Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Datum: 18 juli, 2014

Tjejen med fräknarna

I lördags var jag på Gekås, eftersom jag ändå var i krokarna och tråkiga saker som schampo, hårsnoddar och en ny necessär är väldigt mycket dyrare i Stockholm. Som belöning till mig själv för att uthärda detta förskräckliga ställe bestämde jag att om det fanns Lego med hyfsat många bitar som inte kostade svinmycket skulle jag köpa Lego i julklapp till mig själv.

(För er som inte visste det – Lego är billigt på Gekås, typ lika billigt som det billigaste svenska nätbutikerna.)

Därför befann jag mig efter att ha snirklat mig genom hygienavdelningen och även upp på barnavdelningen (eftersom de enda strumporna i storlek 39 med vettiga skaft återfanns på pojkavdelningen) i det inferno som är leksakshyllorna en månad innan jul. Och följande iakttagelser gjordes:

1.
Lego Friends är väldigt populärt. Och jag får lite kväljningar av det. Jo, det är klart att det är jättebra att föräldrarna förser sina barn med Lego, det är en fantastisk leksak. Problemet är att Lego Friends är en ceriserosa skämtversion av vad Lego i min värld ska vara. Varför är de figurerna längre och smalare? Varför är (med undantag för två eller tre askar med djungelteman i stil med ”rädda den gulliga tigerungen”) alla byggena fik, affärer och annat och till stor del bestående av fönster och otympliga platta takbitar som bara går att använda till en enda sak? Och varför måste det vara rosa och ljusblått?

Jag tror jag har skrivit om detta förut, jag kan bara inte komma på i vilken av alla bloggar jag haft som det står, men på nittiotalet fanns två rosafärgade föregångare till Lego Friends: Paradisa och Bellville.
Paradisa var hus, hästgårdar och stränder byggda i vitt och ljusrosa. Gott om vindsurfingbrädor, ponnyer och caféer javisst, men gubbarna var åtminstone små, kantiga och gula och gick relativt ansträngningslöst att inkorporera i såväl rymdäventyr som episka medeltida bataljer. De små hästgårdarna byggdes av samma sorts klossar som piratskepp och riddarborgar, och Paradisa-husen vi hade på mitt dagis användes flitigt av både killar och tjejer.
Bellville var ett jävla hittepå, inte helt olikt Friends, med större ”verkligare” figurer och byggen som var gjorda för att sedan sättas ihop och lekas med som dockhus. Blergh. Fullständigt okompatibelt, och styrde in en i ”färdiga” rutor. Tack mamma och pappa för att jag fick borgar och rymdskepp istället.

Däremot är jag jätteglad över det där lilla Paradisa-stallet med tillhörande hästtransport som jag fick i present någon gång när jag var liten. Den rödhåriga minifiguren med hästsvans och fräknar var nämligen precis det jag saknade i mitt riddarlego och hon blev raskt inplockad som huvudperson i alla scenarion. Under den svarte riddarens visir gömdes fräknarna, och om riddaren någon gång var civil nog att ta av sig hjälmen byttes den omgående ut mot den röda hästsvansen. Den namnlösa tjejkaraktären fick även vara ledare på en undervattensbas, utforska Månen och Mars i en ständig strid mot UFOn (som alla utom en ganska raskt gick över till den ”goda” sidan, tjejen med fräknarna var uppenbarligen en begåvad förhandlare också).

Inte för att tjejer behöver ha långt hår eller hästsvans, men den där lilla legofiguren stack ut på ett trevligt sätt, hon är nämligen en av väldigt få ”tjejfigurer” jag sett som inte haft röda läppar eller smink, något som jag redan som liten inte tyckte var speciellt intressant. Hon blev mitt rödhåriga alterego i en legovärld som i övrigt befolkades av figurer som stereotyperna automatiskt fick mig att anta var pojkar.

(Jag tycker väldigt mycket om den där lilla rödhåriga legofiguren, okej?)

Åter till ämnet. Det enda som Lego Friends i mina ögon gör bättre än övrigt Lego är faktiskt mångfald. Newsflash – alla har inte ljus (eller knallgul) hy. Bra där, Lego Friends. En poäng till er. Nu ligger ni bara på minus femtioelvatusensjuhundranittionio. Typ.

2.
Varför får man inte fantisera ihop sina egna äventyr längre?
Det är klart att jag också stått och dreglat över den stora Legoreplikan av Luke Skywalkers X-Wing Fighter, och jag fattar väl också att just Star Wars-legot blivit en enorm kassako som dels räddat upp Lego från ruinens brant och både lockar barn och vuxna fantaster. Men hade inte det räckt med Star Wars? Behövde det bli Lego-världar av Harry Potter, Sagan om Ringen och varenda jäkla Marvel- och DC-serie också?

