy Odén. Man kan inte läsa sig till allt, men det som går att läsa sig till står i den boken.

Hörs!
/H

Säg hej till mina nya vänner

Förresten, för er som inte befinner er på Instagram (jag avundas er.. jag håller så sakteliga på att avveckla min egen närvaro där, men änywho), här är en bild på min födelsedagspresent/julklapp till mig själv:

Om någon undrar är det ett par Armada TST 183 med Marker Baron. Förra årets grafik, för den är mycket snyggare än årets. Kollar man nära så är skidorna lite glittriga till och med. På ett snyggt sätt – inte weirdo-Twilight-trams.

Känns som att jag lyckats täcka upp de flesta luckorna i skidförrådet nu faktiskt. Ett par park/pist/leklagg, ett par långa, halvbreda med hybridbindning, och ett par fullrockade pudermonster som de flesta skrattar åt men jag älskar. Och en snowboard.

Kommer bli kul att få med mig allting ner i vinter också.. jag kommer nog få ta det i etapper. Som jag tänker tar jag med mig TST:na och Kurona på nyår, och låter Kurona stanna kvar nere i VT, för risken att jag behöver dem i januari i Sverige är ganska liten. Sedan tar jag med mig TST:na och parklaggen via ISPO. Brädan får jag helt enkelt klara mig utan, men det är rätt lugnt, för jag åker sällan bräda när det inte är vårslask.

Kan det vara nästnästa helg nu, tack?

Saker

1. Vår lya under skidtestar(festar?)helgen i Tandådalen har alla förutsättningar att bli en legendarisk sammankomst med grava forumnörderitendenser. Eller vad sägs om följande konstellation med folk: Jag, Jibberisch, Julius, Björn, Lill-Jesper, Lill-Jocke och kanske Jarle. Herrejisses. Plus en massa annat kul folk som kommer vara där men bo i andra stugor. Hoppas det snöar ordentligt nu också.

2. Har hittat en ny form av tortyr – zooma in Val Thorens med omnejd på Google Maps. Bilderna precis där är tagna på vintern, och man kan till och med se spåren efter folk som åkt Grand Fond-Orelle och Lac du Lou. Hur bra det var för abstinensen? Inte alls, kan jag meddela.

3. På söndag ska jag vara smakråd åt Jibberisch när han letar efter nya skidkläder. Det kan bli spännande, jag gillar ju som bekant att hämta min inspiration när det kommer till färgval från typ fruktsallader och Disneyfilmer. Sith-lorden är en smula med återhållsam i sina färgval.

Nu är klockan halv två, alltså way past läggdags. Godnatt.

Tillbakakastningsbilder

Jag håller på och överför allting på min dator till externa hårddiskar eftersom datorn ifråga lät som om den hade en uppretad hamster instängd i sig imorse och jag misstänker att den överväger att krascha.
Datastädningen medförde hursomhelst ett visst sållande bland bilder, och jag hittade några opublicerade från SST-finalen i Åre i våras.
Varsegod.

 

 

 

(Jag är inte helt säker på vilka åkarna på de två första bilderna är, men om någon vet får ni gärna meddela mig så skriver jag dit namnet. De två nedersta bilderna är Jesper Tjäder.)

Undantag som bekräftar regler

”Dagens publiksiffra är 5 068 personer, vilket väl får ses som gödkänt, eftersom det är 68 fler än arenans kapacitet.”

Jag vet inte om folk som inte har varit i Falkenberg, eller inte varit i Falkenberg någon annan årstid än på sommaren, kan begripa hur häftigt det här är. Eller som pappa sa på telefon innan idag – hela stan går liksom runt och småler.

Och kanske är det lite extra sjukt med tanke på att dom var en kvart från att åka ur för bara ett år sedan. Och kanske kommer de bara gå upp för att ramla ner lika fort igen, men då får det väl vara så. FF spelar rolig fotboll, och killarna i laget har moderklubbar som Arvidstorp, Vinberg och Stafsinge. Det är liksom hela stans lag, många gamla pojklagstränare som kan ta åt sig lite av äran. (Och är de inte från stan så kommer de från Elfsborg, som precis som HBK får se sig om efter något annat farmarlag nu.)

Slutsats: Häftigt.

(Nu är det bara Tyresö – Fortuna Hjørring och Malmö – Wolfsburg kvar, sedan lovar jag att bloggen ska handla uteslutande om vintersport tills allsvenskan drar igång igen. Möjligtvis med undantag för om jag åker och kollar på Lyon i vinter, men det är väl tveksamt. När jag väl är i snön blir allt annat väldigt perifert.)

Besvikelsen

Jag vaknade av mig själv klockan åtta. Och kände mig utvilad. (Bara det är ett mindre mirakel.)

Sedan gnuggade jag mig i ögonen, och tittade ut genom fönstret, som jag alltid gör efter som jag bor på fjärde våningen utan insyn och kan skita i tråkiga inredningsdetaljer som rullgardin/persienn.

