Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

År: 2014 (sida 1 av 5)

Winter Is Coming?

Det har varit varmt här. Det har jag redan berättat, och jag har vad jag minns även nämnt att det gör mig illa till mods. Mina fötter som alltid är kalla, särskilt nu när mina pjäxbatterier tackat för sig, har klarat hela dagar av åkning utan allt för stora protester (vilket kan bero på att pjäxorna allt mer faller in i kategorin ”för stora”, vilket är ett senare problem). På julafton åt vi julmat i solen på Pandas terass och igår satt jag, Charlie och Angelica och närmast svettades nere i solen i Mottaret, plusgraderna har tack vare solens hjälp varit förhärskande etcetera etcetera.

Ni vet.

Det har också varit underligt folktomt. Mont de la Chambre-liften, som förutom att vara platsen där det odödliga uttrycket ”unpropohejt” myntades även är en ökänd flaskhals och köskapare, har inte en enda gång, inte ens på eftermiddagarna när folk rimligen borde vara på väg tillbaka till VT, bjudit på någon form av folkhop stor nog att göra mig frustrerad. Och alla som någon gång stått i en liftkö med mig vet att det inte krävs särskilt mycket för att göra mig frustrerad. Samt att mina ”tränga mig i liftkön”-skills är rätt bra.

Vi for bort till Courchevel i förrförrgår, och även om det var knapert med snö och lite stenigt i vissa backar gjorde det som ingenting för det var även knapert med folk. Det känns verkligen som om de ödesmättade väderleksrapporterna har skrämt bort folk. Eller så är det verkligen många som ”försvinner” på grund av att liftbolagen satt ner foten nåt jävulskt för att ge veckisarna så bra förutsättningar som möjligt. Eller vad sägs om att sätta upp vägspärrar nere efter Moutiers för att hindra att närbelägna skidorter som inte hör till Tre Dalarna bussar upp sina gäster till Val Thorens över dagen? Eller att de inte säljer dagskort eller släpper upp endagsgäster? Håhå jaja.

Courchan var sig likt iallafall, fast där Pradabutiken mitt i backen låg är nu en Moncler-butik istället. Potato potato, om man säger så. Gott om Tanter I Päls och midjekorta jackor som gärna kombineras med visirhjälm, denna styggelse. Och jag har för första gången åkt lift neråt i Tre Dalarna. Denna företeelse är ju betydligt mer vanlig och accepterad i till exempel Val d’Isère, eftersom Face är Face och så vidare, men snön räcker helt enkelt inte till backen ner från mitten av Pas du Lac, så det fick bli nedåtlift.

En annan trist effekt av snöbristen var att Charlie på något vis råkade skrota ner i en icke-översnöad bäck och ramla jättehårt, så nu har hon nog en spricka i ett revben och är allmänt mörbultad och behöver assistans med de mest basala saker, som att knäppa upp pjäxor. Hon har även lyckats tappa vår ena lägenhetsnyckel i springan mellan hissen och det som inte är hiss, så vi har bara haft en nyckel i några dagar. Inte världens flyt för den stackaren just nu..

Men iallafall, tillbaka till vädret. Inatt. Och igårnatt.
Kylan kom, och med den ett tunt lager snö som fått ligga kvar på gatan hela dagen. De enda som inte gläds över detta är mina tår, men i övrigt känns det bara härligt att det äntligen är december även i temperaturen. Härligt att snegla ner över transporten till Menuires och bort mot snowcrossbanan och se snökanonerna gå för högvarv även dagtid. Det plötsliga behovet av att gå in och värma mig efter vart femte åk är ett billigt pris att betala för en normalisering av klimatet. Och nu sitter jag bara och väntar, väntar på att vädret som enligt radarn befann sig i höjd med Lyon för någon timme sedan ska komma hit. Väntar på kräkdumpet som ger alla resebolag som har sen flygtransfer imorgon en klump i magen. Snön. Den är på väg nu, och det är bara timmar kvar. Det känns i luften, det syntes på molnen som hopade sig ner över Moutiers tidigare idag. Och även om inte ens det mest episka dumpet i mannaminne skulle vara tillräckligt för att råda bot på allt stenskravel som omgärdar oss just nu är varje millimeter nåt helt galet välkommet. Jag har spanat, funderat och iakttagit den ofluffiga terrängen i en vecka nu. Förhoppningsvis kan jag hitta luckorna mellan all sten.

