Ibland vill jag slå mig själv lite i huvudet för att jag inte läste mer om att vara introvert när jag var yngre. För en främmande människas ord på en datorskärm är inte så oväsentliga som det kanske låter.

”..it’s not that I don’t have any friends – I have plenty of individual people that I feel close to. The issue is that I’m not needed by anyone. I belong to no group. I do not complete anyone’s puzzle..”

Innan någon ger sig på att psykoanalysera mig eller uttrycker oro på något annat vis vill jag bara säga att jo, jag känner mig visst behövd. Men kärnan i just det här citatet är att aldrig ha en flock, att alltid känna en, eller två personer men aldrig hundraprocentigt vara en i gänget.
Jag vet inte ens om jag skulle vilja vara det någon gång. Helt inkorporerad i ett gäng. Å ena sidan är jag väldigt bestämd med att inte låta andras meningar om personer påverka mina egna åsikter om nämnda individer tills jag själv träffat dem och kunnat avgöra själv. Jag vill ge varenda jävel en ärlig chans. (Om personen ifråga sedan bränner chanser.. då är det en annan historia.)
Å andra sidan är jag i det närmaste inkapabel att hålla kontakten med stora, utspridda vänkretsar. Antagligen för att jag bara har kapacitet att verkligen bry mig om ett fåtal individer. Eller något i den stilen.

Nu tycker jag själv att jag låter som världens minst empatiska person, vilket, om jag får säga det själv (gå och gräv ner dig, jante) inte alls stämmer. Men en normal dag blir jag alldeles lagom slutkörd bara av de sociala interaktionerna jag deltar i på arbets/skoltid, så oddsen att jag sedan ska orka prata i telefon med någon, om något som inte är beroende av att talas om precis just då – höga.

Jag vet att jag inte behöver ha dåligt samvete, för alla har vi olika stort behov av egentid och yada yada, men de där gångerna när jag drabbas av en plötslig längtan efter att ha en flock på riktigt, då vrålar hjärnan i versaler att det är mitt eget fel – om jag inte vart så jävla dålig på att höra av mig – folk glömmer bort den som bara packar ihop och försvinner.

Sen lugnar jag ner mig och inser att med tanke på hur jag är som person, och att jag skriver ner saker i en stillatigande dagbok istället för att prata med folk, är det kanske inte så konstigt att jag hellre har individuella vänner än en flock.

Dessutom slipper jag skitsnacket som per automatik alltid verkar uppstå i större, sammanhållna grupper. Ett ständigt (ibland tror jag att det är omedvetet, men ändå) jagande efter positioner, ett ständigt vädrande av åsikter kring vad den ena eller andra personen har sagt eller gjort. Vem kan man lita på då?
Jag gillar mina utspridda vänner av många anledningar, inte minst för att de är underbara människor hela buntet, men en bonus är att de för det mesta inte känner inte varandra speciellt väl, vilket betyder att om jag är arg på eller orolig för en kan jag prata med en annan utan att riskera att hamna i en Mean Girls-skärseld av ”vet du vad hon sa om dig”.
Bra sak.

Men ja, efter att ha inlett denna lördag med en ganska grubblig blogg vill jag nu prata om två andra saker som ligger mig varmt om hjärtat. Lokalpatriotism (läs: Superettan-fotboll) och infrastruktur (läs: liftar).

1. Idag klockan fem kan (bör) Falkenbergs FF vara lag nummer 62 som når Allsvenskan. Och kalla mig medgångssupporter om ni vill, för väldigt länge var FF ett lag jag inte hyste många positiva känslor för. De var, så vitt jag förstått saken, ganska ensamma i stan om att locka över pojklagsspelare från andra små klubbar, och sånt stör i en liten håla som Falkenberg. Plus att de väldigt länge var rätt kassa och tråkiga. Men skam den som inte kan byta åsikt (eller flytta till en annan Superettanhåla och per automatik bli extremt lokalpatriotisk för att LSK det året var bättre än FF).
Det är laget från havet och vilka plattityder som helst, men det är också laget som har en sån usel budget att de bor på campingar och att halva näringslivet på orten går in och sponsrar flygbiljetter till en bortamatch. Det är laget där bengalböter på mellan fem- och tiotusen kronor är stora summor, med en idrottsplats (bara en sån sak, en idrottsplats, in your face alla jävla sponsornamnsarenor) som snart inte ens duger för Superettan, med en publik som oavsett årstid nittionio gånger av hundra agerar som om IP är insvept i den ruggigaste av novemberdimmor. Det är spelare som ingen kunde namnet på innan säsongen startade, det är gräsrötter och snömatcher och lite jävla jordnärhet som behövs i en fotbollsvärld som mer och mer känns som om den är byggd av glittrande luftslott.
Jag kan inte inte gilla det.

