Jag spolar tillbaka i minnet och försöker minnas om Val Thorensvädret någonsin varit så Val Thorensvädrigt under mina tidigare säsonger som det är nu. Ni vet, den där lilla detaljen som man inte hittar i resekatalogerna – om hur moln och blåst kan göra ett stycke kalfjällsgryta till en konturlös och ganska ogemytlig plats?

Tack och lov besitter de samlade intellekten i Serac P4 hyfsat mycket lokalkännedom, så efter att ha dragit ett helt okej men vindpinat och kontrastlöst åk nerför vänstra delen av flygfältet drog vi till Menuires istället. På schemat: effektiv åkning, för i den delen av världen har de snabba stolliftar och terräng som är mysig och inte brantare än att min ”tänk om”-hjärna kan hålla sig förhållandevis lugn.

(Nej, jag tänker inte säga exakt vart vi åkte. Upptäck för er själva, det är ett ganska uppenbart område till att börja med.)

Flatljuset kom och gick under dagen, och snön växlade mellan supermjuk och vindpackad-på-det-bra-sättet, med ett härligt buckligt lager under som gjorde det mesta ganska spännande. Från pjäxdjupt till knädjupt på noll sekunder ungefär. Mycket trevligt.

Yours truly stod för dagens enda vurpa – en oklar händelse där en skida plötsligt dök, en annan skar fast och det hela slutade med en synnerligen graciöst utförd kullerbytta och en massa snö innanför kragen. Ingen skada skedd som tur var, jag är lite stel i nacken och har ett inte helt begripligt blåmärke (som för tillfället är grönt) på ena låret, men det är egentligen ganska roligt att ramla i låg fart i puder.

Dagens bästa åk blev i vanlig ordning inte förevigat – en spontan avstickare från en pist kombinerat med en av de få stunderna med faktiskt solsken och djup, mjuk snö är lika med lycklig Hedda. Och det gör ingenting att kamerabatteriet dött en stund tidigare, för precis som när vi körde Col på nyår – vissa saker gör sig bäst i huvudet. Klart det hade varit en häftig bild på Charlie på en soldränkt, snöig kulle med domedagsmolnen som sakta kröp upp i Meribeldalen som fond, men jag har den i huvudet. Det räcker. Man måste inte spara eller dela allt. Jag har en stillsam lördag med tredimensionell snö på mitt eget minneskort nu, det räcker fint.

– – – – –

Und so weiter:

Tänkte iaktta utelivet med Panda som bas ikväll.
Fråga 1: Hur kan dörrvakten inte se skillnad på tre goggelbrända tjugofemåringar och x antal (typ en miljard) sjuttonåriga göteborgare?
Fråga 2:Varför är Lynchburg Lemonade världens bästa drink?
Fråga 3: Hur stort hot om eventuell nyfallen snö är majoriteten av de nyanlända veckisarna?

Har bara svar på fråga 3. Inget. Inget alls. Hehe.

The stoke.

– – – – –

Förresten – om inte uttrycket flatljus hade härstammat från det engelska uttrycket flatlight hade jag nog döpt om det till dykelight. Så vitsig är jag.

Natti.

/H