Läste även lavinrapporten för regionen, och om någon som är i krokarna läser detta och inte har läst lavinrapporten vill jag bara höja ett varningsfinger. Den där skaren med sockersnö under? Den är inte snäll. Inte någonstans. Det är ungefär samma creepy fälla som i fjol vid den här tiden om inte värre om det nu kommer ett nytt lager snö ovanpå. Ta det försiktigt och tänk efter, och håll kol på WePowder och PisteHors.

Men nä. Nu ska jag gå och lägga mig. Förhoppningsvis kan jag ägna morgondagen åt att köra varv på nya lagg. Ja. Låtom oss sikta på det.

Förväntningar. Alltså. Som det känns nu kommer jag bli extremt besviken om det inte snöar när jag vaknar imorgon. På en skala mellan ”inte så besviken” till ”ni-vet-vilka fick 13 procent” hamnar besvikelsen troligen närmre politiken än vad som är hälsosamt men ja, jo. Snöööö. Ge mig. Nu. Palla.

Hur man knäpper pjäxorna åt någon med ledset revben, tydligen.

 

Änder i motljus.

 

Målln. Målln is the shit.

Ej skidåkningsrelaterad fundering: Jag har insett att jag inte riktigt kommer överens med det felciterade citatet som inte är Voltaire, för vissa saker har jag svårt att respektera. Tänker istället att följande känns någorlunda rimligt – jag accepterar din rätt till en åsikt men jag respekterar inte åsikten som sådan.

(Ja, det kan ha diskuterats politik efter ett visst alkoholintag en kväll. Jag skulle kunna skriva en novell om det, men jag låter nog bli. Är vansinnigt stolt över mig själv att jag varken blev arg eller personlig. Sparar ilskan till något mer konstruktivt tillfälle istället.)

Dagens I-landsproblem

Jag måste ha keps på mig när jag sitter på balkongen och internetar (nätet funkar bäst på balkongen av någon anledning). Och det är jättevarmt. Vilket är lite småcreepy men jag tänker inte haka upp mig på det utan istället njuta av att Kylen för en gångs skull inte beter sig som ett kylskåp utan istället är en trevlig bekantskap.
Det beror nog i och för sig delvis på att vinden tvärtemot vad den brukar göra låg i ryggen på liften.. vilket i sin tur gjorde det lite svårt att få ordentligt med fart över första och sista flacken, men det kanske var bra, jag och min guttaperkaboll-åkstil kan eventuellt ha upplevts som både närgången och bångstyrig av x antal veckisar.

Och bara för att jag fortfarande är rätt tillfreds med livet, och för att det snart är jul och sådär så tänker jag komma med en rekommendation.

Orelle.
Fy i helskotta vad goa backarna varit där idag. Vinden hade fått snön att dreva ihop i högerkanten på backen första biten, och längre ner var det bara gött. Knepet är att åka fort nog för att passera knögglet, för de färdas av någon anledning oftast i grupp, och sedan ligga och nöta kortsväng. Typ. Det var vad jag gjorde iallafall, vilket resulterade i trötta ben men en på det stora hela kvalitativ halvdag.

Nu är den oundvikliga planen att jag ska jobba resten av eftermiddagen-kvällen. Motivationen är det faktiskt inget fel på men koncentrationsförmågan är inte på topp just nu. Tror egentligen inte det handlar om kombon snö+blå himmel som försiggår utanför balkongen utan mer att jag är slut i skallen. Irriterande som fan, men det är väl med trasiga inutin som med trasiga ben eller leder – det tar ett tag innan de är hundra procent bra igen. Nu är jag nog åtminstone över hälften om man ska räkna procent, men det vore skönt att knapra sig upp mot en åttiofem procent eller nåt såntdär.

Nåja, allt i sinom tid.