Fick århundradets adrenalinrusch. Utanför fönstret – allting var vitt. Är fortfarande vitt, vid närmare eftertanke. Och min hjärna bara ”SNÖ!!!1”.

Tre sekunder senare – min hjärna bara ”dimma”.

Den besvikelsen.. jag vet inte om alla kan förstå. På de sekunderna hann jag gå igenom exakt var jag har alla mina vinterkläder, ta en lång imaginär promenad genom skogen i Runby och dricka en dryg liter imaginär varm choklad med minimarshmallows.

Nu överväger jag istället att rulla ihop mig till en boll under täcket och stanna där med Pokemon X som enda sällskap resten av dagen.

Om grubbel, fotboll och en massa nya liftar

Ibland vill jag slå mig själv lite i huvudet för att jag inte läste mer om att vara introvert när jag var yngre. För en främmande människas ord på en datorskärm är inte så oväsentliga som det kanske låter.

”..it’s not that I don’t have any friends – I have plenty of individual people that I feel close to. The issue is that I’m not needed by anyone. I belong to no group. I do not complete anyone’s puzzle..”

Innan någon ger sig på att psykoanalysera mig eller uttrycker oro på något annat vis vill jag bara säga att jo, jag känner mig visst behövd. Men kärnan i just det här citatet är att aldrig ha en flock, att alltid känna en, eller två personer men aldrig hundraprocentigt vara en i gänget.
Jag vet inte ens om jag skulle vilja vara det någon gång. Helt inkorporerad i ett gäng. Å ena sidan är jag väldigt bestämd med att inte låta andras meningar om personer påverka mina egna åsikter om nämnda individer tills jag själv träffat dem och kunnat avgöra själv. Jag vill ge varenda jävel en ärlig chans. (Om personen ifråga sedan bränner chanser.. då är det en annan historia.)
Å andra sidan är jag i det närmaste inkapabel att hålla kontakten med stora, utspridda vänkretsar. Antagligen för att jag bara har kapacitet att verkligen bry mig om ett fåtal individer. Eller något i den stilen.

Nu tycker jag själv att jag låter som världens minst empatiska person, vilket, om jag får säga det själv (gå och gräv ner dig, jante) inte alls stämmer. Men en normal dag blir jag alldeles lagom slutkörd bara av de sociala interaktionerna jag deltar i på arbets/skoltid, så oddsen att jag sedan ska orka prata i telefon med någon, om något som inte är beroende av att talas om precis just då – höga.

Jag vet att jag inte behöver ha dåligt samvete, för alla har vi olika stort behov av egentid och yada yada, men de där gångerna när jag drabbas av en plötslig längtan efter att ha en flock på riktigt, då vrålar hjärnan i versaler att det är mitt eget fel – om jag inte vart så jävla dålig på att höra av mig – folk glömmer bort den som bara packar ihop och försvinner.

Sen lugnar jag ner mig och inser att med tanke på hur jag är som person, och att jag skriver ner saker i en stillatigande dagbok istället för att prata med folk, är det kanske inte så konstigt att jag hellre har individuella vänner än en flock.

Dessutom slipper jag skitsnacket som per automatik alltid verkar uppstå i större, sammanhållna grupper. Ett ständigt (ibland tror jag att det är omedvetet, men ändå) jagande efter positioner, ett ständigt vädrande av åsikter kring vad den ena eller andra personen har sagt eller gjort. Vem kan man lita på då?
Jag gillar mina utspridda vänner av många anledningar, inte minst för att de är underbara människor hela buntet, men en bonus är att de för det mesta inte känner inte varandra speciellt väl, vilket betyder att om jag är arg på eller orolig för en kan jag prata med en annan utan att riskera att hamna i en Mean Girls-skärseld av ”vet du vad hon sa om dig”.
Bra sak.

Men ja, efter att ha inlett denna lördag med en ganska grubblig blogg vill jag nu prata om två andra saker som ligger mig varmt om hjärtat. Lokalpatriotism (läs: Superettan-fotboll) och infrastruktur (läs: liftar).

1. Idag klockan fem kan (bör) Falkenbergs FF vara lag nummer 62 som når Allsvenskan. Och kalla mig medgångssupporter om ni vill, för väldigt länge var FF ett lag jag inte hyste många positiva känslor för. De var, så vitt jag förstått saken, ganska ensamma i stan om att locka över pojklagsspelare från andra små klubbar, och sånt stör i en liten håla som Falkenberg. Plus att de väldigt länge var rätt kassa och tråkiga. Men skam den som inte kan byta åsikt (eller flytta till en annan Superettanhåla och per automatik bli extremt lokalpatriotisk för att LSK det året var bättre än FF).
Det är laget från havet och vilka plattityder som helst, men det är också laget som har en sån usel budget att de bor på campingar och att halva näringslivet på orten går in och sponsrar flygbiljetter till en bortamatch. Det är laget där bengalböter på mellan fem- och tiotusen kronor är stora summor, med en idrottsplats (bara en sån sak, en idrottsplats, in your face alla jävla sponsornamnsarenor) som snart inte ens duger för Superettan, med en publik som oavsett årstid nittionio gånger av hundra agerar som om IP är insvept i den ruggigaste av novemberdimmor. Det är spelare som ingen kunde namnet på innan säsongen startade, det är gräsrötter och snömatcher och lite jävla jordnärhet som behövs i en fotbollsvärld som mer och mer känns som om den är byggd av glittrande luftslott.
Jag kan inte inte gilla det.

