Bummarbloggen

betraktelser från val thorens

Meny Stäng

Månad: november 2014

Glögg

Jag har nyss förtärt vinterns första kopp med glögg. Det var gott.
Blossaflaskan står borta på diskbänken i pentryt och ser sådär hemtrevligt julig ut.

Det är en tidsresa att dricka glögg inser jag nu. Två-tre höstar bakåt, till en nedsutten röd soffa i ett gult trevåningshus av trä.
Korrisdorslivet passade mig förbaskat bra. Tror jag. Eller så romantiserar jag i efterhand, men hursomhelst. Glögg.

Glöggflaskor i långa rader, som fyllde den lilla bruna bokhyllan i tvåornas kök. Samma kök som ett år senare blev vårat, när vi var tvåor. Fyra tevekanaler och ett vardagsirriterande gemyt. Mario Kart. Precis den sortens social samvaro som jag kan tåla dag ut och dag in utan att bli urladdad och få panik på universum. Där det är okej att ligga hoprullad i en miserabelt höstdeppig hög, iklädd hemsydd mjukisoverall och raggsockar av precis ingen anledning alls, och att det ändå kommer någon och kliar en på ryggen en stund.

Inte bekymmerslöst, mer obrytt.
Och så fick vi lunch i skolan alla veckodagar. Så galet bra.

Jag är väldigt duktig på att gå vidare, vända blad och kliva in i nästa kapitel. Alltså har jag inte saknat Ljungskile särskilt ofta eller speciellt mycket, även om jag tyckte mycket om det när jag var där. Det var en pusselbit jag behövde för att kunna pussla in den pusselbiten jag befinner mig på nu.

Men just ikväll, kanske för att jag sitter själv framför en dator med en urdrucken glöggmugg saknar jag det litegrann.

En viktig grej jag läste på Tumblr:

Länk till orginalinlägget: HÄR

Om orden, och batterier som behöver laddas

Jag tänker göra ett ärligt försök att blogga mer igen. Jag tror att det är bra, att jag skriver där alla kan se det men samtidigt bara för min egen skull. För även om jag gillar att skriva nästan allt (jag tror även att det märks när jag skriver saker jag inte är så himla stokad på) så är det skillnad på att skriva om saker och att bara låta orden ramla ur skallen.

Och det senare måste jag upprätthålla. Annars kommer det inte bli några ord alls till slut.
På journalistutbildningen fick jag öva mig på det där jag alltid tidigare haft så svårt för – att hålla mig till ämnet, att ha en vinkel, att fatta mig kortast möjligt.
Otroligt nyttigt, men jag har hjärnan inställd på det 40 timmar i veckan numera (nåja, det är tanken iallafall.. både jag och eventuella läsare av det jag skriver vet väl att slutresultatet inte alltid blir just så) och i längden behöver jag andningshål.

”Vi skulle kunna ha en konversation,” sa madrassen.

Jag skulle till exempel kunna skriva en hel jävla novell om hur underbart det är att Taylor Swift äntligen vågar ge svar på tal till alla obehagliga medier som gång efter annan trackar henne för att hon skriver låtar om sina ex, att hon nu istället säger ifrån och poängterar att ingen ifrågasätter manliga musiker som gör samma sak. Det kanske verkar trivialt, men med tanke på hennes fanbase – unga tjejer i USA – är varje uns av feminism hon nämner väldigt viktig. Förändring kan börja nästan var som helst, och videon till Shake It Off är ett fantastiskt finger i ögat på en hel massa idioter. Tycka vad man vill om hennes musik, men ryggraden hon har skaffat är faktiskt beundransvärd.

(Märks det att jag hänger en hel del på Tumblr?)

Jag skulle även vilja skriva något om att jag inte förstår folk som kommenterar mina artiklar på Facebook istället för inne på Freeride. Så nu har jag gjort det.