Här får ni en lagom osmickrande bildserie på mig filmandes mig själv också. Bara för att.

 

Vad är väl en alport med snöbrist..?

Okej, ja det är snöbrist. Förutom de där maniskt slaskiga sista sex veckorna 2011 har jag nog aldrig sett så mycket barmark här. Nu har jag visserligen inte varit över i Meribel och Courchevel än, men bara en sån sak som att det inte går att åka ens i övre St Martin, eller att Plan de’l Eau, La Masse och transporten mellan Val Thorens och Les Menuires är stängda talar ju sitt tydliga språk.

Minns en kväll i köket på Le Kinabalu när Nico och Eric envist hävdade att det behövs två meter natursnö, gärna tre, för att offpisten i Val Thorens ska bli något att ha. Jag trodde inte på dem då, och jag hade ärligt talat ingen koll heller för de första månaderna jag tillbringade här åkte jag nästan uteslutande i pisten. Meeeen efter att ha iakttagit de regelrätta stenblock som ligger strösslade på platser där jag tidigare trott att ”jamen där är väl en sten eller två.. resten är ju jämnt” inser jag att de nog hade rätt.

Och katastrofvintern 10/11 kom det ju tillräckligt mycket snö i början av vintern för att täppa igen de värsta stenrösena. Det har det definitivt inte gjort nu.

Snöbristen i kombination med att byn är fullständigt fullbelagd har även genererat ett riktigt skumt rykte. Guide-Oscar berättade att SETAM (liftbolaget) överväger att avaktivera alla säsongskort under jul- och nyårsveckorna för att göra lite mer plats i backarna åt turisterna. Här i VT är det faktiskt ingen superkris, visst det är hårt på sina ställen och utanför nedfarterna är det skralt, men nästan alla backar är öppna. Problemet är ju att Menuires bara öppnat till ungefär hälften och att Meribel och Courchevel bara har snö i de stora nedfarterna som krävs för att ta sig mellan dalarna.

Gissa en gång vart de som tröttnat på de ungefär fem öppna backarna i Courchevel kommer bege sig? Just det. VT.
Tjohej tjohå.

Men jag känner ingen stress över det. Jag känner mig däremot lite som en papegoja, för jag upprepar visa saker hela tiden. Typ som att bara komma hit och sitta i en lift och titta ut över välbekanta bergstoppar och klippor medan den inte speciellt starka decembersolen idogt kämpar för att åsamka mig tvättbjörnslook får mig att må nästan oförskämt bra. Om sen skidåkningen är över förväntan är det som att ha chokladsås på SIAs chokladglass – extremt gott men inte nödvändigt. Och eftersom jag var medveten om vädret innan jag åkte så förväntade jag mig inte speciellt mycket, och det krävdes heller inte mer än ett par smått okontrollerade åk i Grand Lac innan jag var fullkomligt tillfreds med tillvaron.

Vi är ett rätt kul litet gäng här nere. Nästa vecka kommer ju invasionen av ”en massa folk som känner varandra mer eller mindre väl men egentligen inte riktigt vet hur”, men denna veckan är det jag, Challa, Challas femtioelva bröder (egentligen är de bara tre men det är också ganska många), hennes far och två trevliga snubbar i medelåldern.

Vi körde någon o-organiserad form av gruppåkning fram till typ lunch idag, vilket vill säga att samtliga herrar ville äta lunch medan jag och Charlie tog några åk till och sedan åt medhavd mat på en bergstopp (typ). Därefter blev mina fötter isbitar, så jag drog tillbaks till den enda riktiga värmestugan i Val Thorens (eventuellt finns det en under Peclet också men jag är osäker) och tinade upp mina fötter, och sen åkte jag varv i Becca-liften i Menuires.

Apropå det, och apropå snöbrist så hade jag en liftkonversation med en skidlärare vid namn Mathieu tidigare idag. Han kom hit från Grand Bornand, och har tillfälligtvis omplacerat sig själv hit, eftersom Grand Bornand precis som typ alla andra skidområden som huvudsakligen är belägna under 2000 meters höjd inte har någon snö. Men han menade att någonting med månen och dess faser skulle skrämma bort högtrycket i mellandagarna, och när jag kollade Yr innan så var det faktiskt lite snö på gång, så det är bara att hålla tummarna för att det stämmer.

