Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: januari 2014

Ihärdiga granar, statistik och andra reflektioner

Det finns en gräns för hur många dagar i rad jag kan jobba, och hur många bilder jag orkar redigera i ett svep, och den gränsen nådde jag vid lunchtid idag. Eventuella prylnördar som väntar på fler bilder från ISPO får ursäkta, men vissa sorters huvudvärk och magont försvinner inte av värktabletter och att dricka mycket vatten, så är det bara.

Solsken däremot. Men iallafall.

Jag vet inte exakt varför jag tog 2 Lacs-liften upp det första jag gjorde, eftersom den inte leder till särskilt mycket roligt. Rakt under liften är visserligen kul att leta sig ner om det har kommit snö, men snön, eller fnyket, som kom igårkväll hade haft den ohyfsade förmågan att blåsa bort, så nån puderhets var det verkligen inte att tala om. Rien.
Pistmässigt leder samma lift till en oklar korsning mellan transport och barnbacke, en skicrossbana med världscupstatus och en backe som alltid är delvis avstängd för att de som boxar pinne ska köra där. Inte heller jättekul. Däremot inträffade något under liftfärden som fick mig att senare under dagen googla trädgränsen i alperna.

Som ni förmodligen redan vet är Val Thorens himmelriket för den som inte gillar träd. Förutom x antal dittransporterade prydnadsträd är området synnerligen trädfritt, något som ofta inträffar på över 2000 meters höjd i den här delen av världen.
Det är bara det att någon har missat att tala om detta med trädgräns för det lilla, men av allt att döma väldigt ihärdiga kluster av granar som bestämt sig för att slå rot på en klippkant rakt under 2 Lacs. Senast jag åkte den liften må väl ha varit 2011, och då var det inga granar i sikte. Att de alls syns nu beror nog till viss del på det halvtaskiga snöläget, men ändå. De är där – tre, fyra kort-tjocka minigranar som knött ihop sig på en liten stenplätt som väl får antas vara täckt av nån sorts jord. Supergulligt! Jag ser fram emot att följa dem i deras tillväxt de närmaste åren. Just nu såg de ut att vara sisådär 35 centimeter höga (och nästan lika breda) vilket kanske låter klent, men vi snackar högalpint här så jag tycker att minigranarna är värda all beundran.

Efter detta botaniska inslag huttrade jag mig vidare upp i Kylen (Moraine) i ihärdig motvind och ifrågasatte starkt mitt val att inte ta en extra tröja, men som vanligt med den liften – ju mer frysboxig och blåsig den är på vägen upp, desto mer fart får man på vägen ner. Perfekt att väcka en trött, otränad kropp med. Och inte blev det sämre med S Club 7 i öronen och hela Bellevilledalen framför ögonen.
Bergen blir som större och vackrare när jag vart ifrån dem ett tag. Och jag själv, jag blir så mycket mer meningsfull i min osammanhängandehet.

Eftersom det är fredag höll Charlie och övriga Rullande Snö-människor på med picknick så efter att ha svängt förbi och sagt hej vände jag laggen västerut istället, eftersom det var soligare (och varmare, det är det alltid) i Les Menuires. Där Nära Döden-backen övergår till något aningens mindre obehagligt (efter Peclet, typ) fick jag ett infall och sket i att ta Plein Sud upp. Istället mördade jag lårmusklerna genom att leka ägg på transporten ner till La Masse. Ägg omväxlande med Vasalopp alltså.

Jag vet inte om ni minns det, men 10/11 hade jag som mål att åka alla backar i hela Tre Dalarna. Det gick, som ni kanske också minns, sådär. När jag i mitten av januari insåg att vissa backar av allt att döma skulle vara lera och gräs vintern ut lät jag projektet rinna ut i sanden (det kändes inte meningsfullt att åka eländen som Suisses och Grande Rosiere om det inte var för att pricka av dem på min lista) och åkte de backarna jag gillar fler gånger istället. Men, hopkrullad på transporten till Menuires väcktes den gamla tanken till liv igen. Jag tror inte att jag kommer klara det på en månad, jag hoppas att jag inte klarar det, för jag ägnar hellre min tid åt något fluffigare snö, men är det något jag har lärt mig de senaste åren så är det att aldrig hoppas på snö. Därför förklarade jag i mitt stilla sinne projektet för återupptaget.