2. Någon har tryckt på stora renoveringsknappen i Tre Dalarna. Flaskhalsarna i Meribel, de äckliga äggliftarna till Plattieres och Saulire, byttes ut förra och förrförra åren, och massa gamla liftar i Courchevel och Menuires har redan bytts till snabba kopplingsbara. Men nu är det tydligen VT:s tur.
(Jag räknar inte bygget av Thorens-funitelen, seriöst, sicken jävla onödig konstruktion.)
Områdets med råge mest överbelastade lift, Plein Sud, får äntligen den avlastning den behöver i och med att det gamla 3 Vallées-kopplet renoveras och byggs om till kopplingsbara fyrstolar. Baksidan av mina smalben är för evigt tacksamma. Kommer dock sakna den lilla högtalaren vid avstigningen av ettan, som hjälpsamt sprakade ur sig ”Attention! Descente sur quinze metres!” eller något i den stilen när man närmade sig. Ettan får förresten inte bara stolar, den får även ett gäng ägg, för att lättare kunna transportera den humanioda formen av dito (ägg) till the one and only Fylleduschen. Vilken bra idé. Inte. Suck. Jaja, whatev.
I samband med ombyggandet ägnar SETAM (liftbolaget) sig även åt oförklarliga namnbyten.

3 Vallées 1 = TSC des Pionniers
3 Vallées 2 = TSD 3 Vallées
Funitel de Bouquetin = Funitel de 3 Vallées

Wut? Je ne comprends pas. Vad var det för fel på Bouquetin? Hur korkade tror dom att folk är? Hela området är ju smockat av skyltar och andra hjälpmedel som ska fösa knögglet i rätt riktningar. Men iallafall.
Som om inte det vore nog med investeringar för en vinter har de även gjort något som jag är lite mer än småsur över, nämligen bytt ut Peyron (den nedre av de två supersnigliga stollifarna i Orelle) till en snabb sexstol. Vad fan? Hela grejen med Orelle är att det ska vara snigligt och otillgängligt och därför per automatik uppmuntra knögglet att ta vägen någon annanstans, där jag inte lika gärna vill vara. Oförskämt, på min ära.
Men bakbenen är likväl tacksamma.
Peyron får i vilket fall som helst behålla sitt namn. Det var ju trevligt. (Även om ett namnbyte kanske hade kunnat avleda det allra knöggligaste knögglet?)

I en annan del av Savoie, La Tania, har de skrotat vad jag misstänker är Tre Dalarnas sista tvåstolslift (och en trestol och en halv knapplift men vem bryr sig, jag gillar tvåstolsliftar okej) till förmån för ännu en sexstolslift. Och ja, det är väl jättetrevligt för den som ska från La Tania till 1850 (som inte heller heter 1850 längre efter att Courchevel skrotat siffrorna och kör med små piffiga tilläggsnamn istället – ännu en sak som min förändringskänsliga hjärna har svårt att ta till sig) men jag gillade den där liften, okej? Den var fascinerande långsam, gick i solen och erbjöd både vidunderlig utsikt över landskapet ner mot Moutiers, en bra möjlighet att spana åklinjer ner mot La Tania, och perfekt koll på om någon gett sig på hajken upp mot Rocher de La Loze.
Och ja, jag vågar påstå att den alltid gick till solen, eftersom ingen Val Thorens-bo vid sina sinnens fulla bruk beger sig til Courchevel om det inte är åtminstone lite soligt. Jag har bara åkt den i fördelaktigt väder – därför blir slutsatsen att vädret vid den liften alltid är fördelaktigt. Enkelt.

Men nu har jag dravlat färdigt för denna gång, som vanligt råder det viss osäkerhet kring huruvida jag egentligen lyckats förmedla något av värde, men om någon mer än jag hyser ett onödigt stort intresse för skidorts-infrastruktur har jag kanske lyckats göra den hypotetiska personen glad.
Alltid något.

Tills vi möts igen.
H