Gör det inte det så har jag hittat en extremt beskedlig box i vad som i vanliga fall är parken i Les Menuires (just nu vet jag inte om det räknas som park) som jag hade tänkt bekanta mig närmre med. Eh ja.

Får vara slutskrivet för den här gången, klockan är sent och jag måste slänga ihop lite alpcarbonara samt ta en dusch om inte jag ska vara ett illaluktande och undernärt vrak imorgon, men jag kommer tillbaka. Förhoppningsvis kan jag hålla uppe mina bloggambitioner lite de här två veckorna. Med risk för att bli papegojig igen – jag mår väldigt bra av att bara låta orden ramla ur fingrarna ibland, istället för att som oftast skriva med ett syfte och ett mål.

Jag mår även väldigt bra av att fulcarva till dansremixen av ”Let It Go”. Cheesy som jag är.

Ärtor! (Attor.)

Valle T ännu en gång

Jag är dötrött, klockan är sent och jag ska åka lagg imorgon så därför blir detta ett punktformigt inlägg med ett gäng konstateranden.

1. Lågprisflyg precis innan jul är ett fenomenalt bra preventivmedel. Ungarna kan ju inte rå för att de blir trötta/rastlösa/får ont i öronen men helskotta vad strängt det är att lyssna på. Hhuuuaah.

2. Hissarna på Geneves flygplats är en skam för all logistik någonsin.

3. Även om mängden folk jag känner blir mindre och mindre, och byn expanderar och saker byts ut så känns Val Thorens ändå alltid lite hemma.

4. Jag bryr mig inte ens särskilt mycket om att det är svinlite snö, jag är bara pepp på att åka i största allmänhet. Imorgon, imorgon..!

5. Det är sjukt coolt att Helena numera är hotellchef på Tango.

Skidpremiären avklarad!

Bambi i isig backe, eller klassisk Hedda i början av säsongen. Men fy satan vad skönt det är att komma ut i kylan och bara existera lite. Solen tittade till och med fram en stund mitt på dagen. Ja. Bra dag.

Eftersom jag bättrade på min kroniska bakvikt lite extra pga släpade runt på fotorygga blev det av förklarliga skäl inga bilder på mig. Men här är en bild på utsikt samt okänd Scott-elev som carvar, samt en bild på Emil Granbom i en lite flygtur.

Nu ska jag sova, det är en dag imorgon också.

Ärtor.

Skidpremiären närmar sig

Det blev ingen skejt för mig idag. Jag känner att jag inte hinner. Nej, jag är inte våldsamt stressad, men jag behövde en kväll av att i lugn och ro hämta ryggskydd och stavar hemma hos mamma och snart förflytta mig därifrån och hem för att packa väskan.

Väskan som jag av allt att döma kommer skita i att packa upp mellan varven och leva i/ur fram till början av januari. Observera att detta inte är något klag, mer ett tillfredsställt konstaterande. Bor jag i väskan tyder det på att jag befinner mig på platser där jag verkligen vill vara. Typ bland fjäll och berg. Med snö på.

Imorgon tar jag tåget-bussen till Malung för att göra studiebesök på skidgymnasiet, och sen hänger jag kvar i Sälen (Lindvallen) i helgen för skidtest med ett ytterst brokigt gäng. Troligen blir det supertrevligt, oavsett hur snöläget är. Och även snöläget ser ut att vara godkänt förtillfället.

Och sen är det Åre och Val Thorens på det.

En kan ha det sämre, såatte.

Glögg

Jag har nyss förtärt vinterns första kopp med glögg. Det var gott.
Blossaflaskan står borta på diskbänken i pentryt och ser sådär hemtrevligt julig ut.

Det är en tidsresa att dricka glögg inser jag nu. Två-tre höstar bakåt, till en nedsutten röd soffa i ett gult trevåningshus av trä.
Korrisdorslivet passade mig förbaskat bra. Tror jag. Eller så romantiserar jag i efterhand, men hursomhelst. Glögg.