Och för att förenkla för mig själv gjorde jag följande analys:

  1. Det finns en bra bit över 200 namngivna nedfarter i 3 Vallées. Exakta antalet är lite oklart eftersom pistkartorna diffar på ett (för en kartälskande kalenderbitare som jag) synnerligen frustrerande sätt.
  2. En del av dessa nedfarter (hur stor den delen är beror på vem du frågar) är på ett eller annat sätt inte särskilt underhållande.
  3. Punkt 2 ligger därför till grund för antagandet att jag nog inte kan räkna med att få åksällskap genom hela mitt åtagande. Konceptet ”idag ska jag åka varenda backe i [avlägsen del av systemet]” är inte alltid lockande.

Så det jag gjorde sen var att istället för att dra upp till Trois Marches eller Becca som jag först tänkt ägna en dryg timme av mitt liv åt att åka de oklara transportbackarna och -liftarna som förflyttar folk till och från det faktiska Menuires. Jag hittade en tvåstolslift, vilket gjorde mig lycklig eftersom jag gillar tvåstolsliftar, och en granplantering modell större. Och åkte två backar jag aldrig åkt förut, även om de var i transportigaste och meningslösaste laget.

Sedan ringde Charlie och meddelade att de var färdigpicknickade, så jag mötte upp dem på Mont de la Chambre för ett par timmars effektiv och fartfylld fulåkning. Det var också kul, även om fötterna nått stadiet av isbit och inte alls uppskattade att ta skuggsidan hem (mindre köer = trevligt ändå).

Dag 2 avklarad. So far so good.

Men med anledning av ovan nämnda åtagande tänkte jag avsluta med lite statistik. Jag har räknat med alla backar jag åkt idag, plus de jag åkte under nyårsveckan (ungefär fem av dem var inte i Belleville, och jag kommer åka dem snart ändå så egentligen spelar det ingen roll men siffrorna ser bättre ut). Nästa gång jag skriver kanske jag kommer ihåg att uppdatera er på hur många backar jag hunnit åka tills dess men jag kan mycket väl glömma det också.

Val Thorens/Orelle: 38/66
Menuires/St Martin: 15/55
Meribel/Mottaret: 12/63
Courchevel/La Tania: 4/78

Bara för att jag är en kalenderbitande statistiknörd har jag sammanställt mina förmodade siffror från 10/11 också. Det var några backar färre då, (bland annat på grund av det där idiotiska funitelbygget ovanför Portette som inte fyller någon som helst funktion mer än att göra bra offpist tillgänglig för mindre bra skidåkare, ja jag är arg på den) därför är det inte exakt jämförbart i siffrorna.

Val Thorens/Orelle: 62/62
Menuires/St Martin: 46/55
Meribel/Mottaret: 49/62
Courchevel/La Tania: 49/79

Och orkade du inte läsa allt mitt dravel om granar och statistik så kommer sammanfattningen här: Just idag är jag stark, just idag mår jag bra.

Känsla

Nej, det ska inte bli en utläggning om konståkning, men jag snubblade över det här klippet, och seriöst – ni vill se den här killen köra fria programmet i konståkning i OS. Första biten är lite småseg, men när musiken kommer igång. Tummar upp!

Nattblogg

Ett genomsnittligt moln väger ungefär 100 000 kilo.
Den här informationen gör mig mer upprymd än vad den egentligen borde, tror jag.

It’s like you’re always stuck in second gear

När klockan är två och Thought Catalog länkar en cover på Vänner-låten och den visar sig vara det här.
Alltså.. snirf, vad vackert.
This shit is going into Fredagsfilmer, just sayin’.

Själsligen hemma

Jag for ju till Val Thorens, med Challa, Daniel och Sarah (och utöver dem indirekt en rätt stor hoper människor som jag känner mer eller mindre väl – det blir så).

Tog åtta bilder med telefonen och filmade fyra användbara hjälmkameraklipp på en hel vecka. Det fanns liksom inte i mig att orka dokumentera. Men av det lilla jag orkade dokumentera klippte jag ihop en film, som är resultatet av en mängd olika faktorer.

