Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: februari 2014 (sida 1 av 2)

Solsken i stenskogen

Charlie, snön och utsikten.

Ni känner mig. Trots lättåtkomligheten berättar jag helst inte om mina favoritåkställen i Val Thorens bara sådär. Så inte heller denna gången. Ni borde kunna gissa utifrån bilden, men mer ledtråd än så får ni inte.
Men vi har haft en bra dag, Charlie, Ingela och jag. Jag rastade mina Kuro för första gången denna vinter och blev genast påmind om hur trevligt det är att studsa runt i tredimensionell snö med två korkar under fötterna. Råkade dock dra i en illasinnad sten, så egentligen borde jag laga coreshot istället för att blogga, men det tar jag sedan helt enkelt.

Solen sken, vi lyckades hitta ställen där snön drivit in riktigt bra, och vi hoppade runt i den här dalens kanske lekfullaste terräng. Finns inte mycket mer att säga.
Flatljuset säkte sig över nejden när klockan blev eftermiddag, men innan dess hann jag och mamma förtära varsin hamburgare på Frog (som fortfarande har dalens bästa burgare, om någon undrade) och på det hela taget har det här varit en eminent dag.

Attor.

/HB

Tusen ord

La Masse. Foto: Julius Aspman

 

La Masse. Foto: Julius Aspman

 

 

Foto: Ingela Oscarsson

 

Foto: Ingela Oscarsson

 

Foto: Ingela Oscarsson

 

Avd. ”Noll koll på vart stenen är.” Foto: Ingela Oscarsson

 

Foto: Ingela Oscarsson
Foto: Ingela Oscarsson

 

Rapport från ingenmansland, del 1

Känslan av ork, förmåga att åstadkomma och engagemang är fortfarande obefintlig. Jag har mer eller mindre lagt mig under en sten, och undviker allting som har med skidåkning att göra som inte är det faktiska utövandet av nämnda sport.
Frågan är hur länge det kommer kännas så.. för det är tröttsamt. Men samtidigt är all kontakt med skidåkning som inte är skidåkning mer ångestframkallande än något annat just nu. Jättemycket ångestframkallande. Det spelar ingen roll hur gärna jag vill kolla nya edits, skriva saker och läsa vad andra knattrat ur sig. Det tar stopp. Energi finito, och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att få den att komma tillbaks. Och ju längre det håller på desto jobbigare blir det, för desto mer missar jag.

Konsten att måla in sig i ett hörn hette det visst.

Men hur tar jag mig ur det här? Vilket håll ska jag gå åt? Jonatan Lejonhjärta, vart är ljuset?
Jag vill inte vara så här trött mer men det går fan inte över.

Alla Hjärtans Vad?

(Om någon nu undrar vad jag har för planer på denna upphaussade, kommersiella hittepå-högtidsdag alltså. Trots flatljuset och den oförskämda nollgradigheten.)

Ord

Här nedan följer ett antal ord som inte finns i ordlistan i Mac OS Pages:

  • relaterbart
  • ogreppbart
  • ofinns

Internationella Olympiska (Konflikträdda och Känslokalla) Kommittén

Tycka vad man vill om OS, men nu är spelen igång och imorgonbitti är det allvar för de tjugofyra tjejer som ska delta när slopestyle på skidor gör debut i ett traditionstyngt och regelomgärdat finrum. Konkurrensen är egentligen inte så olik X Games eller Dew Tour, möjligtvis saknas någon från USA och Kanada på grund av den berömda fyrapersonersregeln. Inramningen är däremot en annan.

Skidor och hjälmar kommer vara fria från de för livsstilssporterna så typiska klistermärkena, kläderna har nationsförkortning och flaggfärger istället för sponsorloggor. Och det är där det blir problem.

