Jag har nyss förtärt vinterns första kopp med glögg. Det var gott.
Blossaflaskan står borta på diskbänken i pentryt och ser sådär hemtrevligt julig ut.

Det är en tidsresa att dricka glögg inser jag nu. Två-tre höstar bakåt, till en nedsutten röd soffa i ett gult trevåningshus av trä.
Korrisdorslivet passade mig förbaskat bra. Tror jag. Eller så romantiserar jag i efterhand, men hursomhelst. Glögg.

Glöggflaskor i långa rader, som fyllde den lilla bruna bokhyllan i tvåornas kök. Samma kök som ett år senare blev vårat, när vi var tvåor. Fyra tevekanaler och ett vardagsirriterande gemyt. Mario Kart. Precis den sortens social samvaro som jag kan tåla dag ut och dag in utan att bli urladdad och få panik på universum. Där det är okej att ligga hoprullad i en miserabelt höstdeppig hög, iklädd hemsydd mjukisoverall och raggsockar av precis ingen anledning alls, och att det ändå kommer någon och kliar en på ryggen en stund.

Inte bekymmerslöst, mer obrytt.
Och så fick vi lunch i skolan alla veckodagar. Så galet bra.

Jag är väldigt duktig på att gå vidare, vända blad och kliva in i nästa kapitel. Alltså har jag inte saknat Ljungskile särskilt ofta eller speciellt mycket, även om jag tyckte mycket om det när jag var där. Det var en pusselbit jag behövde för att kunna pussla in den pusselbiten jag befinner mig på nu.

Men just ikväll, kanske för att jag sitter själv framför en dator med en urdrucken glöggmugg saknar jag det litegrann.