Som ofta sker när jag skriver om mindre upplyftande saker känner jag ett behov av att dementera mig själv innan jag ens sätter igång. Det kommer fortsätta komma upp glada inlägg med bilder på snöiga berg också, (förutsatt att jag orkar skriva dem) men just nu är jag lite eländig och bloggen beter sig därefter, eftersom det är en dagboksblogg även om den inte alltid uppför sig så. I ärlighetens namn vet jag inte hur bra det är att ens publicera det här, men jag har alltid haft lättare för att kommunicera i text, och för min egen skull tror jag att det är bra att se mina tankar nedskrivna – de blir mer på riktigt då.
För mer upplyftande och/eller informationsrika texter hänvisar jag för tillfället till arkivet.

– – –

Väggen.

Jag har varit här förut, eller åtminstone på en plats inte helt olik där jag är nu för nästan exakt ett decennium sedan. När Tångaskolans korridorer närsomhelst kunde förvandlas till ett förrädiskt gungfly, och om någon undrar varför jag kan citera i princip hela Notting Hill är det för att den filmen, och de underbara (inte) korsordsprogrammen som gick på TV4 dagtid på den tiden var i princip det enda jag orkade sysselsätta mig med våren 2004. Det mesta är suddigt, det är inte mycket som är värt att minnas från en vårvinter som var en trött dimma. Jag tror att jag skejtade på tisdagarna, och att jag hade dåligt samvete över att jag orkade det fast jag inte orkade vara i skolan, precis som jag fick dåligt samvete över att de frös mina inte helt dåliga betyg i alla ämnen utom spanska.
Och jag praoade i en lågstadieklass, för på något mystiskt vis var det oändligt mycket enklare att försöka förklara pluttifikationstabellen och varför man inte får kasta isbollar på varandra för ett gäng bångstyriga sjuåringar än att vrida om låset till skåp 508 och vara passivt, minimalt närvarande på en svenskalektion med klass 9B.
Sjuåringarna fick inte hela mitt huvud att försöka vrida sig självt ut-och-in.

Spola fram till idag, och min nuvarande drömtillvaro som på något mystiskt (nåja) vis blivit min värsta fiende. Mycket har förändrats på tio år, inte minst jag själv, men en sak är sig lik. Huvudorsaken är återigen en rejäl släng av duktig-flicka-syndrom.

Innan jag fortsätter vill jag (se inledningen om mitt behov av att dementera mig själv, eller åtminstone gardera mig själv) klargöra en sak: jag är oerhört medveten om att jag är privilegierad. Tjugonånting med en på det stora hela färdig utbildning, har fått jobb i en bransch med svinigt hård konkurrens och jobbar dessutom med ett av mina största intressen. Det är inte synd om mig.

Däremot har jag, som jag skrev i Rapport från ingenmansland, del 1, målat in mig i ett hörn, och detta har jag (enligt mig själv iallafall) rätt att vara bekymrad över, att må dåligt över, och att skriva om. Så.

Precis som idag så sken solen när jag kom hit. Snöläget var i ärlighetens namn sådär, men topparna vars namn jag kan rabbla men inte gör för att inte råka ut er stackare som eventuellt läser skimrade åtminstone vita mot en vykortsblå himmel. Liftkortet låg redan i jackfickan och väntade, men jag stack inte ut och åkte. Jag sov.
En kort tripp till matbutiken efter min ankomst, och en av mina mindre lyckade pasta carbonaror senare somnade jag raklång i en soffa och vaknade med en klump i magen över saker jag inte hunnit med.
(Och mina egna krav, på mig själv.)

Huvudvärk.
Resultatet av att (på eget bevåg, mind you) jobba väldigt mycket under en lång tidsperiod.
Periodvis har jag varit ett stort fan av mer eller mindre begripliga liknelser. Kanske är det därför jag tycker så mycket om den helkonstiga katt-metaforen i avsnitt 4×7 av Rookie Blue, men det hör egentligen inte hit.
Liknelser däremot – min tillvaro det senaste ungefärliga året har varit lite som att släppa loss en liten unge (eller mig) i en godisaffär, bekvämt sätta sig tillrätta och invänta den oundvikliga kollapsen.

