Jag for ju till Val Thorens, med Challa, Daniel och Sarah (och utöver dem indirekt en rätt stor hoper människor som jag känner mer eller mindre väl – det blir så).

Tog åtta bilder med telefonen och filmade fyra användbara hjälmkameraklipp på en hel vecka. Det fanns liksom inte i mig att orka dokumentera. Men av det lilla jag orkade dokumentera klippte jag ihop en film, som är resultatet av en mängd olika faktorer.

  • Den värsta lavinfaran på 25 år.
  • Minneskortet var fullt med downhillcykling, vilket ledde till att de egentligen bästa åken inte blev filmade för minnet tog slut innan dess.
  • Stenar.
  • Klena ben.

Man kan kalla det söndagsåkning, både bokstavligt och bildigt, för det var söndag, och eftersom jag har blivit indoktrinerad av en massa lavinkunniga människor i höst ville jag hålla mig på relativt flacka och mindre farliga ställen. Så vi jagade snö mellan stenarna i Boismintområdet. Det fanns en del, och jag och Daniel hann åka några varv innan allt för många idioter började följa våra spår.

Senast jag åkte minst lika fluffig snö var i februari 2012, på en bortglömd pyttesluttning i närheten av Madeleine Express (vuxenbarnbacke på Solaise) i Val d’Isère. Det var med andra ord ett tag sedan jag kände mig så.. begriplig som förrförra söndagen.
Det var med andra ord på tiden.

Och en del av mig är faktiskt glad att minneskortet tog slut, även om jag kände mig ofantligt klantig när det hände. För jag hade glömt hur Pointe de Thorens, berget som gett orten dess namn, tornar upp sig när man glider längs skråpartiet bort mot Col-Tvåan. Toppen som jag sällan reagerat över, för att Peclet jäser som en annan Jabba the Hutt ett par tilltagna snöbollskast bort i riktning norrut. Hur kallt det är i skuggan och hur lätt snön är.
Ett åk som kändes litet i skallen som tydligen var så mycket större, trots den långa flacken bort mot Genepi i slutet. Jag vill behålla det i skallen, omhuldat och ifred, precis som jag hade velat behålla decemberfluffigheten hos snön för evigt.
Och den lilla, lilla bowlen jämte eländes-puckeln ner mot Moutiere, där dagens djupaste snö hade drivit in. Rakt framför ögonen på liftåkarna, men det hade ändå fått vara orört tills vi hamnade där. Och det ägde. Femton svängar två gånger om som är värda varenda sekund av tid jag inte varit i Alperna, för att jag var där då, och snön var bra då, och mer än så behöver jag inte.

Det skriver jag om, även om det bara är i huvudet på oss som åkte som det går att se det. Gammaldags värre.

Sammanfattningsvis: Jag kan sväva på väldigt simpla saker, egentligen.