Glöggflaskor i långa rader, som fyllde den lilla bruna bokhyllan i tvåornas kök. Samma kök som ett år senare blev vårat, när vi var tvåor. Fyra tevekanaler och ett vardagsirriterande gemyt. Mario Kart. Precis den sortens social samvaro som jag kan tåla dag ut och dag in utan att bli urladdad och få panik på universum. Där det är okej att ligga hoprullad i en miserabelt höstdeppig hög, iklädd hemsydd mjukisoverall och raggsockar av precis ingen anledning alls, och att det ändå kommer någon och kliar en på ryggen en stund.

Inte bekymmerslöst, mer obrytt.
Och så fick vi lunch i skolan alla veckodagar. Så galet bra.

Jag är väldigt duktig på att gå vidare, vända blad och kliva in i nästa kapitel. Alltså har jag inte saknat Ljungskile särskilt ofta eller speciellt mycket, även om jag tyckte mycket om det när jag var där. Det var en pusselbit jag behövde för att kunna pussla in den pusselbiten jag befinner mig på nu.

Men just ikväll, kanske för att jag sitter själv framför en dator med en urdrucken glöggmugg saknar jag det litegrann.

En viktig grej jag läste på Tumblr:

Länk till orginalinlägget: HÄR

Om orden, och batterier som behöver laddas

Jag tänker göra ett ärligt försök att blogga mer igen. Jag tror att det är bra, att jag skriver där alla kan se det men samtidigt bara för min egen skull. För även om jag gillar att skriva nästan allt (jag tror även att det märks när jag skriver saker jag inte är så himla stokad på) så är det skillnad på att skriva om saker och att bara låta orden ramla ur skallen.

Och det senare måste jag upprätthålla. Annars kommer det inte bli några ord alls till slut.
På journalistutbildningen fick jag öva mig på det där jag alltid tidigare haft så svårt för – att hålla mig till ämnet, att ha en vinkel, att fatta mig kortast möjligt.
Otroligt nyttigt, men jag har hjärnan inställd på det 40 timmar i veckan numera (nåja, det är tanken iallafall.. både jag och eventuella läsare av det jag skriver vet väl att slutresultatet inte alltid blir just så) och i längden behöver jag andningshål.

”Vi skulle kunna ha en konversation,” sa madrassen.

Jag skulle till exempel kunna skriva en hel jävla novell om hur underbart det är att Taylor Swift äntligen vågar ge svar på tal till alla obehagliga medier som gång efter annan trackar henne för att hon skriver låtar om sina ex, att hon nu istället säger ifrån och poängterar att ingen ifrågasätter manliga musiker som gör samma sak. Det kanske verkar trivialt, men med tanke på hennes fanbase – unga tjejer i USA – är varje uns av feminism hon nämner väldigt viktig. Förändring kan börja nästan var som helst, och videon till Shake It Off är ett fantastiskt finger i ögat på en hel massa idioter. Tycka vad man vill om hennes musik, men ryggraden hon har skaffat är faktiskt beundransvärd.

(Märks det att jag hänger en hel del på Tumblr?)

Jag skulle även vilja skriva något om att jag inte förstår folk som kommenterar mina artiklar på Facebook istället för inne på Freeride. Så nu har jag gjort det.

Jag kan även nämna att det nu är mindre än en månad tills jag är nere i Val Thorens igen. Först en julvecka med Charlie, hennes far och alla hennes brorsor och efter det en nyårsvecka tillsammans med femtioelva dårar och förhoppningsvis en jävla massa puder.

Men vill ni veta en sak? Det känns lite som att svära i kyrkan nu men jag vill inte att det ska dumpa de första dagarna. För det är helt fantastiskt underbart med puder, med tystnaden på skrå ut mot Col-trean och -fyran, med kallsnö som driver in och är fluffig hela dagen under den där liften som jag faktiskt inte har någon lust att nämna vid namn, men offpist kräver eftertanke och energi. Det senare är en bristvara, mina batterier behöver en laddning för att jag ska fungera på topp igen.
Missförstå mig rätt, det är inte som att jag kommer sätta mig ner och tjura om det kräksnöar den tjugonde december, men för min del får det gärna dröja någon dag. För jag vill bara slippa tänka. Gå på autopilot och fälla ut solcellerna. Bli trygg igen, hemma på mitt berg, i mina dalar.