Allting är roligt. Allting är intressant. Jag får läsa och skriva om saker som tidigare varit förvisade till några få lediga timmar efter jobb eller skola. Informationsflödet och möjligheterna tar inte slut, och eftersom min arbetstid fyllts av fritidsintresse fattar jag själv inte var gränsen mellan ”jobba” och ”ledig” går. Även när jag inte jobbar tänker jag på saker som har med jobb att göra, eftersom de intresserar mig. Med några få undantag består min umgängeskrets i Stockholm av skidåkare, vilket hur trevligt det än är samtidigt får till följd att ännu lite mer av min vakna tid ägnas åt saker som är mer eller mindre relaterbara till jobbet.
Jag kan inte sätta fingret på exakt när det började bli för mycket, det kan ha varit närsomhelst mellan nån gång i höstas och nu, men när jag kom hit gick jag nästan in i nån sorts dvala, räddad av dålig internetuppkoppling och inte vet jag.

Det enda jag vet är att jag har tillbringat fler timmar (dagar) med mejlen öppen i en aggressivt ignorerad flik i webbläsaren de senaste veckorna än vad jag tillbringat timmar då jag faktiskt orkat klicka på fliken och ta tag i saker.
Att jag skapade en ny Facebookprofil för att inte behöva använda min privata till jobb, för att sedan glömma att logga in på den jobbrelaterade, vilket i sin tur lett till att jag drar mig för att logga in där, för där finns säkert något inte-längre-aktuellt meddelande som jag missat.
Att jag ser länkarna till edits och artiklar i mitt twitterflöde men inte kan förmå mig att klicka på dem eftersom de mer än något annat ger mig en känsla av att inte ha hunnit med och en annan känsla, som uppstår i mitt huvud är som en inne-i-skallen-version av att slita loss ett plåster som suttit lite för länge.
Att jag, som alltid propsat på att jag har lätt för att minnas saker snarare än att jag är smart, glömmer namn, personer, saker jag ska göra – att nya ansikten blir en belastning – en påminnelse om ett associerat måste av något slag – snarare än en ny bekantskap.
Att jag knappt orkat plocka fram kameran, än mindre öppna Photoshop på en månad, trots dagar fyllda av nysnö.
Att skrivprojekten jag håller på med bara för min egen skull, för att inte tala om de längre jobbrelaterade grejerna jag måste skriva färdigt, ligger orörda i dokumentmappen eftersom orden jag tänkt plita ner där sprids som maskrosfrön i vinden varje gång jag försöker fånga dem.

Jag vill inte att det ska vara så, och enda gången tröttheten, gråtpaniken som hela tiden ligger och puttrar under huden på mig är i närheten av att släppa är när jag är ute på berget. Och det får jag ännu mer ångest av. Det är inte logiskt att jag ska ha ork till det när jag inte har ork med någonting annat.

Jag hade hoppats att jag skulle bli pigg av att vara här, undantaget några texter om OS och ytterst motvilliga kontakter med omvärlden via mejlkorgen har jag egentligen inte jobbat. Men det blir inte bättre, hur mycket jag än vilar eller försöker tänka på annat. Kroppen mår bra – den får solsken och skidåkning och tack vare mina nyttiga rumskompisar bra mat, men huvudet mår bara sämre och sämre. Det är inte konstigt för onda cirklar fungerar så. Saker som av en eller annan anledning inte blir gjorda är lika med saker som läggs på hög är lika med hög som ger ångest.
Jag kan vila in absurdum – det leder ändå inte till att måstena försvinner. Bara att de skjuts upp.
Förr eller senare (förr) måste jag ta tag i saker och ting. Det är bara det att jag inte ens orkar tänka på var jag ska börja. Och att jag (trots väggen av resonerande text här ovanför) inte riktigt kan förstå eller acceptera varför jag mår som jag gör.

Att googla utmattningssyndrom kan förresten ha vart det mest kontraproduktiva jag gjort på flera veckor.