Jag kan även nämna att det nu är mindre än en månad tills jag är nere i Val Thorens igen. Först en julvecka med Charlie, hennes far och alla hennes brorsor och efter det en nyårsvecka tillsammans med femtioelva dårar och förhoppningsvis en jävla massa puder.

Men vill ni veta en sak? Det känns lite som att svära i kyrkan nu men jag vill inte att det ska dumpa de första dagarna. För det är helt fantastiskt underbart med puder, med tystnaden på skrå ut mot Col-trean och -fyran, med kallsnö som driver in och är fluffig hela dagen under den där liften som jag faktiskt inte har någon lust att nämna vid namn, men offpist kräver eftertanke och energi. Det senare är en bristvara, mina batterier behöver en laddning för att jag ska fungera på topp igen.
Missförstå mig rätt, det är inte som att jag kommer sätta mig ner och tjura om det kräksnöar den tjugonde december, men för min del får det gärna dröja någon dag. För jag vill bara slippa tänka. Gå på autopilot och fälla ut solcellerna. Bli trygg igen, hemma på mitt berg, i mina dalar.

Fylla termosen med varm choklad, fylla iPoden med bra musik och leka följa John genom Tre Dalarna med Charlie – utan frågetecken, utan tveksamheter, bara bränna pist vi två och varva breda trafikleder till backar med de där undangömda guldkornen som jag aldrig skulle komma på tanken att köra på en pistvisning för jag vill ha dem för mig själv. Skidåkning blir aldrig så kravlöst som när jag fulåker med Charlie för vi hittar lika bra båda två och vet vart vi vill. Det är som telepati, typ.

Ta en fikapaus under pistörstugan på Saulire eller på vilket snötorg som helst, sväva över krönen ner mot La Tania, åka över till St Martin men inte åka hela vägen ner för ärligt talat – ska man inte käka lunch nere i byn är det en gigantisk waste.

Jag vill bara inte tänka en stund. Bara vara.
Det finns ingen plats på jorden där jag kan bara vara så mycket som i Val Thorens. Ladda batterier.

Apropå det så måste jag förbi Garaget vid tillfälle och köpa nya batterier till min pjäxor. Note to self.


Attor. (Val Thorens 2014)Freeride

Tio album som påverkat mitt liv

Min käre lillebror ombad mig medelst den förbannade Ansiktsboken att lista tio album som påverkat mitt liv, och eftersom jag avskyr Facebook gör jag allt för att driva trafik därifrån. Därmed hälsar jag er välkomna (eller välkomna åter om ni varit här förut) till min blogg.

Observera att utmaningen avser hela album, hade det handlat om enskilda låtar hade listan sett mycket annorlunda ut. Observera även att det här är ångestframkallande och att jag nog kommer återkomma med en lista över 00-talets bästa alternativrockplattor eftersom jag varken fick med Page Avenue, Deja Entendu eller A Fever You Can’t Sweat Out på denna listan. Gaah!

Utan inbördes o-ordning:

Håkan Hellström – Det Är Så Jag Säger Det (2002)

Det skulle kunna vara mer än en Håkanplatta på denna listan, men jag har bestämt att jag bara kör en platta från varje artist. Och måste jag välja är denna given, för Håkan blir aldrig mer komplett kaos, eufori, krossade hjärtan, drömmar mixat med nostalgi än såhär. Ingen annan Håkanplatta är enligt mig så sömlös, även om ”Känn Ingen Sorg..” är snubblande nära. ”Kom Igen Lena” var låten som fick mig att börja spela gitarr, jag hittar mig själv i frasen ”..på en skenande cykel..” både nu och för tolv år sedan, och ”Minnen Av Aprilhimlen” är den finaste låten av dem allihop. Jag är så oändligt glad att jag såg Håkan live många gånger under åren när han bara hade tre plattor, för att höra Augustifamiljen piska igång publiken till ”Mitt Gullbergs Kaj..” bör alla uppleva. Håkan är bäst med lite samba som krydda.

Låttips: ”Mitt Gullbergs Kaj Paradis”, ”Här kommer Lyckan För Hundar Som Oss”, ”Minnen Av Aprilhimlen”.

