Nej, kläder är inte mitt största intresse här i livet (om någon mot förmodan undrade). Mitt förhållande till kläder är det ska vara bekvämt och för helskotta inte innefatta en massa tingel-tangel.

Med andra ord får jag rysningar av oförklarliga volanger, brodyrer, blixtlås, konstiga skärningar etcetera. Det kan vara jättesnyggt. På andra. Inte på mig.

Min förkärlek för krimskramsbefriat är nog som allra störst när det kommer till basgarderob. Ett par jeans till exempel, vilket leder oss vidare till det här inläggets huvudsyfte. Jeans.

(Irrelevant tillägg: jag blir fortfarande helt tilltrasslad i huvudet när jag inser att jeans och byxor inte är odelat synonyma. Finns det byxor som inte är jeans? Okej, chinos, men mer då? Everything is jeans and nothing hurts, som jag hade sagt på tumblr.)

För det första: Jeans mäts i tumstorlekar. Måttet tum har varit någorlunda exakt fastställt ett par hundra år vid det här laget. Hur i hela hecklefjäll kommer det sig då att jeansen i min garderob har midjemåtten 28, 28, 29, 29, 30? Och alla passar. Det är en diff på drygt fem centimeter, kära universum, och så elastiska är de inte. Dessutom har jag vägt lika mycket som jag gör nu (plus/minus nåt öl-kilo vid säsong) de senaste.. sju åren, och haft lika långa ben med för den delen.

För det andra: VARFÖR HAR JEANSEN PÅ KILLAVDELNINGEN SÅ MYCKET BÄTTRE FICKOR?! Mer än hälften av min fem par stora jeansgarderob är köpta på HM (se stycket ovan om ”jag gillar inte krimskrams och tycker att det är trist att handla kläder”, HM är perfekt. Allt är lagom billigt och går att matcha in absurdum) men ett par har oändligt mycket bättre fickor än de andra.

”Stoppa ner telefonen, SL-kortet, iPoden, lite skrammel och ett paket tuggummi i ena fickan utan att det blir obekvämt”-mycket bättre.

Fatta. Lyxen.

Att kunna sätta sig ner och resa sig upp utan att behöva oroa sig för att ovan nämna saker ska falla ur på grund av pyttesmå, grunda byxfickor. Det är himmelriket. Telefonen och iPoden får inte ens plats i fickan på de andra jeansen, men nu?
Det kommer sluta med att jag går och letar upp ett likadant par i svart också, och skrotar alla andra byxor.

Förresten kan jag inte låta bli att för en gångs skull känna mig märkligt privilegierad. För med tanke på mitt minimala intresse för klänningar och kläder med märklig skärning (jag vet inte vad jag ska använda för ord här, okej) så kan det stundtals vara något av en skräckupplevelse att handla kläder. Därför känns det som en fantastisk bonus att ha en jeansstorlek som går att få tag på i både herr- och dammodell, eller som jag hädanefter kommer kalla det: jeans med respektive utan bra fickor.

Booyah.

(Ja, jag vet – handväskor. Men alla tjejer använder inte handväska och jag kan inte låta bli att undra om många stundtals hade slopat den lilla dingliga saken om det inte vore för att det är fysiskt omöjligt att få med sig både nycklar, plånbok och mobil i enbart värdelösa jeansfickor.)

PS. Detta inlägg skrevs i våras, men nätet dog och jag glömde posta det. Så jag gör det nu istället. Hoppas du uppskattar läsningen, Charlie 😀