Fylla termosen med varm choklad, fylla iPoden med bra musik och leka följa John genom Tre Dalarna med Charlie – utan frågetecken, utan tveksamheter, bara bränna pist vi två och varva breda trafikleder till backar med de där undangömda guldkornen som jag aldrig skulle komma på tanken att köra på en pistvisning för jag vill ha dem för mig själv. Skidåkning blir aldrig så kravlöst som när jag fulåker med Charlie för vi hittar lika bra båda två och vet vart vi vill. Det är som telepati, typ.

Ta en fikapaus under pistörstugan på Saulire eller på vilket snötorg som helst, sväva över krönen ner mot La Tania, åka över till St Martin men inte åka hela vägen ner för ärligt talat – ska man inte käka lunch nere i byn är det en gigantisk waste.

Jag vill bara inte tänka en stund. Bara vara.
Det finns ingen plats på jorden där jag kan bara vara så mycket som i Val Thorens. Ladda batterier.

Apropå det så måste jag förbi Garaget vid tillfälle och köpa nya batterier till min pjäxor. Note to self.


Attor. (Val Thorens 2014)Freeride

Tio album som påverkat mitt liv

Min käre lillebror ombad mig medelst den förbannade Ansiktsboken att lista tio album som påverkat mitt liv, och eftersom jag avskyr Facebook gör jag allt för att driva trafik därifrån. Därmed hälsar jag er välkomna (eller välkomna åter om ni varit här förut) till min blogg.

Observera att utmaningen avser hela album, hade det handlat om enskilda låtar hade listan sett mycket annorlunda ut. Observera även att det här är ångestframkallande och att jag nog kommer återkomma med en lista över 00-talets bästa alternativrockplattor eftersom jag varken fick med Page Avenue, Deja Entendu eller A Fever You Can’t Sweat Out på denna listan. Gaah!

Utan inbördes o-ordning:

Håkan Hellström – Det Är Så Jag Säger Det (2002)

Det skulle kunna vara mer än en Håkanplatta på denna listan, men jag har bestämt att jag bara kör en platta från varje artist. Och måste jag välja är denna given, för Håkan blir aldrig mer komplett kaos, eufori, krossade hjärtan, drömmar mixat med nostalgi än såhär. Ingen annan Håkanplatta är enligt mig så sömlös, även om ”Känn Ingen Sorg..” är snubblande nära. ”Kom Igen Lena” var låten som fick mig att börja spela gitarr, jag hittar mig själv i frasen ”..på en skenande cykel..” både nu och för tolv år sedan, och ”Minnen Av Aprilhimlen” är den finaste låten av dem allihop. Jag är så oändligt glad att jag såg Håkan live många gånger under åren när han bara hade tre plattor, för att höra Augustifamiljen piska igång publiken till ”Mitt Gullbergs Kaj..” bör alla uppleva. Håkan är bäst med lite samba som krydda.

Låttips: ”Mitt Gullbergs Kaj Paradis”, ”Här kommer Lyckan För Hundar Som Oss”, ”Minnen Av Aprilhimlen”.

Paramore – All We Know Is Falling (2005)

Jag snubblade över Paramore på Myspace någon gång under 2004. Lite senare påtvingade jag min bror (som vid det laget hade plockat diverse russin ur min skivsamling) nämnda band och sa ”alla kommer veta vilka Paramore är om två år”. 2007 släpptes ”RIOT!” (jag fick rätt) och även om den på många sätt är en bättre platta är det något speciellt med denna. Lite yvigare, lite mindre putsat, väldigt mycket uppenbar potential.  Paramore gjorde ungefär samma grej som väldigt många andra ”tredje vågens emoband” gjorde i mitten av 00-talet, men de hade sin egen twist på det från ruta ett. Och det skadar inte att Hayley Williams är och förblir en galet karismatisk frontfigur som sjunger minst lika bra live som på platta.