OS har alltid haft strikta regler kring marknadsföring och åsiktsförmedling – men att å ena sidan sätta på sig skygglappar och vifta med ”idrott och politik hör inte ihop”-flaggan när man upprepade gånger ger värdskapet till länder med minst sagt bristande lagstiftning vad gäller mänskliga rättigheter, och att å andra sidan ge offentliga åthutningar till ett norskt landslag som vill hedra en lagkamrats nyligen avlidne bror med sorgband – det är inte bara ruttet, det är så hopplöst tröttsamt och okänsligt att jag inte finner ord. Och på tal om detta ska jag nu komma till sak.

Jag vet inte om IOK har glömt det, men de bad om att få ha med slopestyle och halfpipe i OS. De flesta sporter får ansöka, om och om igen för att ens ha en gnutta möjlighet att tas med, men IOK såg värdet i att ha med ännu en okonventionell och bångstyrig livsstilssport, för att locka unga, locka publik.
Vet ni vem som var en av de mest drivande i att ta slopestyle och halfpipe till OS? En förgrundsfigur, ett affischnamn.

Just det. Sarah Burke. Och på grund av en tragisk olycka kommer hon inte stå på start när halfpipetävlingarna körs nästa torsdag, och på grund av att IOK är ett gäng okänsliga betongrövar som darrar i strumplästen så fort någonting som inte är välkontrollerad glädje och sportslig anda hamnar i fokus ska klistermärkena med hennes namn plockas bort från skidorna och brädorna som tillhör de tävlande, personer som i många fall både kände och såg upp till henne.

Jag upprepar: det var inte slopestyle och halfpipe som bad om att få vara med i OS – det var tvärtom. Och kan inte kostymfolket på IOK begripa hur viktig Sarah Burke var för så väldigt många, både de som kände henne och de som såg upp till hennes prestationer och glädjespridande på håll, då vettefan om IOK är värda att slopestyle och halfpipe ska vara med. Ni vet hur det är, tillgång och efterfrågan. De bad om halfpipe och slopestyle, de lär knappast kasta ut grenarna med huvudet före om klistermärkena blir kvar.

Det är ett namn, en uppmaning, ett hedrande. Inte nån jävla reklam.
Believe in Sarah. Celebrate Sarah. Remember Sarah.

Det är precis det de gör – de som ställer sig på start i Sochi med klistermärket på skidorna, brädan eller hjälmen. Hedrar minnet av en av dem som gått i bräschen för att de ska kunna stå där nu.

Fatta skillnaden, IOK.
För det är ni som behöver halfpipe och slopestyle – inte tvärtom.

Jag hoppas att alla de tävlande som brukar ha Sarah-stickers på sina prylar låter dem sitta kvar. Som en nagel i ögat och en spottloska i fejset på en organisation som uppenbarligen är så konflikträdd att den likställer en hedrande gest med otillåten marknadsföring.
Det är så lågt av er, IOK. Så hopplöst, pinsamt, patetiskt lågt.

Vad är det som är så skrämmande?

..och här sitter jag och lipar.

Det kommer komma fler inlägg här som berör Rysslands bedrövliga lagstiftning och IOK:s erbarmliga strutsbeteende, men tills jag fått ordning på mina tankar och formuleringar blir det nog mest i vidaredelningsform.

För än så länge är allt jag kan få ihop en ilsken sörja i versaler för JAG FATTAR INTE VAD DET ÄR SOM ÄR SÅ SKRÄMMANDE?

Det är läskigt som fan med kärlek, att gilla någon otroligt mycket och våga stå för det kräver en hel massa mod, men det skrämmande handlar inte om vem som gillar vem, det skrämmande handlar om att våga kasta sig ut i det okända och lita på, hoppas på, att personen man kastar sig mot finns där för att fånga.
Det är det som är läskigt – inte vem som hoppar och vem som fångar.
Eller rättare sagt, vem man hoppar med, för i min skalle är det så det funkar. Man hoppar tillsammans och fångar varandra. (Ursäkta den sanslöst luddiga metaforen.)

Och det är 2014, och det här är en blogg på svenska, så jag antar (förutsätter, hoppas) att jag predikar för de redan frälsta nu. Och skulle det inte vara så – skulle det vara så att någon som råkar läsa det här inte tycker att man ska få älska vem man vill, då har jag bara en sak att säga:

Se över dina värderingar eller dra åt helvete.

