Ibland bara slår det mig.
Folk. Och min respekt för dem.
Hur obändigt principfast jag kan vara i vissa situationer.

Vi kan väl säga såhär – om du inte tycker att Blurred Lines med Robin Thicke (och en hoper andra feat. snubbar) är ett seriöst problem och ett exempel på sexism och male gaze föreslår jag att du håller det för dig själv om jag är i närheten (om du värdesätter vår fortsatta vänskap vill säga).

Vissa saker kan jag som inte med.

Överlag tror jag att det är så att ju likgiltigare min omgivning är, desto mer går jag upp i atomer. Inget skrämmer mig så mycket som oengagemang.
Vill du få mig att hålla käft och snacka om något annat?
Säg emot med bra argument, eller håll med mig med tillräckligt engagerat för att jag ska få känslan av att du bryr dig. Ingenting väcker agitatorn i mig som ett tveksamt mummel, eller känslan av att någon inte tycker att något är viktigt.

Då jävlar ska det omvändas.

För jag kan inte förstå det.
Det finns dagar, och de är stundtals ganska många, då jag inte orkar, då jag drar en filt över huvudet och det sista teveprogrammet i världen jag skulle få för mig att kolla på är Aktuellt, men det är för att vetskapen och jävligheterna blir för många, inte för att jag sorterar ut dem i ett meh-färgat ingenmansland av saker som inte riktigt påverkar mig, en problematisk men för-långt-bort-för-att-kännas periferi.
Och skulle jag då, i min period av icke-ork, stöta på någon som på allvar inte bryr sig, inte kan ta in och förstå allvarligheten i jävligheterna, då går agitatorn igång igen iallafall.

Det är helt okej att inte orka ta in all världens elände, att bara ha kraft nog att ta sig från punkt a till b i vardagen, även om vardagen är av den priviligierade västvärldssorten. Vi är inte mer än människor. Men det är tamejfan inte okej att säga att något inte är ett problem. För om någon upplever sak x som ett problem så finns sannolikheten att det de facto är ett problem där, och då ska du banne mig ha bekvämat dig med att skaffa belägg för orden innan du hävdar att det inte alls är problematiskt.

Jag skrev en krönika häromdagen som jag inte är så säker på att den någonsin kommer publiceras i sin helhet, men kontentan av den är att jag inte inte kan bry mig. Det är som min jävla plikt att reagera när någonting är fel – om inte för min egen skull så för någonting större. Nån sorts jävla solidaritet med min omvärld, för att jag alltid vill tro att den kan bli bättre.

Jag befinner mig i underläge – det är min plikt att slåss.
Det får ni leva med. Det är bara sån jag är.

Lista: Skit som borde förbjudas under 2014

  • Blurred Lines
  • Rysslands antigaylagar och/eller Vladimir Putin
  • Trofébrudar vid diverse prisutdelningar
  • Ladies Night
  • Uttrycket ”bra för att vara tjej”
  • Lego Friends/Belleville/Scala/vad skiten heter nuförtiden
  • De som skriver manus till Glee

Jag vet inte varför dethär blev ett så argt inlägg – egentligen skulle jag skriva en evighetslång harang om det magiska som är Col-tvåan en blåsig dag i slutet av december, men det blir inte alltid som en tänkt sig. Jag ville väl få ur mig lite ilska, eller nåt.