Kan inte piratlego vara piratlego och sen får en själv fantisera ihop om kaptenen heter Jack Sparrow eller något helt annat? Det är ju det som är så magiskt – att jag och Joel kunde ha varsin identisk legoborg med precis samma uppsättning gubbar men med helt olika berättelser och egna förbättringar och modifieringar av ursprungsbygget. Hans kung kanske liknade min, vissa skulle nog sträcka sig till att de var riktigt nära släkt, men de regerade sina borgar oberoende av varandra, och vi hade stenkoll på skillnaderna.

Det är klart att det går att fantisera sig runt problematiken med flera uppsättningar av Luke Skywalker eller Bilbo Bagger också, men är inte själva grejen med Lego att det ska vara fritt fram att hitta på saker? Då är det i mina ögon förskräckligt synd att redan vid skapandet av en ask sätta upp tydliga ramar genom att placera dem i förfabrikerade fantasi-universa. Snart blir väl det än så länge obesudlade Lego City omstöpt till Lego Fast & Furious eller nåt.

Åsikten jag försöker uttrycka, om än lite intrasslat, är att det givetvis ska finnas olika Lego-teman – i mina lådor finns riddare, pirater, astronauter, undervattensforskare, massor av olika. Men ge dem inte namn, ge dem så lite som det bara går. Om sedan en viss figur med svart hår får rollen av Harry Potter för att en unge vill det, då är det en helt annan sak.

3.
Lego Creator – ljuset i mörkret?

Vad är grejen med byxfickorna?

Nej, kläder är inte mitt största intresse här i livet (om någon mot förmodan undrade). Mitt förhållande till kläder är det ska vara bekvämt och för helskotta inte innefatta en massa tingel-tangel.

Med andra ord får jag rysningar av oförklarliga volanger, brodyrer, blixtlås, konstiga skärningar etcetera. Det kan vara jättesnyggt. På andra. Inte på mig.

Min förkärlek för krimskramsbefriat är nog som allra störst när det kommer till basgarderob. Ett par jeans till exempel, vilket leder oss vidare till det här inläggets huvudsyfte. Jeans.

(Irrelevant tillägg: jag blir fortfarande helt tilltrasslad i huvudet när jag inser att jeans och byxor inte är odelat synonyma. Finns det byxor som inte är jeans? Okej, chinos, men mer då? Everything is jeans and nothing hurts, som jag hade sagt på tumblr.)

För det första: Jeans mäts i tumstorlekar. Måttet tum har varit någorlunda exakt fastställt ett par hundra år vid det här laget. Hur i hela hecklefjäll kommer det sig då att jeansen i min garderob har midjemåtten 28, 28, 29, 29, 30? Och alla passar. Det är en diff på drygt fem centimeter, kära universum, och så elastiska är de inte. Dessutom har jag vägt lika mycket som jag gör nu (plus/minus nåt öl-kilo vid säsong) de senaste.. sju åren, och haft lika långa ben med för den delen.

För det andra: VARFÖR HAR JEANSEN PÅ KILLAVDELNINGEN SÅ MYCKET BÄTTRE FICKOR?! Mer än hälften av min fem par stora jeansgarderob är köpta på HM (se stycket ovan om ”jag gillar inte krimskrams och tycker att det är trist att handla kläder”, HM är perfekt. Allt är lagom billigt och går att matcha in absurdum) men ett par har oändligt mycket bättre fickor än de andra.

”Stoppa ner telefonen, SL-kortet, iPoden, lite skrammel och ett paket tuggummi i ena fickan utan att det blir obekvämt”-mycket bättre.

Fatta. Lyxen.

Att kunna sätta sig ner och resa sig upp utan att behöva oroa sig för att ovan nämna saker ska falla ur på grund av pyttesmå, grunda byxfickor. Det är himmelriket. Telefonen och iPoden får inte ens plats i fickan på de andra jeansen, men nu?
Det kommer sluta med att jag går och letar upp ett likadant par i svart också, och skrotar alla andra byxor.

Förresten kan jag inte låta bli att för en gångs skull känna mig märkligt privilegierad. För med tanke på mitt minimala intresse för klänningar och kläder med märklig skärning (jag vet inte vad jag ska använda för ord här, okej) så kan det stundtals vara något av en skräckupplevelse att handla kläder. Därför känns det som en fantastisk bonus att ha en jeansstorlek som går att få tag på i både herr- och dammodell, eller som jag hädanefter kommer kalla det: jeans med respektive utan bra fickor.

Booyah.

(Ja, jag vet – handväskor. Men alla tjejer använder inte handväska och jag kan inte låta bli att undra om många stundtals hade slopat den lilla dingliga saken om det inte vore för att det är fysiskt omöjligt att få med sig både nycklar, plånbok och mobil i enbart värdelösa jeansfickor.)

PS. Detta inlägg skrevs i våras, men nätet dog och jag glömde posta det. Så jag gör det nu istället. Hoppas du uppskattar läsningen, Charlie 😀

Siffror

Det sämsta med att fylla 26 kommer tveklöst vara att tågbiljetter helt plötsligt blir mycket dyrare.
Kan man utgå från själslig ålder tro?

Mvh ”Spelar Pokémon två timmar varje kväll.”