Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 9 februari, 2014

Vad är det som är så skrämmande?

..och här sitter jag och lipar.

Det kommer komma fler inlägg här som berör Rysslands bedrövliga lagstiftning och IOK:s erbarmliga strutsbeteende, men tills jag fått ordning på mina tankar och formuleringar blir det nog mest i vidaredelningsform.

För än så länge är allt jag kan få ihop en ilsken sörja i versaler för JAG FATTAR INTE VAD DET ÄR SOM ÄR SÅ SKRÄMMANDE?

Det är läskigt som fan med kärlek, att gilla någon otroligt mycket och våga stå för det kräver en hel massa mod, men det skrämmande handlar inte om vem som gillar vem, det skrämmande handlar om att våga kasta sig ut i det okända och lita på, hoppas på, att personen man kastar sig mot finns där för att fånga.
Det är det som är läskigt – inte vem som hoppar och vem som fångar.
Eller rättare sagt, vem man hoppar med, för i min skalle är det så det funkar. Man hoppar tillsammans och fångar varandra. (Ursäkta den sanslöst luddiga metaforen.)

Och det är 2014, och det här är en blogg på svenska, så jag antar (förutsätter, hoppas) att jag predikar för de redan frälsta nu. Och skulle det inte vara så – skulle det vara så att någon som råkar läsa det här inte tycker att man ska få älska vem man vill, då har jag bara en sak att säga:

Se över dina värderingar eller dra åt helvete.

/end rant

Downdays

Det snöar och man ser inte så mycket och jag är stel i nacken efter vurpan igår. Alltså blir dagens sysselsättningar som följer:

  1. Undersöka vad den franska televisionen anser vara viktigt av allt som pågår i Sochi. (Hoppas på snowboarddamernas slopestylefinal men jag lär väl bli besviken.)
  2. Gå ut och gräva ner en ryggsäck och sedan hitta den igen.
  3. Bygga ett hopp.

Känns som en helt okej plan.

Revidering: Givetvis bör den inledas med frukost.

Plattlys och tredimensionell snö

Jag spolar tillbaka i minnet och försöker minnas om Val Thorensvädret någonsin varit så Val Thorensvädrigt under mina tidigare säsonger som det är nu. Ni vet, den där lilla detaljen som man inte hittar i resekatalogerna – om hur moln och blåst kan göra ett stycke kalfjällsgryta till en konturlös och ganska ogemytlig plats?

Tack och lov besitter de samlade intellekten i Serac P4 hyfsat mycket lokalkännedom, så efter att ha dragit ett helt okej men vindpinat och kontrastlöst åk nerför vänstra delen av flygfältet drog vi till Menuires istället. På schemat: effektiv åkning, för i den delen av världen har de snabba stolliftar och terräng som är mysig och inte brantare än att min ”tänk om”-hjärna kan hålla sig förhållandevis lugn.

(Nej, jag tänker inte säga exakt vart vi åkte. Upptäck för er själva, det är ett ganska uppenbart område till att börja med.)

Flatljuset kom och gick under dagen, och snön växlade mellan supermjuk och vindpackad-på-det-bra-sättet, med ett härligt buckligt lager under som gjorde det mesta ganska spännande. Från pjäxdjupt till knädjupt på noll sekunder ungefär. Mycket trevligt.

Yours truly stod för dagens enda vurpa – en oklar händelse där en skida plötsligt dök, en annan skar fast och det hela slutade med en synnerligen graciöst utförd kullerbytta och en massa snö innanför kragen. Ingen skada skedd som tur var, jag är lite stel i nacken och har ett inte helt begripligt blåmärke (som för tillfället är grönt) på ena låret, men det är egentligen ganska roligt att ramla i låg fart i puder.

Dagens bästa åk blev i vanlig ordning inte förevigat – en spontan avstickare från en pist kombinerat med en av de få stunderna med faktiskt solsken och djup, mjuk snö är lika med lycklig Hedda. Och det gör ingenting att kamerabatteriet dött en stund tidigare, för precis som när vi körde Col på nyår – vissa saker gör sig bäst i huvudet. Klart det hade varit en häftig bild på Charlie på en soldränkt, snöig kulle med domedagsmolnen som sakta kröp upp i Meribeldalen som fond, men jag har den i huvudet. Det räcker. Man måste inte spara eller dela allt. Jag har en stillsam lördag med tredimensionell snö på mitt eget minneskort nu, det räcker fint.

– – – – –

Und so weiter:

Tänkte iaktta utelivet med Panda som bas ikväll.
Fråga 1: Hur kan dörrvakten inte se skillnad på tre goggelbrända tjugofemåringar och x antal (typ en miljard) sjuttonåriga göteborgare?
Fråga 2:Varför är Lynchburg Lemonade världens bästa drink?
Fråga 3: Hur stort hot om eventuell nyfallen snö är majoriteten av de nyanlända veckisarna?

Har bara svar på fråga 3. Inget. Inget alls. Hehe.

The stoke.

– – – – –

Förresten – om inte uttrycket flatljus hade härstammat från det engelska uttrycket flatlight hade jag nog döpt om det till dykelight. Så vitsig är jag.

Natti.

/H