Låttips: ”Pressure”, ”Emergency”, ”Here We Go Again”.

Roxette – Don’t Bore Us, Get To The Chorus! (1995)

Klinisk pop. Per Gessle må ha urvattnat sin kreativa ådra in absurdum det senaste dryga årtiondet, men Roxette på nittiotalet var bra. Punkt. Ett vitt kartong-cd-fodral, en stackars CD som blev sönderspelad till oigenkännlighet och enkel men mycket smart popmusik. Dessutom är Marie Fredriksson helt fenomenal. Och det är något härligt naivt med att mitt sjuåriga jag gick runt och sjöng ”Sleeping In My Car” och helt oskyldigt trodde att det handlade om att sova i bilen. Håhå jaja.

Låttips: ”Listen To Your Heart”, ”The Big L”, ”Sleeping In My Car”.

Death Cab For Cutie – Plans (2005)

De enskilt bästa låtarna av Death Cab återfinns enligt mig på plattorna som ledde fram till Plans, men detta är det tveklöst mest helgjutna av albumen. Inte lika knep-charmigt som på tidigare alster, men med en behaglig röd tråd i soundet och lagom vemodiga texter som verkligen förtjänar att lyssnas på i sin helhet, hela plattan rakt igenom. Det karaktäristiska Death Cab-basdrivet dyker självklart också upp här och var. Ben Gibbard kan sin sak, och jag instämmer med Seth Cohen.
– Do not insult Death Cab!

Låttips: ”Marching bands of Manhattan”, ”I Will Follow You Into The Dark”, ”Someday You Will Be Loved”.

Linkin Park – Hybrid Theory (2000)

Nu-metal är en (med rätta) utskälld kvasigenre, men det visste inte jag när jag var elva och såg videon till In The End på Voxpop, så eventuella tappade coolhetspoäng skiter jag i. Sedan hade min grupp på dansen en koreografi till ”Runaway” och då var det bara att traska upp till B&W och hosta upp en och en halv månadspeng för Hybrid Theory. Det var den andra CD-skivan jag köpte någonsin (den första var Blümchens ”Jasmin”, man lär sig av sina misstag) och jag lyssnar fortfarande på den så det var ett klart bra köp. Dessutom är plattan som helhet väl ihopsatt, det är ett album, inte en samling singlar med ludd emellan.

Låttips: ”Papercut”, ”In The End”, ”Pushing Me Away”.

Green Day – American Idiot (2004)

Jag var synnerligen motvillig till Green Days rockopera när den släpptes, eftersom det tjatiga titelspåret fick horder av random folk att upptäcka bandet jag gillat i många år. Musik-egoist, javisst, men det dröjde månader innan jag slutade protestlyssna på ”Dookie” och faktiskt gav American Idiot utöver titelspåret en chans. Lyckligtvis är resten av plattan betydligt bättre än just den låten, och ett av de mest genomtänkta och kompletta punkrock-albumen jag vet. Det går uppenbarligen att växa upp utan att tappa sin själ – Green Day bevisar det.

Låttips: ”Jesus of Suburbia”, ”St. Jimmy”, ”Wake Me Up When September Ends”.

Beatles – 1 (2000)

Jag kan inte välja en enskild Beatles-platta. Det går inte. Fysiskt omöjligt, c’est impossible. Plus att jag faktiskt inte kommer ihåg exakt vilka låtar som är på vilken skiva i vissa fall (Google är fusk). Så kompromissen får bli denna, för även om mycket saknas är också många viktiga låtar med. Och det är inte övervikt av de LSD-trippiga senare låtarna, vilket jag gillar, för jag har alltid tyckt bäst om det enklaste enkla när det kommer till Beatles.