2. Någon har tryckt på stora renoveringsknappen i Tre Dalarna. Flaskhalsarna i Meribel, de äckliga äggliftarna till Plattieres och Saulire, byttes ut förra och förrförra åren, och massa gamla liftar i Courchevel och Menuires har redan bytts till snabba kopplingsbara. Men nu är det tydligen VT:s tur.
(Jag räknar inte bygget av Thorens-funitelen, seriöst, sicken jävla onödig konstruktion.)
Områdets med råge mest överbelastade lift, Plein Sud, får äntligen den avlastning den behöver i och med att det gamla 3 Vallées-kopplet renoveras och byggs om till kopplingsbara fyrstolar. Baksidan av mina smalben är för evigt tacksamma. Kommer dock sakna den lilla högtalaren vid avstigningen av ettan, som hjälpsamt sprakade ur sig ”Attention! Descente sur quinze metres!” eller något i den stilen när man närmade sig. Ettan får förresten inte bara stolar, den får även ett gäng ägg, för att lättare kunna transportera den humanioda formen av dito (ägg) till the one and only Fylleduschen. Vilken bra idé. Inte. Suck. Jaja, whatev.
I samband med ombyggandet ägnar SETAM (liftbolaget) sig även åt oförklarliga namnbyten.

3 Vallées 1 = TSC des Pionniers
3 Vallées 2 = TSD 3 Vallées
Funitel de Bouquetin = Funitel de 3 Vallées

Wut? Je ne comprends pas. Vad var det för fel på Bouquetin? Hur korkade tror dom att folk är? Hela området är ju smockat av skyltar och andra hjälpmedel som ska fösa knögglet i rätt riktningar. Men iallafall.
Som om inte det vore nog med investeringar för en vinter har de även gjort något som jag är lite mer än småsur över, nämligen bytt ut Peyron (den nedre av de två supersnigliga stollifarna i Orelle) till en snabb sexstol. Vad fan? Hela grejen med Orelle är att det ska vara snigligt och otillgängligt och därför per automatik uppmuntra knögglet att ta vägen någon annanstans, där jag inte lika gärna vill vara. Oförskämt, på min ära.
Men bakbenen är likväl tacksamma.
Peyron får i vilket fall som helst behålla sitt namn. Det var ju trevligt. (Även om ett namnbyte kanske hade kunnat avleda det allra knöggligaste knögglet?)

I en annan del av Savoie, La Tania, har de skrotat vad jag misstänker är Tre Dalarnas sista tvåstolslift (och en trestol och en halv knapplift men vem bryr sig, jag gillar tvåstolsliftar okej) till förmån för ännu en sexstolslift. Och ja, det är väl jättetrevligt för den som ska från La Tania till 1850 (som inte heller heter 1850 längre efter att Courchevel skrotat siffrorna och kör med små piffiga tilläggsnamn istället – ännu en sak som min förändringskänsliga hjärna har svårt att ta till sig) men jag gillade den där liften, okej? Den var fascinerande långsam, gick i solen och erbjöd både vidunderlig utsikt över landskapet ner mot Moutiers, en bra möjlighet att spana åklinjer ner mot La Tania, och perfekt koll på om någon gett sig på hajken upp mot Rocher de La Loze.
Och ja, jag vågar påstå att den alltid gick till solen, eftersom ingen Val Thorens-bo vid sina sinnens fulla bruk beger sig til Courchevel om det inte är åtminstone lite soligt. Jag har bara åkt den i fördelaktigt väder – därför blir slutsatsen att vädret vid den liften alltid är fördelaktigt. Enkelt.

Men nu har jag dravlat färdigt för denna gång, som vanligt råder det viss osäkerhet kring huruvida jag egentligen lyckats förmedla något av värde, men om någon mer än jag hyser ett onödigt stort intresse för skidorts-infrastruktur har jag kanske lyckats göra den hypotetiska personen glad.
Alltid något.

Tills vi möts igen.
H

Untz-untz

Samma jävla granne som verkar vara lyckligt ovetande om att hens nya surroundsystem till teven gör att jag somnar till vad helst hen tittar på varenda kväll har fest ikväll.

Ibland. Jag. Människor. Nej. Idioter. Gaah.