/end rant

Downdays

Det snöar och man ser inte så mycket och jag är stel i nacken efter vurpan igår. Alltså blir dagens sysselsättningar som följer:

  1. Undersöka vad den franska televisionen anser vara viktigt av allt som pågår i Sochi. (Hoppas på snowboarddamernas slopestylefinal men jag lär väl bli besviken.)
  2. Gå ut och gräva ner en ryggsäck och sedan hitta den igen.
  3. Bygga ett hopp.

Känns som en helt okej plan.

Revidering: Givetvis bör den inledas med frukost.

Plattlys och tredimensionell snö

Jag spolar tillbaka i minnet och försöker minnas om Val Thorensvädret någonsin varit så Val Thorensvädrigt under mina tidigare säsonger som det är nu. Ni vet, den där lilla detaljen som man inte hittar i resekatalogerna – om hur moln och blåst kan göra ett stycke kalfjällsgryta till en konturlös och ganska ogemytlig plats?

Tack och lov besitter de samlade intellekten i Serac P4 hyfsat mycket lokalkännedom, så efter att ha dragit ett helt okej men vindpinat och kontrastlöst åk nerför vänstra delen av flygfältet drog vi till Menuires istället. På schemat: effektiv åkning, för i den delen av världen har de snabba stolliftar och terräng som är mysig och inte brantare än att min ”tänk om”-hjärna kan hålla sig förhållandevis lugn.

(Nej, jag tänker inte säga exakt vart vi åkte. Upptäck för er själva, det är ett ganska uppenbart område till att börja med.)

Flatljuset kom och gick under dagen, och snön växlade mellan supermjuk och vindpackad-på-det-bra-sättet, med ett härligt buckligt lager under som gjorde det mesta ganska spännande. Från pjäxdjupt till knädjupt på noll sekunder ungefär. Mycket trevligt.

Yours truly stod för dagens enda vurpa – en oklar händelse där en skida plötsligt dök, en annan skar fast och det hela slutade med en synnerligen graciöst utförd kullerbytta och en massa snö innanför kragen. Ingen skada skedd som tur var, jag är lite stel i nacken och har ett inte helt begripligt blåmärke (som för tillfället är grönt) på ena låret, men det är egentligen ganska roligt att ramla i låg fart i puder.

Dagens bästa åk blev i vanlig ordning inte förevigat – en spontan avstickare från en pist kombinerat med en av de få stunderna med faktiskt solsken och djup, mjuk snö är lika med lycklig Hedda. Och det gör ingenting att kamerabatteriet dött en stund tidigare, för precis som när vi körde Col på nyår – vissa saker gör sig bäst i huvudet. Klart det hade varit en häftig bild på Charlie på en soldränkt, snöig kulle med domedagsmolnen som sakta kröp upp i Meribeldalen som fond, men jag har den i huvudet. Det räcker. Man måste inte spara eller dela allt. Jag har en stillsam lördag med tredimensionell snö på mitt eget minneskort nu, det räcker fint.

– – – – –

Und so weiter:

Tänkte iaktta utelivet med Panda som bas ikväll.
Fråga 1: Hur kan dörrvakten inte se skillnad på tre goggelbrända tjugofemåringar och x antal (typ en miljard) sjuttonåriga göteborgare?
Fråga 2:Varför är Lynchburg Lemonade världens bästa drink?
Fråga 3: Hur stort hot om eventuell nyfallen snö är majoriteten av de nyanlända veckisarna?

Har bara svar på fråga 3. Inget. Inget alls. Hehe.

The stoke.

– – – – –

Förresten – om inte uttrycket flatljus hade härstammat från det engelska uttrycket flatlight hade jag nog döpt om det till dykelight. Så vitsig är jag.

Natti.

/H

.

Ibland drabbas jag av en överväldigande känsla av att jag behöver en minion.
Minst en.

Jag tänker att det kanske är bra att ha mer än en, så de kan underhålla varandra också.