I lördags var jag på Gekås, eftersom jag ändå var i krokarna och tråkiga saker som schampo, hårsnoddar och en ny necessär är väldigt mycket dyrare i Stockholm. Som belöning till mig själv för att uthärda detta förskräckliga ställe bestämde jag att om det fanns Lego med hyfsat många bitar som inte kostade svinmycket skulle jag köpa Lego i julklapp till mig själv.

(För er som inte visste det – Lego är billigt på Gekås, typ lika billigt som det billigaste svenska nätbutikerna.)

Därför befann jag mig efter att ha snirklat mig genom hygienavdelningen och även upp på barnavdelningen (eftersom de enda strumporna i storlek 39 med vettiga skaft återfanns på pojkavdelningen) i det inferno som är leksakshyllorna en månad innan jul. Och följande iakttagelser gjordes:

1.
Lego Friends är väldigt populärt. Och jag får lite kväljningar av det. Jo, det är klart att det är jättebra att föräldrarna förser sina barn med Lego, det är en fantastisk leksak. Problemet är att Lego Friends är en ceriserosa skämtversion av vad Lego i min värld ska vara. Varför är de figurerna längre och smalare? Varför är (med undantag för två eller tre askar med djungelteman i stil med ”rädda den gulliga tigerungen”) alla byggena fik, affärer och annat och till stor del bestående av fönster och otympliga platta takbitar som bara går att använda till en enda sak? Och varför måste det vara rosa och ljusblått?

Jag tror jag har skrivit om detta förut, jag kan bara inte komma på i vilken av alla bloggar jag haft som det står, men på nittiotalet fanns två rosafärgade föregångare till Lego Friends: Paradisa och Bellville.
Paradisa var hus, hästgårdar och stränder byggda i vitt och ljusrosa. Gott om vindsurfingbrädor, ponnyer och caféer javisst, men gubbarna var åtminstone små, kantiga och gula och gick relativt ansträngningslöst att inkorporera i såväl rymdäventyr som episka medeltida bataljer. De små hästgårdarna byggdes av samma sorts klossar som piratskepp och riddarborgar, och Paradisa-husen vi hade på mitt dagis användes flitigt av både killar och tjejer.
Bellville var ett jävla hittepå, inte helt olikt Friends, med större ”verkligare” figurer och byggen som var gjorda för att sedan sättas ihop och lekas med som dockhus. Blergh. Fullständigt okompatibelt, och styrde in en i ”färdiga” rutor. Tack mamma och pappa för att jag fick borgar och rymdskepp istället.

Däremot är jag jätteglad över det där lilla Paradisa-stallet med tillhörande hästtransport som jag fick i present någon gång när jag var liten. Den rödhåriga minifiguren med hästsvans och fräknar var nämligen precis det jag saknade i mitt riddarlego och hon blev raskt inplockad som huvudperson i alla scenarion. Under den svarte riddarens visir gömdes fräknarna, och om riddaren någon gång var civil nog att ta av sig hjälmen byttes den omgående ut mot den röda hästsvansen. Den namnlösa tjejkaraktären fick även vara ledare på en undervattensbas, utforska Månen och Mars i en ständig strid mot UFOn (som alla utom en ganska raskt gick över till den ”goda” sidan, tjejen med fräknarna var uppenbarligen en begåvad förhandlare också).

Inte för att tjejer behöver ha långt hår eller hästsvans, men den där lilla legofiguren stack ut på ett trevligt sätt, hon är nämligen en av väldigt få ”tjejfigurer” jag sett som inte haft röda läppar eller smink, något som jag redan som liten inte tyckte var speciellt intressant. Hon blev mitt rödhåriga alterego i en legovärld som i övrigt befolkades av figurer som stereotyperna automatiskt fick mig att anta var pojkar.

(Jag tycker väldigt mycket om den där lilla rödhåriga legofiguren, okej?)

Åter till ämnet. Det enda som Lego Friends i mina ögon gör bättre än övrigt Lego är faktiskt mångfald. Newsflash – alla har inte ljus (eller knallgul) hy. Bra där, Lego Friends. En poäng till er. Nu ligger ni bara på minus femtioelvatusensjuhundranittionio. Typ.

2.
Varför får man inte fantisera ihop sina egna äventyr längre?
Det är klart att jag också stått och dreglat över den stora Legoreplikan av Luke Skywalkers X-Wing Fighter, och jag fattar väl också att just Star Wars-legot blivit en enorm kassako som dels räddat upp Lego från ruinens brant och både lockar barn och vuxna fantaster. Men hade inte det räckt med Star Wars? Behövde det bli Lego-världar av Harry Potter, Sagan om Ringen och varenda jäkla Marvel- och DC-serie också?

Kan inte piratlego vara piratlego och sen får en själv fantisera ihop om kaptenen heter Jack Sparrow eller något helt annat? Det är ju det som är så magiskt – att jag och Joel kunde ha varsin identisk legoborg med precis samma uppsättning gubbar men med helt olika berättelser och egna förbättringar och modifieringar av ursprungsbygget. Hans kung kanske liknade min, vissa skulle nog sträcka sig till att de var riktigt nära släkt, men de regerade sina borgar oberoende av varandra, och vi hade stenkoll på skillnaderna.

Det är klart att det går att fantisera sig runt problematiken med flera uppsättningar av Luke Skywalker eller Bilbo Bagger också, men är inte själva grejen med Lego att det ska vara fritt fram att hitta på saker? Då är det i mina ögon förskräckligt synd att redan vid skapandet av en ask sätta upp tydliga ramar genom att placera dem i förfabrikerade fantasi-universa. Snart blir väl det än så länge obesudlade Lego City omstöpt till Lego Fast & Furious eller nåt.

Åsikten jag försöker uttrycka, om än lite intrasslat, är att det givetvis ska finnas olika Lego-teman – i mina lådor finns riddare, pirater, astronauter, undervattensforskare, massor av olika. Men ge dem inte namn, ge dem så lite som det bara går. Om sedan en viss figur med svart hår får rollen av Harry Potter för att en unge vill det, då är det en helt annan sak.

3.
Lego Creator – ljuset i mörkret?