Paramore – All We Know Is Falling (2005)

Jag snubblade över Paramore på Myspace någon gång under 2004. Lite senare påtvingade jag min bror (som vid det laget hade plockat diverse russin ur min skivsamling) nämnda band och sa ”alla kommer veta vilka Paramore är om två år”. 2007 släpptes ”RIOT!” (jag fick rätt) och även om den på många sätt är en bättre platta är det något speciellt med denna. Lite yvigare, lite mindre putsat, väldigt mycket uppenbar potential.  Paramore gjorde ungefär samma grej som väldigt många andra ”tredje vågens emoband” gjorde i mitten av 00-talet, men de hade sin egen twist på det från ruta ett. Och det skadar inte att Hayley Williams är och förblir en galet karismatisk frontfigur som sjunger minst lika bra live som på platta.

Låttips: ”Pressure”, ”Emergency”, ”Here We Go Again”.

Roxette – Don’t Bore Us, Get To The Chorus! (1995)

Klinisk pop. Per Gessle må ha urvattnat sin kreativa ådra in absurdum det senaste dryga årtiondet, men Roxette på nittiotalet var bra. Punkt. Ett vitt kartong-cd-fodral, en stackars CD som blev sönderspelad till oigenkännlighet och enkel men mycket smart popmusik. Dessutom är Marie Fredriksson helt fenomenal. Och det är något härligt naivt med att mitt sjuåriga jag gick runt och sjöng ”Sleeping In My Car” och helt oskyldigt trodde att det handlade om att sova i bilen. Håhå jaja.

Låttips: ”Listen To Your Heart”, ”The Big L”, ”Sleeping In My Car”.

Death Cab For Cutie – Plans (2005)

De enskilt bästa låtarna av Death Cab återfinns enligt mig på plattorna som ledde fram till Plans, men detta är det tveklöst mest helgjutna av albumen. Inte lika knep-charmigt som på tidigare alster, men med en behaglig röd tråd i soundet och lagom vemodiga texter som verkligen förtjänar att lyssnas på i sin helhet, hela plattan rakt igenom. Det karaktäristiska Death Cab-basdrivet dyker självklart också upp här och var. Ben Gibbard kan sin sak, och jag instämmer med Seth Cohen.
– Do not insult Death Cab!

Låttips: ”Marching bands of Manhattan”, ”I Will Follow You Into The Dark”, ”Someday You Will Be Loved”.

Linkin Park – Hybrid Theory (2000)

Nu-metal är en (med rätta) utskälld kvasigenre, men det visste inte jag när jag var elva och såg videon till In The End på Voxpop, så eventuella tappade coolhetspoäng skiter jag i. Sedan hade min grupp på dansen en koreografi till ”Runaway” och då var det bara att traska upp till B&W och hosta upp en och en halv månadspeng för Hybrid Theory. Det var den andra CD-skivan jag köpte någonsin (den första var Blümchens ”Jasmin”, man lär sig av sina misstag) och jag lyssnar fortfarande på den så det var ett klart bra köp. Dessutom är plattan som helhet väl ihopsatt, det är ett album, inte en samling singlar med ludd emellan.

Låttips: ”Papercut”, ”In The End”, ”Pushing Me Away”.

Green Day – American Idiot (2004)

Jag var synnerligen motvillig till Green Days rockopera när den släpptes, eftersom det tjatiga titelspåret fick horder av random folk att upptäcka bandet jag gillat i många år. Musik-egoist, javisst, men det dröjde månader innan jag slutade protestlyssna på ”Dookie” och faktiskt gav American Idiot utöver titelspåret en chans. Lyckligtvis är resten av plattan betydligt bättre än just den låten, och ett av de mest genomtänkta och kompletta punkrock-albumen jag vet. Det går uppenbarligen att växa upp utan att tappa sin själ – Green Day bevisar det.

Låttips: ”Jesus of Suburbia”, ”St. Jimmy”, ”Wake Me Up When September Ends”.