  • Den värsta lavinfaran på 25 år.
  • Minneskortet var fullt med downhillcykling, vilket ledde till att de egentligen bästa åken inte blev filmade för minnet tog slut innan dess.
  • Stenar.
  • Klena ben.

Man kan kalla det söndagsåkning, både bokstavligt och bildigt, för det var söndag, och eftersom jag har blivit indoktrinerad av en massa lavinkunniga människor i höst ville jag hålla mig på relativt flacka och mindre farliga ställen. Så vi jagade snö mellan stenarna i Boismintområdet. Det fanns en del, och jag och Daniel hann åka några varv innan allt för många idioter började följa våra spår.

Senast jag åkte minst lika fluffig snö var i februari 2012, på en bortglömd pyttesluttning i närheten av Madeleine Express (vuxenbarnbacke på Solaise) i Val d’Isère. Det var med andra ord ett tag sedan jag kände mig så.. begriplig som förrförra söndagen.
Det var med andra ord på tiden.

Och en del av mig är faktiskt glad att minneskortet tog slut, även om jag kände mig ofantligt klantig när det hände. För jag hade glömt hur Pointe de Thorens, berget som gett orten dess namn, tornar upp sig när man glider längs skråpartiet bort mot Col-Tvåan. Toppen som jag sällan reagerat över, för att Peclet jäser som en annan Jabba the Hutt ett par tilltagna snöbollskast bort i riktning norrut. Hur kallt det är i skuggan och hur lätt snön är.
Ett åk som kändes litet i skallen som tydligen var så mycket större, trots den långa flacken bort mot Genepi i slutet. Jag vill behålla det i skallen, omhuldat och ifred, precis som jag hade velat behålla decemberfluffigheten hos snön för evigt.
Och den lilla, lilla bowlen jämte eländes-puckeln ner mot Moutiere, där dagens djupaste snö hade drivit in. Rakt framför ögonen på liftåkarna, men det hade ändå fått vara orört tills vi hamnade där. Och det ägde. Femton svängar två gånger om som är värda varenda sekund av tid jag inte varit i Alperna, för att jag var där då, och snön var bra då, och mer än så behöver jag inte.

Det skriver jag om, även om det bara är i huvudet på oss som åkte som det går att se det. Gammaldags värre.

Sammanfattningsvis: Jag kan sväva på väldigt simpla saker, egentligen.

Filtrering

Det känns som att varje gång jag fepplar med den här bilden gillar jag den lite mer. Undrar när gränsen för hur mycket man kan photoshoppa och insta-filtrera utan att det blir pannkaka av det går.

Jesper Tjäder, Åre 2013

Det här med Snowscoot

Efter att ha tillbringat x antal månader av mitt liv i Frankrike, där detta färdmedel existerat ett bra tag, anser jag mig ha någorlunda mycket kött på benen om uppfinningen ifråga trots att jag själv inte testat. Ska jag dra en liknelse om det så kan man väl se på det lite som att de flesta vet att det är bra att skydda sig när man har sex, även om man inte förlorat oskulden än. Man vet inte exakt hur det är men man har fått lite förhandsinfo. Typ.

Å ena sidan tycker jag, i egenskap av hellre-än-bra-friåkare att alla får åka på vad de vill, hur de vill så länge det inte skadar eller utsätter någon annan för fara.

Å andra sidan känner jag spontant monoski plus sparkcykel OHRLY??!!1

Å tredje sidan kan mesproppen i mig inte låta bli att misstänka att det är betydligt värre att bli påkörd/ramla ihop med en x antal kilo tung metallkonstruktion som dessutom har fångrem som både kan ge rekyl och trassla in sig i saker än att få en (i de flesta fall) ganska lätt skida eller förhållandevis mjuk skidåkare på sig. Jag har sett snowscootåkare tappa kontrollen och preja folk. Det ser värre ut än när två skid/brädåkare hakar i varandra helt enkelt.

Det är inte kul att få ett cykelstyre i magen, till exempel.