Låttips: ”I Want To Hold Your Hand”, ”We Can Work It Out”, ”A Hard Day’s Night”

Fall Out Boy – Infinity On High (2007)

Mitt ex av denna skiva kom i ett sånt där superdumt diamond-CD-fodral som jag pajade det första jag gjorde. På grund av detta passade inte texthäftet i vanliga skivfodral, och därför är locket på det fortfarande löst, och det retar mig fortfarande. Kuriosa. Jag har insett att många av plattorna jag valt här har varit ”övergångsplattor”, skivorna där band tar det de vuxit sig stora med och levlar upp det ännu en nivå. Så även här. Fall Out Boy behåller punkbakgrunden från tidigare plattor men slänger på ytterligare några hekto hit-faktor. Resultatet är grymt, och Patrick Stump sjunger fantastiskt. Now press repeat.

Låttips: Den gyllene trion i mitten – ”Hum Hallelujah”, ”Golden”, ”Thnks Fr Th Mmrs”

Thrice – The Artist In The Ambulance (2003)

Bästa plattan av mitt absoluta favoritband inom genren som jag i brist på bättre valt att kalla ”skrikmusik”. Jag har aldrig haft problem med hård musik, men alltid haft svårt för låtar utan melodier. Artist In The Ambulance är tung och melodisk på samma gång, plus att låtbyggena är häftiga och komplexa när man lyssnar lite noggrannare. Efter denna plattan blev Thrice allt mer experimentella, och även om efterföljaren ”Vheissu” också är grymt bra är denna ännu bättre och drivigare.

Låttips: ”Under A Killing Moon”, ”Silhouette”, ”The Artist In The Ambulance”.

Jimmy Eat World – Futures (2004)

Egentligen bör åtminstone fyra av Jimmy Eat Worlds plattor vara med på denna listan.
Clarity (1999) – den mest perfekta midwest-second wave–emo som någonsin varit.
Bleed American (2001) – för att den är så skamlöst hittig rakt igenom men fortfarande har själ.
Chase This Light (2007) – plattan som ingen mer än jag verkar tycka hör till deras bästa.

Men det är förbaskat tjatigt att fylla nästan halva listan med samma band, och måste jag välja väljer jag Futures, för det är den perfekta smältdegeln mellan Clarity (som alla kreddtomtar älskar) och Bleed American (som var deras stora break). Jim Adkins är en antihjälte till frontman – alla som sett dem live vet att det är lika delar energiskt och förskräckligt introvert – men skriver sällsynt träffsäkra texter, i synnerhet på denna plattan. Och för att om det finns en låt som låter som att vara sexton och bo i en sömnig småstad med sällsynt ruggigt novemberväder och bara vilja åka någon annanstans så är det ”Work”.

Låttips: ”23”, ”The World You Love”, ”Work”.

Bubblare:

My Chemical Romance – The Black Parade (2006): Ännu en punkrockopera, och ett album med känsla från början till slut. Ibland behöver en bara höra Gerard Way yla ”I am not afraid to keep on living!” helt enkelt.

30 Seconds To Mars – This Is War (2009): Storslaget, hela tiden på gränsen till överdrivet men alltid på rätt sida om strecket. En orgie i ”ååååhhhh-oooooohhh-åååååh”-körer.

Coldplay – Viva La Vida (2008): Jag har aldrig fattat U2’s storhet i annat än enstaka låtar. Att bränna pist i franska alperna med 00-talets svar på arenarock däremot, det förstår jag. Om det inte hade varit för den jävla Jordgubbsgungan hade denna varit topp 10. Skitlåt.

The Killers – Hot Fuss (2004): Plattan som nästan ensamt bär ansvaret för att min musiksmak under gymnasietiden inte bara bestod av skatepunk och band med minst tre ord i namnet.

Hanson – Middle Of Nowhere (1997): För att Hanson är så mycket mer än MmmBop och det är synd att inte fler personer minns det.

Tove Styrke – Tove Styrke (2010): Sakta men säkert blev min musiksmak bred nog att palla med elektronisk musik, och denna platta snurrade på repeat i lurarna under pistrejsarvintern 2010/2011. Ett av få hela album med denna typen av musik som jag verkligen gillar rakt igenom.

Fotnot: Jag har aldrig fattat vart vokalerna i ”Thnks Fr Th Mmrs” (Thanks For The Memories) tog vägen. Därför läser min hjärna alltid ”Thanks For The Murmurs” istället.