Beatles – 1 (2000)

Jag kan inte välja en enskild Beatles-platta. Det går inte. Fysiskt omöjligt, c’est impossible. Plus att jag faktiskt inte kommer ihåg exakt vilka låtar som är på vilken skiva i vissa fall (Google är fusk). Så kompromissen får bli denna, för även om mycket saknas är också många viktiga låtar med. Och det är inte övervikt av de LSD-trippiga senare låtarna, vilket jag gillar, för jag har alltid tyckt bäst om det enklaste enkla när det kommer till Beatles.

Låttips: ”I Want To Hold Your Hand”, ”We Can Work It Out”, ”A Hard Day’s Night”

Fall Out Boy – Infinity On High (2007)

Mitt ex av denna skiva kom i ett sånt där superdumt diamond-CD-fodral som jag pajade det första jag gjorde. På grund av detta passade inte texthäftet i vanliga skivfodral, och därför är locket på det fortfarande löst, och det retar mig fortfarande. Kuriosa. Jag har insett att många av plattorna jag valt här har varit ”övergångsplattor”, skivorna där band tar det de vuxit sig stora med och levlar upp det ännu en nivå. Så även här. Fall Out Boy behåller punkbakgrunden från tidigare plattor men slänger på ytterligare några hekto hit-faktor. Resultatet är grymt, och Patrick Stump sjunger fantastiskt. Now press repeat.

Låttips: Den gyllene trion i mitten – ”Hum Hallelujah”, ”Golden”, ”Thnks Fr Th Mmrs”

Thrice – The Artist In The Ambulance (2003)

Bästa plattan av mitt absoluta favoritband inom genren som jag i brist på bättre valt att kalla ”skrikmusik”. Jag har aldrig haft problem med hård musik, men alltid haft svårt för låtar utan melodier. Artist In The Ambulance är tung och melodisk på samma gång, plus att låtbyggena är häftiga och komplexa när man lyssnar lite noggrannare. Efter denna plattan blev Thrice allt mer experimentella, och även om efterföljaren ”Vheissu” också är grymt bra är denna ännu bättre och drivigare.

Låttips: ”Under A Killing Moon”, ”Silhouette”, ”The Artist In The Ambulance”.

Jimmy Eat World – Futures (2004)

Egentligen bör åtminstone fyra av Jimmy Eat Worlds plattor vara med på denna listan.
Clarity (1999) – den mest perfekta midwest-second wave–emo som någonsin varit.
Bleed American (2001) – för att den är så skamlöst hittig rakt igenom men fortfarande har själ.
Chase This Light (2007) – plattan som ingen mer än jag verkar tycka hör till deras bästa.

Men det är förbaskat tjatigt att fylla nästan halva listan med samma band, och måste jag välja väljer jag Futures, för det är den perfekta smältdegeln mellan Clarity (som alla kreddtomtar älskar) och Bleed American (som var deras stora break). Jim Adkins är en antihjälte till frontman – alla som sett dem live vet att det är lika delar energiskt och förskräckligt introvert – men skriver sällsynt träffsäkra texter, i synnerhet på denna plattan. Och för att om det finns en låt som låter som att vara sexton och bo i en sömnig småstad med sällsynt ruggigt novemberväder och bara vilja åka någon annanstans så är det ”Work”.

Låttips: ”23”, ”The World You Love”, ”Work”.

Bubblare:

My Chemical Romance – The Black Parade (2006): Ännu en punkrockopera, och ett album med känsla från början till slut. Ibland behöver en bara höra Gerard Way yla ”I am not afraid to keep on living!” helt enkelt.

30 Seconds To Mars – This Is War (2009): Storslaget, hela tiden på gränsen till överdrivet men alltid på rätt sida om strecket. En orgie i ”ååååhhhh-oooooohhh-åååååh”-körer.

