Det finns en gräns för hur många dagar i rad jag kan jobba, och hur många bilder jag orkar redigera i ett svep, och den gränsen nådde jag vid lunchtid idag. Eventuella prylnördar som väntar på fler bilder från ISPO får ursäkta, men vissa sorters huvudvärk och magont försvinner inte av värktabletter och att dricka mycket vatten, så är det bara.

Solsken däremot. Men iallafall.

Jag vet inte exakt varför jag tog 2 Lacs-liften upp det första jag gjorde, eftersom den inte leder till särskilt mycket roligt. Rakt under liften är visserligen kul att leta sig ner om det har kommit snö, men snön, eller fnyket, som kom igårkväll hade haft den ohyfsade förmågan att blåsa bort, så nån puderhets var det verkligen inte att tala om. Rien.
Pistmässigt leder samma lift till en oklar korsning mellan transport och barnbacke, en skicrossbana med världscupstatus och en backe som alltid är delvis avstängd för att de som boxar pinne ska köra där. Inte heller jättekul. Däremot inträffade något under liftfärden som fick mig att senare under dagen googla trädgränsen i alperna.

Som ni förmodligen redan vet är Val Thorens himmelriket för den som inte gillar träd. Förutom x antal dittransporterade prydnadsträd är området synnerligen trädfritt, något som ofta inträffar på över 2000 meters höjd i den här delen av världen.
Det är bara det att någon har missat att tala om detta med trädgräns för det lilla, men av allt att döma väldigt ihärdiga kluster av granar som bestämt sig för att slå rot på en klippkant rakt under 2 Lacs. Senast jag åkte den liften må väl ha varit 2011, och då var det inga granar i sikte. Att de alls syns nu beror nog till viss del på det halvtaskiga snöläget, men ändå. De är där – tre, fyra kort-tjocka minigranar som knött ihop sig på en liten stenplätt som väl får antas vara täckt av nån sorts jord. Supergulligt! Jag ser fram emot att följa dem i deras tillväxt de närmaste åren. Just nu såg de ut att vara sisådär 35 centimeter höga (och nästan lika breda) vilket kanske låter klent, men vi snackar högalpint här så jag tycker att minigranarna är värda all beundran.

Efter detta botaniska inslag huttrade jag mig vidare upp i Kylen (Moraine) i ihärdig motvind och ifrågasatte starkt mitt val att inte ta en extra tröja, men som vanligt med den liften – ju mer frysboxig och blåsig den är på vägen upp, desto mer fart får man på vägen ner. Perfekt att väcka en trött, otränad kropp med. Och inte blev det sämre med S Club 7 i öronen och hela Bellevilledalen framför ögonen.
Bergen blir som större och vackrare när jag vart ifrån dem ett tag. Och jag själv, jag blir så mycket mer meningsfull i min osammanhängandehet.

Eftersom det är fredag höll Charlie och övriga Rullande Snö-människor på med picknick så efter att ha svängt förbi och sagt hej vände jag laggen västerut istället, eftersom det var soligare (och varmare, det är det alltid) i Les Menuires. Där Nära Döden-backen övergår till något aningens mindre obehagligt (efter Peclet, typ) fick jag ett infall och sket i att ta Plein Sud upp. Istället mördade jag lårmusklerna genom att leka ägg på transporten ner till La Masse. Ägg omväxlande med Vasalopp alltså.

Jag vet inte om ni minns det, men 10/11 hade jag som mål att åka alla backar i hela Tre Dalarna. Det gick, som ni kanske också minns, sådär. När jag i mitten av januari insåg att vissa backar av allt att döma skulle vara lera och gräs vintern ut lät jag projektet rinna ut i sanden (det kändes inte meningsfullt att åka eländen som Suisses och Grande Rosiere om det inte var för att pricka av dem på min lista) och åkte de backarna jag gillar fler gånger istället. Men, hopkrullad på transporten till Menuires väcktes den gamla tanken till liv igen. Jag tror inte att jag kommer klara det på en månad, jag hoppas att jag inte klarar det, för jag ägnar hellre min tid åt något fluffigare snö, men är det något jag har lärt mig de senaste åren så är det att aldrig hoppas på snö. Därför förklarade jag i mitt stilla sinne projektet för återupptaget.

Och för att förenkla för mig själv gjorde jag följande analys:

  1. Det finns en bra bit över 200 namngivna nedfarter i 3 Vallées. Exakta antalet är lite oklart eftersom pistkartorna diffar på ett (för en kartälskande kalenderbitare som jag) synnerligen frustrerande sätt.
  2. En del av dessa nedfarter (hur stor den delen är beror på vem du frågar) är på ett eller annat sätt inte särskilt underhållande.
  3. Punkt 2 ligger därför till grund för antagandet att jag nog inte kan räkna med att få åksällskap genom hela mitt åtagande. Konceptet ”idag ska jag åka varenda backe i [avlägsen del av systemet]” är inte alltid lockande.

Så det jag gjorde sen var att istället för att dra upp till Trois Marches eller Becca som jag först tänkt ägna en dryg timme av mitt liv åt att åka de oklara transportbackarna och -liftarna som förflyttar folk till och från det faktiska Menuires. Jag hittade en tvåstolslift, vilket gjorde mig lycklig eftersom jag gillar tvåstolsliftar, och en granplantering modell större. Och åkte två backar jag aldrig åkt förut, även om de var i transportigaste och meningslösaste laget.

Sedan ringde Charlie och meddelade att de var färdigpicknickade, så jag mötte upp dem på Mont de la Chambre för ett par timmars effektiv och fartfylld fulåkning. Det var också kul, även om fötterna nått stadiet av isbit och inte alls uppskattade att ta skuggsidan hem (mindre köer = trevligt ändå).

Dag 2 avklarad. So far so good.

Men med anledning av ovan nämnda åtagande tänkte jag avsluta med lite statistik. Jag har räknat med alla backar jag åkt idag, plus de jag åkte under nyårsveckan (ungefär fem av dem var inte i Belleville, och jag kommer åka dem snart ändå så egentligen spelar det ingen roll men siffrorna ser bättre ut). Nästa gång jag skriver kanske jag kommer ihåg att uppdatera er på hur många backar jag hunnit åka tills dess men jag kan mycket väl glömma det också.

Val Thorens/Orelle: 38/66
Menuires/St Martin: 15/55
Meribel/Mottaret: 12/63
Courchevel/La Tania: 4/78

Bara för att jag är en kalenderbitande statistiknörd har jag sammanställt mina förmodade siffror från 10/11 också. Det var några backar färre då, (bland annat på grund av det där idiotiska funitelbygget ovanför Portette som inte fyller någon som helst funktion mer än att göra bra offpist tillgänglig för mindre bra skidåkare, ja jag är arg på den) därför är det inte exakt jämförbart i siffrorna.

Val Thorens/Orelle: 62/62
Menuires/St Martin: 46/55
Meribel/Mottaret: 49/62
Courchevel/La Tania: 49/79

Och orkade du inte läsa allt mitt dravel om granar och statistik så kommer sammanfattningen här: Just idag är jag stark, just idag mår jag bra.