Och ärligt talat, räckte det inte med snowblades? Kom vi inte fram till att snowblades inte alls var bäst för ovana/oduktiga åkare utan snarare i första hand funkar som teknik och balansträningsverktyg för den som redan behärskar ett par riktiga lagg? Varför skapa ännu ett åkdon som till det yttre attraherar åkare som inte sällan är ”mindre bra” men som i praktiken med fördel nyttjas av den som redan har åkvana på ett mer vedertaget åkdon? Je ne comprends pas.

Men får jag chansen att testa Snowscoot kommer jag göra det, om inte annat så för att verkligen ha belägg för min än så länge ganska grundlösa diss.

Så här långt är dock min ståndpunkt att det ser förbaskat oskönt ut, och att det är fånigt att uppfinna ännu en variant av hjulet.

131229

Här. Så ni inte tror att jag har tappat det helt.
Det finns bra saker i världen också.
Typ snö.

(Ja, det är en skärmdump.)
(Ja, jag är lite lat.)

I really, really don’t want it

Ibland bara slår det mig.
Folk. Och min respekt för dem.
Hur obändigt principfast jag kan vara i vissa situationer.

Vi kan väl säga såhär – om du inte tycker att Blurred Lines med Robin Thicke (och en hoper andra feat. snubbar) är ett seriöst problem och ett exempel på sexism och male gaze föreslår jag att du håller det för dig själv om jag är i närheten (om du värdesätter vår fortsatta vänskap vill säga).

Vissa saker kan jag som inte med.

Överlag tror jag att det är så att ju likgiltigare min omgivning är, desto mer går jag upp i atomer. Inget skrämmer mig så mycket som oengagemang.
Vill du få mig att hålla käft och snacka om något annat?
Säg emot med bra argument, eller håll med mig med tillräckligt engagerat för att jag ska få känslan av att du bryr dig. Ingenting väcker agitatorn i mig som ett tveksamt mummel, eller känslan av att någon inte tycker att något är viktigt.

Då jävlar ska det omvändas.

För jag kan inte förstå det.
Det finns dagar, och de är stundtals ganska många, då jag inte orkar, då jag drar en filt över huvudet och det sista teveprogrammet i världen jag skulle få för mig att kolla på är Aktuellt, men det är för att vetskapen och jävligheterna blir för många, inte för att jag sorterar ut dem i ett meh-färgat ingenmansland av saker som inte riktigt påverkar mig, en problematisk men för-långt-bort-för-att-kännas periferi.
Och skulle jag då, i min period av icke-ork, stöta på någon som på allvar inte bryr sig, inte kan ta in och förstå allvarligheten i jävligheterna, då går agitatorn igång igen iallafall.

Det är helt okej att inte orka ta in all världens elände, att bara ha kraft nog att ta sig från punkt a till b i vardagen, även om vardagen är av den priviligierade västvärldssorten. Vi är inte mer än människor. Men det är tamejfan inte okej att säga att något inte är ett problem. För om någon upplever sak x som ett problem så finns sannolikheten att det de facto är ett problem där, och då ska du banne mig ha bekvämat dig med att skaffa belägg för orden innan du hävdar att det inte alls är problematiskt.

Jag skrev en krönika häromdagen som jag inte är så säker på att den någonsin kommer publiceras i sin helhet, men kontentan av den är att jag inte inte kan bry mig. Det är som min jävla plikt att reagera när någonting är fel – om inte för min egen skull så för någonting större. Nån sorts jävla solidaritet med min omvärld, för att jag alltid vill tro att den kan bli bättre.

Jag befinner mig i underläge – det är min plikt att slåss.
Det får ni leva med. Det är bara sån jag är.

Lista: Skit som borde förbjudas under 2014

  • Blurred Lines
  • Rysslands antigaylagar och/eller Vladimir Putin
  • Trofébrudar vid diverse prisutdelningar
  • Ladies Night
  • Uttrycket ”bra för att vara tjej”
  • Lego Friends/Belleville/Scala/vad skiten heter nuförtiden
  • De som skriver manus till Glee

Jag vet inte varför dethär blev ett så argt inlägg – egentligen skulle jag skriva en evighetslång harang om det magiska som är Col-tvåan en blåsig dag i slutet av december, men det blir inte alltid som en tänkt sig. Jag ville väl få ur mig lite ilska, eller nåt.