Coldplay – Viva La Vida (2008): Jag har aldrig fattat U2’s storhet i annat än enstaka låtar. Att bränna pist i franska alperna med 00-talets svar på arenarock däremot, det förstår jag. Om det inte hade varit för den jävla Jordgubbsgungan hade denna varit topp 10. Skitlåt.

The Killers – Hot Fuss (2004): Plattan som nästan ensamt bär ansvaret för att min musiksmak under gymnasietiden inte bara bestod av skatepunk och band med minst tre ord i namnet.

Hanson – Middle Of Nowhere (1997): För att Hanson är så mycket mer än MmmBop och det är synd att inte fler personer minns det.

Tove Styrke – Tove Styrke (2010): Sakta men säkert blev min musiksmak bred nog att palla med elektronisk musik, och denna platta snurrade på repeat i lurarna under pistrejsarvintern 2010/2011. Ett av få hela album med denna typen av musik som jag verkligen gillar rakt igenom.

Fotnot: Jag har aldrig fattat vart vokalerna i ”Thnks Fr Th Mmrs” (Thanks For The Memories) tog vägen. Därför läser min hjärna alltid ”Thanks For The Murmurs” istället.

Homeward Bound

Sitter på ett småförsenat X2000 med destination Götet. Inte så farligt, men nåt trassel och bara ett spår öppet förbi Flen kommer troligtvis komprimera min komfortabla kvarts bytestid i Geebeegee till knappa hälften och en trolig språngmarsch för att hinna bråka mig till en biljett från den allt annat än tillmötesgående biljettautomaten på stationen. Som tur är har jag pengar kvar på kortet sedan i somras. Den där biljettautomaten skulle verkligen må bra av att skickas på charmkurs.

Jag ska hem till Falkenberg över helgen. Träffa pappa, eventuellt besöka Domedagen/Köpenskapens Mecka/Gekås eftersom mitt strumpbestånd är under all kritik och bara existera i småstadslunken några dagar. Cykla ner till en novemberdisig strand och kisa ut mot horisonten. Låtsas att jag kan se ända till Anholt. Typ.

Jag gillar att åka tåg. Jag gillar att vara på väg. Och jag gillar att komma hem. Det är bara det att hem är så utspritt numera.
Jag har en säng som jag sover i de flesta dagar, men den är inte riktigt hem. Jag har ett rum hemma hos pappa där de flesta av mina saker fortfarande är, och det är mer hemma men jag är där så sällan. Tre gånger om året om jag har tur. Det hinns liksom inte med mer, vilket är tråkigt.
Och så har jag mina älskade berg. Berg i allmänhet, och Val Thorens i synnerhet. Där är också hemma. Även om jag inte har någon fast punkt där, så är själen liksom lugn. Stannar upp och bara är, på samma sätt som jag blir på Skrea Strand en julikväll när pelikanerna packat i hop sitt tingeltangel och sina parasoll och vågskvalpet är det enda som hörs. Sån blir min själ där. Och det är väl det som är hemma antar jag.

Det knövliga är att hemma är utspritt på flera platser.
Det fina är att jag ska hem nu, och sen ska jag hem om en månad igen. Om en månad prick är jag i Val Thorens.

Det gör mig glad i själen.

(Förresten så är Glee-ihopmosningen av Homeward Bound och Home jättemysig.)

Filmfunderingar

Inget ont om Mon Mothma, men ”many bothans died to bring us this information” är verkligen originaltrilogins motsvarighet till Legolas superpompösa ”a red sun rises, blood has been spilt this night” i Sagan om De Två Tornen.

Det är väl inget fel med att hon vill uppmärksamma deras uppoffring och viktiga roll i Imperiets fall, men alltså.. pompöst.

Det bästa användandet av ”a red sun rises” någonsin är väl förresten den där Tumblr-posten om hur det är att vakna och inse att helvete jag har fått mens under natten.
Ytterst träffsäkert.

(Haha, Lisa, apropå det där om folk som tycker att mens bör pratas om hela tiden.)

Lillebror, bap-bap-baa..

Odågan råkade hamna framför linsen.